Vetenskapsfestivalens seminarium

Bild: Jeanette Tenggren-Durkan, GPCC

Ojdå, det här tog tid! Jag har bara inte haft fem minuter över sen jag kom hem att skriva en rapport om PP:s deltagande i Vetenskapsfestivalen.

Vi satt i en paneldebatt för GPCC i ämnet ”Tillit i vården”, och med oss deltog även två andra GPCC:are från personrådet: Hans-Inge Persson som skrivit boken ”Den Inhumana Vården” samt även Björn Störtebecker. Förutom personrådets deltagare fanns två av GPCC:s forskare på plats, Helena Dahlberg och Ida Björkman samt speciellt inbjudne forskaren Susanne Rosberg.

Som alltid är man lite orolig över att ingen ska vilja komma och lyssna, men uppslutningen blev bra och publiken var intresserad, engagerad och ställde många frågor.

Här är den föredragning jag höll:

”Jag skulle kunna berätta om de många fall av missbrukad tillit jag varje vecka stöter på i Sveriges första förening för vårdskadade och deras anhöriga som jag bildat, PatientPerspektiv. Men det ska jag inte. Jag ska hålla mig mycket närmare än så, jag ska berätta om hur min egen tillit till vården sakta men säkert eroderats under två års tid, sedan jag låg och dog lite grann på akuten i Malmö pga av två allvarliga ”missar”. Och det kunde man ju trott skulle få en att tappa tilliten bara det, men det gjorde det inte. Jag trodde nämligen länge att det bara var min kropp som reagerat ”fel” och gått in i den massiva kramp som orsakade andningsstilleståndet …

Nej, min tillit rök av allt det som skedde efteråt, att i ett skede som kanske är det värsta du upplever, i ett tillstånd av sorg och extrem utmattning, behöva känna sig totalt motarbetad för att man vill ha sin rätt? För att man vill ha de korrekta undersökningarna, kostnadsfritt så klart, för vad som orsakats av vården och kanske givit bestående skador. Inte bara bli undersökt för att vården ska kunna eliminera sin egen skuld i det inträffade!

Tilliten rök av de till synes ändlösa strategier vården kör för att trötta ut såna jobbiga patienter som jag så vi ska bli tysta och snälla. Den rök sin kos av alla förnekelser av myndigheter och experter, att det som inträffade var så särskilt allvarligt. Den rök av allt det uteblivna ansvarsutkrävandet som idag är stört omöjligt att få i vården! Och för att inte tala om hur mycket av tilliten som rök då jag ganska nyligen av en slump fick reda på att andningsstilleståndet förmodligen orsakades av en överdos …

Fast det vill ju inte patientsäkerhetsavdelningen på SUS att jag säger, man föredrar formuleringen ”överdos för dig”.

Speciellt rök en hel hoper tillitsfragment under ett möte med sagda patientsäkerhetsavdelning, då man undrar om jag inte bara skulle ta och släppa allt och gå vidare, självfallet för min egen skull! Hade lust att fråga om de själv skulle ”släppt och gått vidare” om de haft misstanke om att ha blivit överdoserade. Jag frågade inte. Inte lönt. Ytterligare lite senare spädde man på med att man nog ansåg att jag trots allt borde vara tacksam för det inträffade, för nu vet jag ju om min överkänslighet … Jotack … ni menar min överkänslighet mot överdos?!

Spiken i kistan för min tillit sattes helt nyligen av samma patientsäkerhetsarbetare. Jag hade nämligen talat med en kille knuten till Hjärnskadeförbundet som ansåg att det mycket kraftiga slag jag fick mot huvudet då jag trillade av britsen i krampanfallet, med största sannolikhet kan ha åsamkat mig hjärnskada, att döma av de symtom jag nu i efterhand uppvisat.

Jag ställde frågan till patientsäkerhetsavdelningen (eftersom verksamhetschefen för akuten ej längre kommunicerar med mig …), varför ingen påtalat detta tidigare och krävde samtidigt de undersökningar jag blivit rekommenderad. Självfallet kostnadsfria!

Men istället för att bara backa, visa lite god vilja och säga; ”-Kom hit så fixar vi det meddetsamma!” tyckte SUS det var lämpligt att istället än en gång påpeka att någon ny utredning minsann inte kommer att initieras i mitt fall och att min VC istället kan ta hand om ärendet. De hanterar, som man sa, ”missnöjda patienter” …

Vilket jag inte skulle varit om NI, VÅRDEN spelat era kort rätt!

Man baxnar.

Har nyss överklagat den polisanmälan jag gjorde mot vården, och jag kommer att överklaga nästa nerläggning också. Och nästa. Och sen går jag till JO. Och EU-domstolen för detta handlar på riktigt om patientsäkerhet som inte längre garanteras och ett samhällskontrakt som inte längre upprätthålls.”

4 Replies to “Vetenskapsfestivalens seminarium”

  1. grattis jättebra inlägg. Sa du nånting mer? Det är inte dumt lyfta fram hur svensk vård skiljer sig från övriga EU länder i fråga om synen på patientsäkerhet. Finns ens i Sverige inramat på väggarna på sjukhus sjuksal och vårdcentral klara besked om patientens rättigheter?

    1. Tack! 🙂 Ja vi fick många frågor och det diskuterades en hel del i publiken. Dock inte på EU-nivå.

      En bra idé med inramad information i väntrummen! Vi kämpar för att ens få synas på regionernas websidor. Vi är inte helt väl sedda antagligen … 🙂

  2. Mia! Inte konstigt att de lyssnar på dig. Det är så bra framfört, att det gäller dig gör det bara starkare för de som är lyssnare av denna förfärliga historia. När jag läser igenom allas historia på PPs hemsida, så representerar du allas historia. För vi har alla gått igenom alla de steg som du gjort. Med samma resultat. Detta speglar hur det i vården ser ut i dag i hela landet.

    1. Ja, ingen av oss är ju direkt ensam om erfarenheterna. Vilket så klart gör det hela så mycket sorgligare. Tack för pepp!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.