Vårdens behov och vårdbehov

Bild: Mia Berg
Bild: Mia Berg

Vårdens behov och vårdbehov; finns egentligen några skillnader? Ja, det finns en del, men till största delen finns likheter. De behov vården har, för att kunna vårda, innebär säkrad vård för oss, patienterna. Våra vårdbehov kan tillgodoses då även vårdens behov tillgodosetts.

Om den framtida vårdapparaten ska kunna ta det slutliga klivet mot patientcentrering, krävs lyhördhet för alla inblandade. Vill man ta del i de forskningsresultat gällande den personcentrerade vården, vilka torde omvända även den mesta inbitne kritikern, kan man göra det genom GPCC, där PP sitter med i patientrådet.

I en artikel i The Conversation, läser jag om ett mycket specifikt behov inom vården – tid. Att läkare måste få tid på sig att sätta ordentliga och riktiga diagnoser. Och framför allt ha tid att kunna ta ett steg tillbaka, och omvärdera ett första beslut, baserat på den initiala informationen. Finns inte denna tiden eller möjligheten, kan inte heller patienternas vårdbehov tillgodoses ordentligt, vilket så klart försämrar våra chanser och kan i värsta fall riskera våra liv.

Under utbildningen, lär sig läkarna att så snabbt som möjligt i huvudet bocka av frågorna som leder till ett fastställande av en diagnos. Risken med detta arbetssättet är dock att man ställer en för snabb och i vissa fall felaktig diagnos, endast förankrad i just bara den första informationen.

Fierce Healthcare hänvisar till en pågående studie vilken visar att den alltmer ökande tidspressen inom vården ger vårdgivarna allt mindre utrymme för att kunna göra de djupa analyser av patienterna som hade behövts. Stressade läkare gör alltså felaktiga bedömningar. Delvis kan tekniska lösningar avhjälpa problemet men långtifrån eliminera orsaken – systemfelen i organisation och arbetsflöde.

Och även om tiden finns, så kan fortfarande miljön runt läkaren vara så stimmig och hektisk att det inte går att skärma av sig och tänka. Alltså bidrar även miljöfaktorn till felaktigt tagna beslut. Logiskt, eller hur?

Felaktiga diagnoser skulle alltså delvis kunna täckas av två tillgodosedda behov:

TID – att läkarna ges tillräckligt mycket tid för att tänka, och sen tänka om igen.

UTRYMME – att läkarna ges möjlighet att gå undan till en lugn och stilla plats.

Nu är ju inte jag någon direkt vän av att ”dalta” med någondera yrkeskategori. Jag brukar dra parallellen till min f.d. arbetsplats, reguljärflyget. Att en pilot i en krissituation skulle behöva ”tid och utrymme” för att kunna tänka och tänka om, är en orimlighet. Men nu menar inte artikeln just krissituationer, då det gäller även läkare att kunna tänka och fatta snabba beslut på stående fot. I artikeln refererar man till planerade vårdbesök.

Arbetsmiljön inom vården är ett av de hetaste ämnena i debatten för en bättre fungerande vård, där patientcentreringen sätts i fokus. För att patienten ska kunna sättas i fokus behövs tid. Så att läkaren, och även annan vårdpersonal, kan ägna sig åt just den patientens behov, just där och då, i den utsträckning som behövs.

Jag får en vision – PALMHUS! Atriumgårdar på våra sjukhus, där tystnad, lugn och ro råder. Möjligen lite fågelkvitter. Plask i fontänen, ljudet av vatten är rogivande. Syremättad luft som gör det lätt att tänka. Dagsljus som stimulerar hjärnan. Och läkare som vandrar runt i djup kontemplation.

Kom ihåg var ni läste det först.

grupploggajoeturk200

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.