Vanvården av vården

 

Om vanvården av vården skriver Mia Berg: ”- Hur många gånger ska vi höra samma sak?” – och detta är verkligen den rykande heta frågeställningen. Jag har arbetat som läkare sedan snart 40 år. Under minst halva den tiden har följande återkommit allt oftare i media:Vårdkris, Sköterskelöner, Brist på pengar, Enskilda drabbade patienter, Brist på sängplatser, Vårdskador, och på senare tid även Läkarbrist.

Jag vill påstå att samtliga nyhetssändningar på TV och radio är medskyldiga till vårdkrisen. Hur menar jag nu? Jo, så länge de undviker att ge en sammanhängande bild, och istället rapporterar om problem i sjukvården som om de vore enskilda och högst lokala nyheter, utan koppling till varandra, så ger man en bild av att sjukvården fungerar över lag. Förutom just på den fläcken där krisen befinner sig just då, i den aktuella nyhetssändningen. Krisen är just där reportrarna befinner sig.

Man får en känsla av att detta är ett genomtänkt sätt att släta över och att undvika det svåraste ämnet: Att sjukvårdskrisen pågår över hela landet, inom alla Landsting, sedan många år. I flera år har jag jobbat som stafettläkare (dessa förhatliga människor – som upprätthåller hela sjukvården i Norrland) inom olika Landsting. Och sett krisen i vitögat på nära håll. Jag lovar er, det är ingen skillnad från ett sjukhus till ett annat. Och framför allt är krisen inga nyheter, varken för patienterna eller för oss i vården.

Det som slår mig är att ingen behöver står till svars för malströmmen av dåliga beslut. År ut och år in sitter samma skrivbordsbitare kvar på sina poster, oavsett om vården fungerar eller ej. Det är en oerhörd volym av anställda med lön från Landstingen som inget producerar med än pratbubblor och rapporter som ingen läser. Jag vet. Jag har suttit i en sjukhusledning. Sparbetingen drabbar liksom inte dessa ”nödvändiga” personer inom vården. Detta rapporteras det däremot inte om i nyheterna.

I dagens P1 talades det om sjuka människor över 75 år, som skulle få sjukvård i hemmet istället för på sjukhuset, för att spara sängplatser. Hur de bristande sjuksköterskorna ska räcka till även för att köra runt som skottspolar mellan bostäderna är en gåta för mig. (Antagligen förväntas de väl cykla också.) I programmet talades det tydligt om hur äldre människor ofta har många diagnoser och ett stort vårdbehov. Varför bröts då Äldrevården ut från Sjukvården och lades på Kommunerna (genom Ädelreformen)? Reformen utgick från att det inte var en sjukdom att bli gammal. Nej visst. Men när man blir gammal konsumerar man mer vård än någonsin. Hela denna uppdelning mellan olika vårdgivare är så in i Norden korkad. Kommuner och Landsting kan varken läsa varandras journaler eller medicinlistor.

Dagens förhållanden inom sjukvården är helt enkelt resultatet av en mångårig och systematisk utarmning av vården, dess kvalitet och innehåll. Man kan inte trycka ned, organisera om och misshandla sin personal i tjugofem år och sedan kräva att de ska leverera på topp. Fast anställda sjuksköterskor på schema jobbar ofta varannan helg. Dessutom får de rycka in och täcka upp på övertid för dem som saknas, och ofta springa sig igenom sina arbetsdagar. Samtidigt som de har en ganska måttlig lön. Hur många yrkeskategorier skulle ställa upp på detta? Det enda som driver dessa hårt arbetande människor är ofta ren medmänsklighet, eftersom man inte klarar att strunta i de gamla och sjuka som behöver dem.

Läkare är enligt min åsikt välutbildade, smarta och mycket självständiga individer, som aldrig lärt sig att arbeta i grupp och där utbildningen långt in på 2000-talet inte innehållit något om ekonomi, budgetar, nyckeltal och chefsuppgifter. Antagligen undviker man att ge läkare allt för mycket ledarutbildning, av ren rädsla för den makt de skulle kunna få.

Men det är just detta som skulle behövas. Att kompetenta engagerade sjuksköterskor slog sig ihop med kompetenta engagerade läkare, och andra personalkategorier, och att alla säger samma sak i en mun. Att man kom överens om att driva ett fåtal prioriterade frågor tillsammans. Till att börja med. Vi behöver en gemensam facklig organisation för vårdpersonal. Läkarfack och sköterskefack och Kommunal och alla andra fack ska gå hand i hand och hjälpa varandra. Tillsammans med patientorganisationerna. Vi behöver ett gemensamt SJUKVÅRDSUPPROR, som utgår från profession och patienter.

 

PP hejar och håller helt med en mycket arg Dr Skalpell! Vi kanske måste döpa om vår kategori ”Vården om vården” till ”vanvården” … Oerhört bra observation det där med att ”vårdkrisen bara händer just där reportern är precis då” – mitt i prick, kära Doktorn! Men, det finns ju faktiskt ett gemensamt vårduppror, det vi deltog i i höstas: En Bättre Vård är Möjlig. Bäste Doktorn får se till att gå med i nästa uppror helt enkelt!

Ansvarsfriheten är en av de frågor PP driver som starkast, och vilken även drabbat och fortsätter att drabba oss själv i föreningen. Hur kan vården (som enda yrkeskategori?) vara undantagen ansvar? Alla andra måste stå för sina misstag, bara vården som slipper. Det måste gå att kunna utkräva ansvar av de fel som begås, oavsett om de är på system- eller personnivå. MÅSTE!

Och vad gäller cyklande syrror, tycker PP att det är ett utmärkt förslag! Det kunde väl bara bli ett trevligt och pittoreskt inslag i samhällsbilden! De kunde få dispens och till och med lagligen få rama varandra, och på så sätt bli ännu mer effektiva …

2 Replies to “Vanvården av vården”

  1. Verkligen en observation som är värd att samtala omkring. Det är loss i vården, ingen tar ansvar.
    Min mor är 81 år och är tablettbehandlad diabetiker.
    Hon har ett litet bensår som hon går till distriktsköterskan och lägger om detta gör hon 2 gånger i veckan.
    Undersköterskor som får lov att hjälpa till, avlöser varandra.
    Ingen tar ansvar. Man bara konstaterar att bensåret fortfarande är kvar.
    Hon har gått med på detta i Snart 3-4 månader,
    Fortfarande har ingen läkare tittat på det.
    Nu är hon så trött på att åka buss till Vårdcentralen och lägga om.
    Hon bad om sjukvårdsmaterial till detta. Hon fick åter igen åka till vårdcentralen för att hämta dessa.
    Då fick hon för .3 omgångar. Dvs det räcker bara i en vecka.
    Hon vill inte bråka, hon säger att hon inte orkar kämpa för att få komma gill en läkare som jan detta med bensår.
    Nu har jag blandat mig i och remiss är äntligen skickad till en bensårsspecislist,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.