Sprattla i en isvak

Bild: Mia Berg, Söderåsen
Bild: Mia Berg, Söderåsen

Det kom ett brev till PP. Som beskriver känslan av att vara patient i vården som att sprattla i en isvak. PP gillar liknelsen.

”Så till det krångliga ämnet ”Patienten själv”.
Det är som om själva grundförutsättningen ramlar bort så lätt, i sjukvården.
Att man som patient inte kommer dit som till en ny social arena, typ arbetsplats eller förening.

Man gör inte det.

Man ligger i en isvak och försöker kravla sig upp.
Det finns folk som kan dra upp en.
Man är beroende som ett barn.

Det behövs inte mer än några få ord i en journal så kan hundra prov på
patientens foglighet och hövlighet och trevlighet och tålamod
vara utraderade.

En enda gång och du har blivit besvärlig eller något annat.
Som om inte det var en onödig upplysning som får patienten att försvinna ut i periferin.

Om man har skadats av misstag inom sjukvården så uppstår lätt en massa frågetecken.
Isvaken igen:

Hur höll du handen när du tog tag i repet man kastade till dig?
Hur sparkade du för att hålla dig uppe?
Gav du upp mitt i allt?
Blev du gråtmild eller blev du paralyserad?
Blev du pinsam, blev du föraktlig?

Fick de kämpa extra mycket med att få upp just dig?

Det finns något att bevisa för den som skadats i vården.

De patienter som haft turen att behandlas utmärkt eller bara allmänt korrekt,
behöver inte se sin karaktär och sitt beteende bli en grej, uppförstorad.
Till oigenkännlighet.

Ljuger du?
Projicerar du ?
Övertolkar du?
Minns du rätt?
Dramatiserar du?
Kan du din sak?
Fattar du vad du pratar om?

Du sätts på prov. Ifrågasätts. Det är svåra saker. Människor är som de är.
Det är rimligt att inte bara svälja rakt av vad de påstår sig minnas och veta.
Det finns krav att ställa även på patienter.

Jag har kämpat för att sätta  ord på vad som hände in i minsta pinsamhet och det som varit svårast att närma sig är dels de två gånger jag tycker att jag bar mig pinsamt åt,
en gång när jag lismade och kröp, en gång när jag hamnade fel i en diskussion och det ena gav det andra och jag irrade bort mig och verkligen kunde missförstås,
plus de två tillfällen då olika sköterskor kommenterade min karaktär.
Oväntat. Plötsligt. Utan ingång eller fortsättning.
Och jag vet att den som lyssnar på min berättelse blir lika nyfikna på vad de sköterskorna påstod om min personlighet och vad jag gjorde som var så pinsamt i egna ögon,
som på vad som hände i vården, hur personalen reagerade på sina egna fatala misstag.
Så att just de gånger då jag fick illasinnad ”feedback” blir ett kvitto eller tecken på att jag borde ha varit lite grann en annan person när jag sökte hjälp. Aningen bättre.
Som om inte alla människor har blottor och svaga punkter att ge sig på om man vill.
Som om det var sant bara för att just någon i sjukvården påstod något i en journal eller sa det skamliga.
För att det plötsligt finns en konflikt när man skadats i vården.
It takes two to tango – som det brukar heta.
Man bad om hjälp i fullständig tillit, eller tillkämpat kanske, eller så bad man om hjälp desperat med ett framtvingat förtroende för att de som redan svikit var de enda som kunde erbjuda ett rep.

Sprattlar man i en isvak har man inte så mycket val.”

grupploggajoeturk200

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.