Rättslösa patienter, del 3

Vykort Mia skickat till SUS och Region Skånes ledning.

Vår följetong om rättslösheten för vårdskadade patienter fortsätter med beskedet om nerläggning av polisanmälan. Lite ”lustigt” i sammanhanget är ändå att både Marianne, patientombud och med i PP:s advisory board,  och jag samtidigt fick besked om att våra resp överklaganden lagts ner. Kändes nästan som om man samlar alla ärenden rörande vårdskador, beslutar om nerläggning i alla fallen och en gång var tredje månad meddelar patienterna.

Marianne driver ett fall som hon berättat om här, en operation som gick väldigt snett och där IVO utdömt allvarlig kritik men där vårdåklagaren trots detta väljer att lägga ner. Och själv driver jag mitt eget fall, då jag i efterhand fick information som tidigare ej kommit fram gällande den olycka jag var med om på akuten 2015.

När jag gjorde min polisanmälan, lämnade jag även med en komplett redogörelse, med dagboksanteckningar, e-mejls, brev och alla telefonsamtal från själva incidenten till aktuellt datum, och som fortsätter även idag, för att underlätta för polisens utredare. Även IVO:s utredning var mycket uttömmande och bidrog till den snabba hanteringen då polisen överlämnade ärendet till särskild vårdåklagare.

Marianne och jag har tidigare ställt oss undrande till vilken kompetens dessa vårdåklagare besitter? Har de erfarenhet från vården? Polisens utredare har det ju inte.

Jag hade flera djuplodande samtal med en av poliserna som såg det absurda i hela situationen och även ansåg att det var tydligt hur läkarna i IVO:s utredning hade ”skrivit ihop sig” då alla kommentarer rörde en från början felaktig journalanteckning.

Det dröjde inte mer än någon dag (!) förrän jag hade det första beslutet om nerläggning av förundersökning, med hänvisning till att preskriberingstiden gått ut. Ja nu ja! Man hade trott att den skulle förlängts om det kom fram ny information, men så icke fallet.

Man kunde inte heller bevisa att någon enskild läkare gjort sig skyldig till brott.

Detta var heller aldrig min avsikt. Jag ville aldrig peka ut en enskild läkare, utan jag vill att sjukhuset, ledningen tar ansvar för de misstag man redan tidigare gjort, vilka kunnat förmedlats till personalen som på så vis hade kunnat undvika det trauma jag utsattes för.

Det är nämligen så att det finns ytterligare en person i Malmö som råkat ut för exakt samma skeende som jag, och som kontaktade mig efter min olycka. Och eftersom denne person aldrig själv anmälde, har jag anledning att misstänka att det kanske var som i mitt fall, att inte heller akuten gjorde någon avvikelserapport/utredning, och har därmed missat ett tillfälle att lära av misstaget. Och då också medvetet utsatt mig för livsfara när man fortsätter samma behandling!

Då allting först hände, var jag övertygad om att det var min kropp som reagerat negativt på medicineringen jag fick. När jag sedan förra hösten fick veta av en slump att det nog rörde sig om en överdos istället för en reaktion, blev jag så klart upprörd! IGEN! Och drog igång vad jag trodde skulle kunna bli en konstruktiv diskussion med sjukhuset om en ny Lex Maria, denna gången gällande medicineringen. Vilket SUS vägrade göra. De hade inte gjort något fel.

Då polisanmälde jag. Och överklagade. Det visar sig då att det är samma vårdåklagare som gör en till bedömning av ärendet och döm om min förvåning – kommer fram till samma slutsats ännu en gång – nej, det finns inga bevis för att någon enskild gjort sig skyldig till brott.

Man har alltså inte ens beaktat de tydliggöranden jag gjort i min överklagan, där jag ytterligare pressade på det faktum att fler än jag utsatts för samma ”olycka”, nej, man valde att bara gå på samma beslut igen. Ärendet skickas så till Utvecklingscentrum i Göteborg för vidare utredning.

Så kom då beskedet därifrån samtidigt för både Mariannes och mitt fall – bägge nerlagda.

I mitt fall måste detta betyda att SUS har fritt fram att fortsätta göra fel. Medvetna fel, då det är fler som drabbats.

Och helt ärligt, ett sjukhus som tillsätter högt uppsatta medarbetare på patient(o)säkerhetsavdelningen som kan tycka att vårdskadade ska ”vara tacksamma”, och att de ”bör släppa och gå vidare”, kan säkerligen välja att hellre låta bli att inleda en tidskrävande utredning, utan kör på i ullstrumporna och därmed också medvetet utsätter patienter för livsfara. *

Vi är kusligt övertygade om att nerlagda patienträttsfall är praxis. Man lägger ner så långt det går och hoppas att patienten inte orkar överklaga. Vår tanke är att rättsväsendet är livrädda för att något patientfall skulle gå igenom till fällande dom. Det hade öppnat fördämningar av den kraft att hela systemet med all förmodan hade kollapsat.

För att inte tala om hur rädd man är för att riskera att läkarna inte längre vill utföra behandlingar om de ska kunna hållas ansvariga för sina uppenbara misstag vilka leder till vårdskada. Notera – alltså inte misstag som handlar om den mänskliga faktorn, utan de misstag som är undvikbara och definieras som vårdskador.

*(Jag refererar till ett möte med två medarbetare från patient(o)säkerhetsavdelningen. Ett möte där en av de två ansåg det lämpligt att tycka att jag ”för min egen skull nog borde släppa och gå vidare” …

Jag HADE släppt och gått vidare. Skulle du själv ryckt på axlarna om du fått veta att du blivit överdoserad på akuten??!!

Och där sagda medarbetare sedan fortsätter spä på olämpligheterna genom att säga att ”om man nu ska se det positivt (!) kanske du borde vara tacksam för det inträffade”.

Medarbetare nr2 skruvade sig i stolen och jag såg att hen kände sig illa berörd av det sagda. Själv höll jag god min och frågade hur man menade. Jo, för nu vet man ju om min överkänslighet …

Mja, jo, visst, jag vet om min överkänslighet MOT ÖVERDOS menar du??!! Man baxnar.)

Så nu står både Marianne och jag på ruta noll igen. Funderar starkt på att fråga WHO vad de anser om rättssäkerheten för vårdskadade patienter i Sverige.

One Reply to “Rättslösa patienter, del 3”

  1. Frågan är ju inte om ni ska, jag anser att världen ska få veta hur vi behandlar sjuka och gamla i Sverige. Vi är ju helt rättslösa.
    Vi har ju ingen möjlighet att bevaka vår lagliga möjlighet.
    Det är en för stor rättskostnad för att driva ärenden vidare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.