Rationalisera bort skrivbordsbitarna, inte vården!

 

Svensk sjukvård sköts av Landsting och Kommuner, där en hel massa skrivbordsbitare som lyfter lön, skulle kunna rationaliseras bort. Denna uppdelning blev ännu tydligare den 1 januari 1992, när man genomförde Ädelreformen. Innan dess hade Äldrevård (Geriatrik) varit en Medicinsk Specialitet, och det skrevs doktorsavhandlingar i ämnet om hur gamla personer bäst ska skötas. Jag såg som läkarkandidat duktiga läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som vårdade de äldre med stolthet. Det fanns inte ett liggsår så långt ögat nådde, för det ingick i vården att massera ryggar och rumpor för att stimulera hudcirkulationen.

Efter 1992 blev det plötsligt Kommunernas sak att sköta ”Äldrevården”, eftersom det då inte ansågs att det var en sjukdom att bli gammal. Man glömde att man konsumerar mer sjukvård under sina två sista levnadsår, än under hela sitt liv totalt sett. Och plötsligt insåg Kommunerna att de gamla som nu skulle skötas i hemmet behövde Sjukvård – både insulinsprutor och mediciner. Då skickades den Kommunala personalen på Sjuksköterskeutbildning (- hur lång tid tar det?). Det var inte tal om att anställa de erfarna sköterskor som redan fanns inom Landstingen, som nu blivit av med jobbet.

Kontentan av hela Ädelreformen är nu att vi, varje gång en äldre patient ska skickas hem efter en sjukhusvistelse, måste ha ett sk ”Vårdplaneringsmöte”. Då åker flera personer från Kommunens Hemtjänst och en anhörig (som tar ledigt från jobbet) till Sjukhuset för att bedöma den aktuella personens vårdbehov, tillsammans med en sjuksköterska på kliniken. Dessa möten tar ungefär en timme. Räkna med fyra eller fem personer, och deras bilfärd till- och från mötet. Sjukvårdspersonalen som skött patienten på sjukhuset är plötsligt inte kapabla att avgöra hur mycket hjälp vederbörande behöver därhemma. Hela ärendet skulle kunna ha fixats med ett mejl.

När man sedan bestämt att patienten behöver få hemtjänst, innan hon kan resa hem, har Kommunen ofta fem dagar på sig att ordna fram detta. Man får absolut inte kalla ihop till ett vårdplaneringsmöte innan patienten är ”medicinskt färdigbehandlad”. I praktiken ligger det således drösvis med äldre människor i sjukhusens hårt utnyttjade sjukhussängar fem extra dagar innan sängen blir ledig. Utan att behöva någon vård.

Det uppdelade vårdansvaret mellan olika skattefinansierade förvaltningar kostar makalöst mycket skattepengar. Just nu har en ny regel kommit där Försäkringskassan ska betala personlig assistans om den överstiger 20 timmar/vecka, och Kommunerna om man behöver mindre än 20 timmar per vecka. Tänk hur många skrivbordsbitare som sysselsätts och avlönas, bara på grund av denna nya regel.

Fråga: Hur mycket mer äldrevård, sjukhussängar och personlig assistans skulle man få ut av skattekassan om man rationaliserade bort varenda onödig timme som lades på vårdplaneringsmöten, pappersarbete och administration?

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.