Problemet med psykiatrin

IMG_20160105_152652

Jag vaknade upp tömd. Fullständigt tom på innehåll. Jag visste att något fruktansvärt hade hänt, det kändes i varenda cell inuti mig. Huvudet värkte, det smärtade kraftigt i bröstet och jag kände mig helt tillintetgjord. Kroppen mindes men min hjärna låg i dunkel. Någon frågade mig om jag skulle hämtas, om någon väntade på mig. Hämtas? Hur skulle jag kunna veta det, jag visste inte ens vem jag var.

Jag fick förklarat för mig att jag precis hade vaknat upp ur narkosen som jag haft under min första ECT-behandling. Jag fick veta att det var normalt att känna sig lite förvirrad efteråt. I mitt huvud kämpade jag fortfarande med vem jag var och om det var någon som skulle komma och hämta mig och ta mig hem till ett hem som jag inte mindes. Barn som jag inte mindes.

Det här anses vara en normal reaktion på ECT – eller elchocker som jag föredrar att kalla det. Det är också en vanlig reaktion vid skalltrauman. Det är för väldigt många oerhört traumatiskt att vakna upp och inte veta något, inte ens sitt eget namn. Under dagen kom det mesta tillbaka men inte allt och efter tre omgångar var det svårt att göra sådant som jag förut gjorde automatiskt som att plocka ur diskmaskinen och laga mat. Och det var svårt att minnas vilka som var mina vänner bakom alla de intetsägande namnen i telefonboken. Jag blev också manisk, psykotisk, kognitivt skadad och kraftigt suicidal och självskadande. Jag blev sjuk på riktigt. Och inlagd.

Elchockerna kombinerades med Efexor som jag stod på sedan en månad innan, ett psykofarmaka som enligt den senare upplagan av psykiatrins ECT-handbok ökar risken för kognitiva skador. Det räckte med tre behandlingar för att skadan skulle bli så stor att den nästan tog mitt liv. Efter elchockerna kramades all livslust ur mig, nu visste jag hur det var att vara suicidal på riktigt och att inte kunna leva i den plågsamma rastlösheten som infunnit sig i min kropp. Lite övergående huvudvärk och kortvarig minnesförlust var den enda risken med ECT, hade det sagts mig. Något som psykiatrin borde ha frågat innan de matade mig med Efexor och sköt 450 V genom skör hjärnvävnad i den främre delen av mitt huvud, var hur det var hemma.

För hemma levde jag med en våldsam man. Nu hade jag ytterligare ett trauma och skador att hantera i mitt liv. Psykiatrin tyckte att den enda rimliga förklaringen till min reaktion på elchockerna var att jag hade en kemisk obalans som nu gav sig till känna. De tyckte att det var rimligt att fortsätta.

En ECT-utlöst mani var också tillräckligt för att ge mig diagnosen bipolär sjukdom. Eftersom jag vägrade fortsatta elchocker så stod nu hela FASS inför mina fötter och det enda rimliga var tydligen att påbörja jakten på den rätta cocktailen av mediciner. Att finna den rätta blandningen och dosen för just mig. Polyfarmaci kallas det och det är något som övriga vården försöker undvika. Hemma trappades våldet upp, för nu var det tydligt att det var jag som var problemet, nu hade jag ju en diagnos.

Sjutton olika psykofarmaka, ett suicidförsök och tre eller fyra inläggningar på avdelning senare, så insåg jag att psykiatrin inte visste vad de höll på med. Att det var en experimentverkstad där inte bara jag men många fler skadades, en del för livet. Andra kom aldrig därifrån. Jag mötte dem på avdelningarna och jag kom att möta dem genom de sidor och grupper som jag sedan skapade på Facebook.

Psykiatrin och Socialstyrelsen hävdade att det inte gick att avgöra om mina skador var orsakade av min – enligt deras förklaringsmodell – underliggande ”sjukdom” och därför var det troligtvis inte elchockerna. Men jag visste. Jag visste, eftersom det fanns ett jag innan elchockerna och ett annat jag efter. Ingenting någonsin i mitt liv, vare sig någon depression eller händelse har förändrat min tankeförmåga och person så som elchockerna.

Jag lyckades med viss fördröjning på grund av den iatrogena skadan ta mig ur den våldsamma relationen och hålla psykiatrin på en armslängds avstånd, men de kognitiva skadorna är kvar och kommer antagligen att vara det resten av mitt liv. Traumat och den posttraumatiska stressreaktionen bär jag med mig också. Jag har inte varit inlagd någon gång annat än i anslutning till elchockerna och jag är i dag fri från psykofarmaka. När jag hade tagit mig ur den våldsamma relationen kom jag att läsa Bonnie Burstows forskning som visat att många av de kvinnor som får elchocker lever med våld i nära relation. Det blir ytterligare ett övergrepp på redan utsatta och traumatiserade människor.
Nu var jag inte längre ensam. Jag har i dag lyckats samla bortåt 200 andra elchocksskadade personer i två slutna stödgrupper på Facebook. Flera har precis som jag levt med våld i hemmet. Jag känner att jag i dag, i skrivande stund, för även alla dessa människors talan. Det har varit tyst alldeles för länge och vart och ett av dessa enskilda fall av förstörda liv och svåra erfarenheter förtjänar att uppmärksammas och valideras. För detta sker inte i vården, inte här i Sverige och inte i övriga delar av världen; skador efter elchocker erkänns i undantagsfall.

I Facebook-grupperna kom jag även i kontakt med aktivister i bland annat USA och Storbritannien. Aktivister som vigt sina liv åt att kämpa mot psykiatrins ovetenskapliga behandlingsmetoder, maktfullkomlighet och patologisering av mänskligt lidande. Och nej, dessa aktivister är varken foliehattar eller scientologer. De kallar sig electroshock survivors eller psychiatric survivors, människor som utstått fruktansvärda lidanden och skadats för livet men som trots risken för stigmatisering och patologisering valt att gå ut med sina erfarenheter för att upplysa och föra en kamp för alla drabbade och alla de som riskerar att drabbas. Jämsides dessa överlevare finns professorer, forskare, läkare, journalister, jurister och andra som också ser problemet med psykiatrin. Människor som med vetenskapens hjälp kan sätta dessa enskilda fall i ett större perspektiv och sammanhang, visa på de strukturer som samverkar och skördar liv.

Denna psykiatrikritiska rörelse har pågått sedan R.D. Laing och 1960-talets frihetsrörelser. Jag började läsa om Laing, Szasz och Basaglia – psykiatriker och psykoterapeuter som var långt före sin tid. Personer som redan under mentalsjukhusens tid vågade ifrågasätta och lägga grunden till den rörelse som lever än i dag, den motståndsrörelse och den kanske största utmaningen psykiatrin nu står inför. Jag började läsa texter skrivna av den moderna psykiatrikritiska rörelsens frontfigurer såsom Robert Whitaker, Peter Breggin, Joanna Moncrief, Bruce Levine, Peter Gøtzsche m.fl. Och någonstans här såg jag det hålrum som fanns i Sverige, den närmast totala avsaknaden av en kritik mot psykiatrin.

Psykiatrin tycks ha en särställning i Sverige, i ett land med en tradition av stor auktoritetstro. När debatten kring myten om den kemiska obalansen diskuteras flitigt i anglosaxiska dagstidningar och vetenskapliga tidskrifter så är det knäpptyst i Sverige och patienter intalas fortfarande att de har en kemisk obalans som rättas till med psykofarmaka. När The New York Times skriver om hur schizofreni bäst behandlas med psykoterapi och behandlingsmetoder som Open Dialogue så är det fortfarande knäpptyst i Sverige. Och när British Psychological Society väljer att slita sig ur greppet av den biopsykiatriska förklaringsmodellen så fortsätter allt precis som vanligt i vår lilla bubbla i Sverige. Här verkar väggarna vara av betong.

I grunden handlar det om människors rätt att göra väl informerade val, något jag aldrig fick möjlighet till. Det handlar om patientsäkerhet och det handlar om mänskliga rättigheter. Det handlar om att vi behöver alternativ och en vård fri från tvång. Jag är nu fylld med hopp om en psykiatrikritisk rörelse som jag tror kommer att växa fort i takt med att fler kommer i kontakt med psykiatrin. Och i takt med att den debatt som pågår utanför Sverige långsamt sipprar in genom små springor i den nu krackelerade betongvägg som stått så mörk över Sverige. Jag vaknade upp tömd den där dagen i december för åtta år sedan. Det har tagit tid att fylla det där tomrummet men det har samtidigt fyllts på av ett helt nytt material och en oerhört stark drivkraft att förändra och upplysa.

För vidare läsning besök gärna Psykiatriskiftet på Facebook och Twitter, webbplatserna Mad In America, The Council for Evidence-based Psychiatry samt extendedroom.org.

Dunja Grisell
Electroshock survivor och initiativtagare till Psykiatriskiftet

grupploggajoeturk200

4 Replies to “Problemet med psykiatrin”

  1. Känner igen mycket av det du skriver. Blev utsatt för ECT 2008 tror jag det var. Har allt på papper. Men blev aldrig informerad om bestående skador.
    Tillfälliga kortvariga övergående minnesproblem och lite huvudvärk och trötthet var normalt. Jag var inlagd redan och åt oxå efexor och en hel del andra mediciner.
    Jag ville aldrig ha ECT men i min journal har de skrivit helt annorlunda.
    Kände mej jättekonstig efter första behandlingen. Hade sån huvudvärk och var extremt trött yr och illamående och väldigt förvirrad.
    Jag ville inte mer. Men de envisades och sa att det var min enda chans. Min chans att överleva och att på sikt få hem mina barn som var familjehemsplacerade pga mitt dåliga mående.
    Efter varje behandling likadant.
    Jag var frivilligt inlagd och när jag ville få ett slut på ECT så hotade de med LPT.
    De menade på att det hjälpte mej, jag var lugnare och inte lika destruktiv och suicidal.
    Jag kan se det så här efteråt att jag var i chock men jag blev snart sjukare än innan…
    Jag krävde att få bli utskriven…de verkställde sina hot…vården konverterades till LPT och dagen efter fortsatte de med att tvångsbehandla mej med ECT. Fick sammanlagt 10 behandlingar på kort tid. Avbröts sen på grund av tilltagande minnesproblem och att det inte hade så god effekt. Där erkände de att jag hade minnesproblem vilket de inte skrivit något om innan.
    Sen blev jag så svårt sjuk att de inte ens kunde vårda mej på den psykiatriska kliniken. Istället skickade de mej fastspänd i en ambulans till en rättspsykiatrisk avdelning långt hemifrån.
    De utsatte mej för denna tortyr men jag fick ta straffet att vara inlåst tillsammans med dömda brottslingar och dessutom är det jag som får leva med alla de skador ECT har gett mej.
    Och det är mycket skador. Jag är helt personlighetsförändrad och stora problem både med närminnet och långtidsminnet. Fick oxå diagnosen bipolär sen och nu skyller de allt på det och minnesproblemen skyller de på mina tidigare överdoser/intoxer. Jag är sjukpensionerad sen 2010 pga att jag inte klarar ett jobb. Jag har fått lära om på nytt, måste ha gps för att hitta i min egen stad. Har fått så dåligt självförtroende för att jag känner mej urdum, trög typ. Jag gick ut skolan med höga betyg men minns ingenting. Kan inte ens hjälpa mina barn med sina läxor. Jag drar mej undan/isolerar mej är inte lika delaktig i skolgång mm. Känns som jag inte har något viktigt att säga. Frågar någon mej något kanske jag inte förstår frågan eller i värsta fall har jag glömt den innan jag vet vad jag ska svara. Vill inte skämma ut varken mej själv eller barnen. Mycket av barnens och min egen uppväxt är borta. Minns inte personer eller platser eller saker vi gjort…
    ECT har verkligen förstört mitt liv och jag ville ens aldrig ha det. Fick det under tvång.
    Det är sjukt att det ens får förekomma med tanke på vilka oerhörda katastrofala följder det kan få.
    Idag avråder jag alla jag kommer i kontakt med som blir erbjudna den behandlingen. Det finns så pass mycket annat som funkar bättre och som inte är lika riskfyllt.
    Det bör alla patienter informeras om. Är patienten själv så pass sjuk bör någon anhörig få vara med i diskussionen och få hjälpa till att ta ställning.
    Ingenting bör ske under tvång!!!
    Visst livsuppehållande åtgärder eller bältesläggning kan jag förstå för att förhindra att något destruktivt händer.
    Men att gå in med en sån här tortyr metod under tvång utan att tala om riskerna eller ens stå för konsekvenserna är under all kritik!!!
    //Carola

    1. Hej Carola
      Jag är en intelektuell,normalbegåvad man som levt med psykisk ohälsa i ca 18 år med flera perioder av inläggning samt terapi inom öppenvården medicin i mängder av olika sorter.Jag har fått Ect vid flera tillfällen. Har som du fått minnesluckor vid längre serier av Ect.
      Nu behandlas jag med underhålls dos 1ggr/1 var 3vecka. För mig har denna behandling fallit väl ut.
      Jag hoppas man får ha en motsatt åsikt till Ect som svar på ditt inlägg som jag tycker är väldigt bra. Jag har träffat flera som vittnat om de besvär Ect medfört till besvär i vardagen. Hoppas du får tillbaka livet med dess alla för och nackdelar kramar fr mig.
      /Arne

  2. Hej Carola! Mia som driver PP här. Jag håller med dig – beslut rörande vilka eventuella behandlingar som ska sättas bör även diskuteras med patient och/eller anhöriga. Det är det som den s.k. patientcentrerade vården delvis går ut på – att involvera patienten mer rörande sin egen vård. Vilket helt klart är görbart! Det sitter bara hårt inne. Mycket beroende på de hierarkiska strukturer som styr och länge fått styra vården.

    PP är med i referensgruppen för ett forskningsprojekt för GPCC, http://gpcc.gu.se/, där tanken är att föra fram patientens upplevelse som en del av vården. Så det händer saker, det gör det, förändringens vindar blåser! 🙂 //Mia

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.