Om Malins fortsatta resa i vården

Bild: privat
Bild: privat

Nu fortsätter Malins resa i vården – vi publicerade tidigare hennes berättelse om problemen med att få rätt behandling för sina bensår. Här kommer uppföljaren:

”Det är lite svårt att ta vid där jag slutade mitt senaste inlägg, men jag ska göra ett gott försök att sammanfatta ungefär vad som hänt från februari 2016 till dags dato.

Mitt senaste inlägg handlade om att jag hade svårt att få ut omläggningsmaterial till mina bensårsomläggningar. Min hälsocentral skyllde på infektionskliniken och infektionskliniken skyllde på hälsocentralen. Jag gjorde därmed en klagomålsanmälan till IVO, där jag faktiskt nu i dagarna, november 2016, har fått beslutet i min hand där man på tre punkter riktar kritik mot infektionskliniken och på två punkter riktar kritik mot hälsocentralen, och deras respektive agerande i hela situationen. För mig som patient blev ju konsekvensen då att jag blev utan omläggningsmaterial i nära två veckor, varpå mina redan infekterade bensår föranledde att jag fick läggas in på sjukhus.
Det är en enorm lättnad att läsa beslutet från IVO, ett slags upprättelse och bevis på att jag absolut inte är koko som tycker de mest bara gör fel, fel, fel …
Sent ska syndaren vakna, men när jag åkte hem hade man jobbat väldigt hårt på just frågan om omläggningsmaterialet. Det fungerade otroligt bra där ett tag med omläggningen, även om bensåren försämrades så till den grad att jag åkte på en candida sepsis (svampinfektion), som jag låg inne för, igen, i runda slängar åtta veckor.
Det tog extremt lång tid att komma tillbaka från den sjukhusvistelsen. Jag kunde inte bo själv, utan flyttade in hos min bästa kompis familj. Somnade vid matbordet, orkade vara vaken ca tre, fyra timmar i taget. Eftersom jag dras med en blodbrist som ”alla” utreder men ingen någonsin åtgärdar, så var jag mycket, mycket trött och yr. Men tack vare goda vänner, en slags extrafamilj; så repade jag på mig. Jag började jobba.
Omläggningarna flyttades över till hudkliniken, och för första gången på nästan fyra år så upplevde jag det nästan som en racer-läkning i såren. Det var verkligen optimalt, resultatet kändes på ett sätt mirakulöst! Såren började läka, för första gången på mycket länge, och även om det egentligen gick långsammare än jag upplevde, så LÄKTE de faktiskt! Och det började kännas som om framtiden ljusnade.
Såren läkte tyvärr aldrig igen helt, men jag fick iallafall en fin sommar. I september vaknade demonen där i benet igen, och jag sökte infektionskliniken när jag inte längre kunde gå på foten. Själv anade jag att jag hade en varhärd i muskeln, haft ett par sådana, men det ville man att ortopeden skulle titta på – en vecka senare.
En aktiv infektion lyder inte någons råd att ”avvakta” så bara tre dagar senare sökte jag akuten. Akutopererad samma kväll, då man snittade upp varhärden och satte i ett drän. Det såg ut ungefär som att ha en persienn genom benet alltså…
Två dagar senare opererade man ånyo. Detta för att kunna rensa mer. Man hittade inte mindre än fyra ”utrymmen” under muskelhinnan längs muskeln på insidan av benet, varav tre var helt varfyllda. Man evakuerade en väldigt utbredd infektion från muskelfästet uppe vid knät ned till hälsenan.
Vårdtillfället blev sex veckor långt med totalt fyra operationer. Två av dessa totalt i onödan, där man vid första skulle suturera jättediket, men det gick inte och vid andra sprättade man helt enkelt bort suturerna igen.
Efter dessa veckor fick jag mig en ordentlig funderare. Nu om någonsin måste jag börja inse att ingen kommer ta ansvar den dagen det går riktigt åt helvete. Så från och med 4e november är jag inte bara besvärlig ur den vinkel att jag är ett riktigt ufo – jag säger även vad jag tycker, tänker och upplever.
Underligt nog så känns det inte bara bättre för mig när jag kan uppbåda krafter att upprätthålla kommunikationen väl, det märks även i det bemötande jag får. Jag upplever att jag för en gångs skull blir förstådd, jag tycker de är mycket lyhörda för det jag säger inte bara verbalt utan även vad jag säger utan att orda. Det är en fantastisk utveckling!
Jag hoppas att det är en lärdom de kommer bära med sig även fortsättningsvis, och inte bara nyhetens behag. Men det är en trivsam känsla.”
PP önskar dig all lycka till i framtiden att bemästra dina bensårsdemoner, Malin! Underbart att höra att historien vänt och går på rätt håll. Bemötande och inlyssnande är återigen A o O för ett tillfrisknande.
grupploggajoeturk200

4 Replies to “Om Malins fortsatta resa i vården”

    1. Tack för tipset! Jag tror Malin provat allt, men jag vidarebefordrar länken till henne. 😉

  1. Alltså är det möjligt att en människa ska bli behandlat som Malin blivit av sjukvården?????
    Fy fan vad vidrigt, hoppas att du mår lite bättre nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.