Om inte om fanns …

emil2

Vi minns Emil. Ett år sedan han lämnade sin mamma Aigul och sin pappa Pär, efter att själv ha lämnats ensam på barnavdelningen i Lund. Om bara inte om fanns …

Om vården lyssnat på föräldrarnas oro. Om deras önskan att få stanna hos sin son över natten inte borstats bort som ”onödig”. Om vårdens övermaga tilltro till sin egen fullkomlighet inte varit så stor. Om beskedet att det skulle finnas tillräcklig personal att ta hand om Emil över natten aldrig givits. Om man bara hittat Emil tidigare …

Om:en är många. Som för oss alla som förlorat våra älskade eller själv på håret överlevt. Vi är många som upplever det första året ”efter”. Efter förlusten. Efter alla ”om”.

Det första året – det som ska genomlevas med alla minnen kring vad man gjorde tillsammans året innan alla ”om”. Minnet av alla högtidsdagar är så klart tungt, men det är minnet av vardagen som många av oss blir påminda om ständigt och jämnt.

När man så småningom börjar orka gå igenom alla saker. En teckning eller ett smycke. På bilutflykten där man önskar att den saknade kunde fått se och uppleva det man själv ser och upplever.

Aigul och Pär: våra tankar går till er.

Alla dessa ”om” …

grupploggajoeturk200

 

2 Replies to “Om inte om fanns …”

  1. Jobbar själv i vården som distriktssköterska och tycker att vår sjukvård håller på att spåra ur. Frågar någon vad jag jobbar med så låtsar jag att jag inte hör för jag skäms över hur folk blir behandlade.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.