Om att skuldbelägga patienten

Av Peter Doland

Det är enkelt för psykvården att skuldbelägga patienten, men anmärkningsvärt i det hela är att psykiatrin istället inte bara överser med t.ex. sexuella övergrepp, utan helt bortser från dem! Av anledningar som jag inte ens vill gå in på, fäster den ingen större vikt vid om en person drabbats av övergrepp/sexuella trakasserier under sin uppväxt. Eller ens om uppväxten var dysfunktionell. Visserligen lyssnar vården med ett öra, skriver ner i sina hemliga anteckningsblock, men dryftar sedan aldrig mera frågan.

Vad det rör sig om är en tidig (oftast) kränkning som sätter hela Jaget och känslolivet i gungning. Ofta leds sådana symptom till diagnosen ”boarderline”, men stannar där vid karaktärsdrag och symptom, ”orsaken” reds sällan ut. Patienten är drabbad av något ’abstrakt fenomen’ som uppstått ur tomma intet, tror man. En orsak kan förbises i 20 år, en människa söndermedicinerad så hon inte känner nåt eller så knäcks hon med dekonstruktiva trick och konster. Det är yttringen gentemot vården själv som alltid står i förgrunden: är patienten utless på vårdens repetitiva frågor under kanske 15 år så visar det sig på ett eller annat sätt. Patienten har byggt upp ett motstånd. Kanske även en ovilja att möta dessa personer ansikte mot ansikte. Den enda anledningen till att utsätta sig för det brukar vara att det inte finns några andra tillgängliga vägar.

Att skuldbelägga någon (vården avvisar skuldbeläggning men sen är ju himlen grön också bara man vill), som i grunden skadats av de viktigaste personerna i sina liv (föräldrarna), när de berövats chansen att kunna bygga upp relationer – inte bara till andra utan också till sig själv – och därmed blivit sårbara för omgivningens krav och förväntningar, det mina vänner, det är inget annat än ren cynism! En riktigt vidrig sådan också. Och det spelar ingen roll om huvudpersonen är man eller kvinna, gammal eller ung, de har samma problem gemensamt; att inte kunna ha en tillitsfull relation. När det, så om det görs inom psykiatrin med boarderline-diagnosticerade, endast fokuseras på att ”bryta ner” personen ( de säger ”försvar” men här gör de verkligen ingen åtskillnad), utan att tillgodose vare sig samtal om och kring hur de resonerar, när de istället drar sig undan, utövar maktens alla förmåner för att trycka till patienten ifråga, då är det i sig också frågan om ett regelrätt övergrepp! Ett system-förtryck. En hutlös mobbingkultur som har fått legitimitet att gå bärsärk.

Så på vilket sätt ska vi åtgärda detta?

Det tycks ju inte föreligga någon transparens inom den psykiatriska vården. Nämn någon organisation med lika vattentäta skott om ni kan! Hur lyckas psykvården med något sådant? Svaret ligger väl på den byråkratiska delen av problemet. Det är ju en byråkrati som utan motsvarighet har rätt att rota och göra ingrepp i människors liv. Byråkratin med alla dess förgreningar, från läkare till socialstyrelse, värnar väldigt mycket om ”integriteten.” dvs. deras egen. Politiker vet ingenting och är enligt lag hänvisade att helt bygga sin uppfattning kring medicinska frågor via Läkarnas utlåtanden och bedömningar, så ärendet ligger nog kvar i korgen ett bra tag till.

För att knyta ihop slutet med inledningen; det är ändå uppseendeväckande när man säger sig ”jobba med det psykiska” och samtidigt förvägrar människor att gå till botten med sina problem. Utan istället blir patienten avrådd till något sådant. Varpå skulden läggs på ens egna hjärna som spökar med sin ”obalans” och kemiska svängningar. Men så blir det när allt generaliseras och reduceras. Undrar allt oftare om Staten verkligen anser att vi ska vara tacksamma för den vård vi får?

PP reflekterar: så här kan det gå när det går som i ovan beskrivning. Då riskerar vården nämligen att 400 personer varje år inom psykvården begår självmord, när de inte får den hjälp de så desperat behöver.

 

9 Replies to “Om att skuldbelägga patienten”

  1. Läste precis artikeln ”att skuldbelägga patienten” som handlar om psykvården. ijag nstämmer. När jag själv begär att få undersöka om jag har något psykosocialt funktionshinder får jag ett kraftigt motstånd och frågan om jag verkligen skulle bli hjälpt av den. Vården är duktiga på att skriva ut mediciner som om det vore godis och jag har ofta, en känsla av att läkarna vill bli av med en så fort som möjligt. När jag tänker vidare på hur det var när alla med psykiska problem fördes in på mentalsjukhus och idag där många bor på boenden måste jag ju säga att jag, föredrar de senare. Det som retar mig är att det inte finns möjlighet att vara någonstans under en tid för att reda ut hur man skall hantera sina problem och att kunna stanna när man inte mår bra.

  2. Här ett intressant debattinlägg om de kulturproblem som dikteras ovanifrån gällande behandlingar kring mental ohälsa som man tänker sig ska lösas med mekaniska tankemodeller som passas in i New Public Management. Bara det ser dokumtenterat och bra ut administrativt så…

    http://psykologtidningen.se/2017/08/28/kbt-for-alla-ett-tankefel/

    Det är till och med ofta bättre att inte ens närma sig det man utbildar genom akademin.

    En patientutvärdering jag läst har visat att Yoga till och med är det som fungerar ännu bättre än det som erbjuds inom rådande vårdkultur.

    Steget är ännu långt till medical humanities i svensk vård. Tyvärr gäller: själv är bäste dräng. Även när den enskilde inte har ork eller kreativitet till det.

    1. Tack för tipset! Vi kollar in! NPM är alltings förstörelse. I vårdsammanhang i alla fall.

    2. Ja vi lever under Socialstyrelsens direktiv som i sig grundas på läkarnas forskning där det mäts vad som som snabbast har positiv effekt. Med positiv effekt menad arbetsför.
      Pesonligen kan jag vittna om hur problem, som kräver en helt annan taktik, helt ignoreras. Jag har visserligen gått i KBT men det gjorde inte att jag blev av med mina svåra problem.
      Återigen: här är ett exempel (av många) där ”rön”, ”policy” och den för stunden gällande ”vetenskapen” går före individens egen situation, historia och utsatthet.
      Det finns som sagt andra modeller och tankesätt man applicerar på en människa som inte faller inom gängse ramar. Det är då man tar till våldet: det psykiska såväl som det fysiska. Tvånget är lika närvarande inom vissa öppna mottagningar som inom slutna avdelningar.
      När man gör det vidtar man åtgärder och en moral som på gatan skulle klassificeras som psykopati. Dvs helt utan medkänsla, likgiltighet över skador och lidande detta medför. Det är denna bild jag försker förmedla ; när alla generella metoder (medicinering, kbt, läkardirektiv etc) inte ens under hot fungerar, då straffas patienten enligt en kriminells föreskrifter där egenvärde samt rättigheter lyfts bort.
      Allt hänger ihop.
      Men på den mottagning jag nu går är det uppenbart att man ägnar sig åt att hitta ”vetenskapliga” metoder att hålla depression samt ångest i schack. Man missar alltså helt psykiatrins egna del i den totala förintelse patienten lever med, orsakad av psykiatrin själva. Istället tvångsinsätter man medicin och talar om hur viktigt motion är. Man tror tillochmed att löpyräning ska lyfta undan en 20årig sjuksdomshistoria med medicinering och depressioner i depressionen.

  3. Jag följer de här kommentarerna och drar mig till minnes krönikor av en lundaläkare Salmon Schulman som kritiserat psykiatrikerkåren i Sverige för att välja att fixera psykiatriska diagnoser som affektiva istället för att erkänna att mycket istället handlar om effekter ute i livet. Han menar att man kommit längre med det utomlands än i Sverige. Här är han på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Salomon_Schulman

    Jag har också sett filmklipp på Youtube med en amerikansk läkare Jerome Groopman som kritiserar läkarkåren – de vill inte ha med patienter med psykiska problem att göra. Man vill göra sig av med dem så fort man kan. De nedgraderas utifrån bizarra tankemönster som finns inom vårdkulturen.

    Läst Peter kommentar och jag vet inte om han fortsätter läsa det som kommer eller om Mia kan tipsa om följande – jag har genom sociala medier läst om en metod som en person med tidigare alkolholmissbruk som aldrig kom till rätta med sina problem i vården (olika terapier) men som skapat en visualiseringskarta utifrån komplexitetsbegrepp. Det finns personer vården misslyckats med som han lyckats med istället. Metoden är inte vetenskapligt granskad ännu men han kämpar för att den ska bli det. Jag vet inte om det kan vara värt ett försök istället. Man kan ta kontakt genom Internet också och få konsultation den vägen också. Man kanske kan liknas det vid AA när patienter blir bättre på att uppfinna metoder som bättre stämmer överens med deras livsproblem än med hur vårdkulturen anser att de ska diktera en patient istället (värderingar som kan vara helt åt skogen). https://tedestrand.se/

    Jag har också läst Ann Heberleins böcker om psykiatri och i den vita boken beskriver hon hur det går till – när patienter ifrågasätter sin behadling inom psykiatrin kallar läkare det för aggressivitet och höjer dosen helt utan medicinsk grund. Det var väl inte för inte som Anna Odell skapade sitt konstprojekt för att utmana och kritisera vårdkulturen inom psykiatrin för ett antal år sedan: https://www.expressen.se/nyheter/anna-odell-doms-for-sitt-konstverk/ Hörde sedan en intervju med psykiatrikern David Erberhard där han i självförsvar förklarade Anna Odell hjärndöd. Det går liksom för långt med läkare och deras prestigeiver.

    1. Tack för ditt svar Phlippa! Jag håller helt med dig- eller den du refererade till – att man i Sverige närmast är ”rädd” för känslor. Vilket jag har påpekat flera gånger inom vården. Känslorna hålls i schack med olika medel tex. hot, utpressning och allehanda härskartekniker. Som sårbar patient får det givetvis förfärliga konsekvenser för ens självförtroende och själsliv. Jag har varit med om det själv så jag känner igen knepen. Hursomhelst: känslor ja; Sverige tycks mig vara känslomässigt eftersatt på många områden, de accepteras inom vissa sammanhang såsom Melodifestivalen och fotbollsmatcher. Där finns det ingen hejd. Att man då patologiserar känslor inom psykiatrin tycks vara logiskt. Men det har i första hand med makt att göra. Ofta har jag funnit mig iakttagen när jag skrattat eller gjort någon känslomässig gest, som i misstänksamhet. Det är bara det väldigt kränkande.

      Har inte hört talas om metoden du nämner men jag förstår på ett ungefär vad du menar. Tänker: ”att nyktra till”! Att det är grunden för att gå vidare. Nyktra till från medeciner som påverkar för mycket, drar ner den mentala energin och är beroendeframkallande. Nyktra till också gentemot dessa maktstrukturer; att sluta se sig själv som ”värdelös” bara för att vården inte verkar bry sig eller anse att ens liv är värt nåt – att det är ens eget fel helt enkelt. Nyktra till i de sociala relationerna utöver det, de som följer med eller upphör tack vare psykiatrin. Se sig själv med egenvärde för den man var från början innan allt nedbrytande skit förstörde allt.

      Tycker man kan ta en adekvat jämförelse med mobbning. Mobbingkulturen – här ”vårdkulturen”- där man vill bli av med alla som uppbär problem (huruvida de är psykiska eller sociala vet jag inte ) är i stort sett samma diskurs man för gentemot avvikare på en arbetsplats. När man väl kommer på det – att man förtjänar bättre – då är man på väg mot tillfrisknande (nykterhet) anser jag.

      Ja, och Anna Odell är en hjälte för mig. Och tyvärr missförstås hon av folk som inte vet ett vitten om sjukvård.

  4. Hej Peter,

    Glad att du läst kommentarerna.

    Psykiatrin tycks vara det konstigaste som finns i vården. Människor missbedöms och sedan placeras de i fack av läkarkåren och när det händer lyssnar ingen. Har även läst om ett exempel om en kvinna som fick psykossjukdom av förlossningsspykoser och när hon försöker söka för somatiska problem dömer man helt ut henne bara för att hon är patient inom psykiatrin. Vårdkulturen har dåligt sinne för det holistiska – i västvärlden. Precis som du också uttrycker saken – känslor patologiseras och patienter blir föremål för övertolkningar. Känslor är reaktionsmönster. Det går dessutom hela tiden trender inom psykologin. En ny trend ersätts med något som är dess motsats.

    Det finns dock nya emotionella paradigm genom neurologer som studerar hjärnan, t ex Antonio Damasio med boken ”Descartes Misstag” – han visar just på det faktum att vi inte kan vara rationella varelser utan våra känslor. Det är så hjärnan fungerar. Neurologer brukar också vara bra på att kritisera psykiatrin. I sociala medier sammanhang ser jag den formen av debattartiklar där just neurologer uttycker att psykiatrin är ”brainless”. Det finns en lång tradition av kritik där den ena disciplinen inte riktigt tar den andra på allvar.

    Det fanns en professor i Idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet, Karin Johannisson som skrivit om medicinhistoria och känslornas betydelse och känslornas historia är också något som studeras. Hon slog igenom med en bok ”Melankoliska rum” för ett antal år sedan. Den boken är en begreppsanalys där man kan se hur idéer kring mental ohälsa och känslor är förbundna med idéer om hur samhället förändras och utvecklas. En filosof du nog vill känna till är Michel Foucault. Han har kritiserat psykiatrin väldigt skarpt och hur medikaliseringstendenser skapas som blir förlamande för patienter. Jag har för mig att hon skriver om detta ”Medical Gaze” som, om jag minns rätt, Foucault skapat i en av sina böcker om medicinens historia. Det handlar just om hur läkare rationaliserar det som inte ska rationaliseras vilket ger förutsättningar för avhumanisering av patienter. Karin Johannisson har skrivit mer jag tror du kan vara intresserad av som kritiserar vårdkulturen skarpt. ”Diagnosens Makt” och ”Medicinens öga – sjukdom, medicin, samhälle”. Böckerna finns f n på bokus eller på bibliotek om du inte vill köpa dem.

    Tedestrandmetoden har enligt patientberättelser lyckas vända läget helt och hållet för patienter där vården bara har velat erbjuda elchocker eller medicin på dropp. Folk lyckas komma ur det psykiatriska greppet helt och hållet.

  5. Hej igen Peter – och alla andra som följer/läser,

    Den finns en annan forskare som också är interssant att nämna i sammanhanget kring förståelse av sjukdomsidéer – och än en gång – psykiatrin är en av de mest kritiserade medicinska disciplinerna av dem alla. Professor Fredrik Svenaeus. Han har skrivit böcker om sjukdomens mening, fenomenologi. Olika akademiker kan ge olika infallsvinklar till frågan om hur sjukdom kan uppfattas genom tid och rum. Frågor kring mental ohäla behöver alltid ifrågasättas och bevekelsegrunderna inom och bakom. Det finns ett tolkningsföreträde som kan missbrukas och som behöver vara under uppsikt.

    Ngr boktitlar av Fredrik Svenaeus:

    ”Sjukdomens mening : det medicinska mötets fenomenologi och hermeneutik”
    ”Homo Patologicus : medicinska diagnoser i vår tid”
    ”Tabletter för känsliga själar : den antidepressiva revolutionen”

    Exemplet Freud – hans verk skrevs efter han hade sin kokain period. Verken som legat till grund för psykolanalysen har kritiserats för att vara övertolkningar. Här är ngr ref:

    http://www.openculture.com/2014/04/igmund-freud-researched-got-addicted-to-cocaine.html

    https://www.newyorker.com/magazine/2017/08/28/why-freud-survives

    Inom vetenskapshistoria ses hans modell som förlegad då den uppkom i en mycket begränsad kontext. Under sin samtid ansåg Freud själv att han borde få Nobelpriset i medicin. Redan hans samtid ansåg att han borde istället se fram emot Nobelpriset i litteratur för sina insatser.

    Idéer om hälsa och välbefinnande är alltid föremål för olika ideologier och betyder olika saker i olika kulturer. Men jag tänker på vad Peter skrivit och att det vården erbjuder inte tycks fungera. Här har du lite mer att fundera över kring det:

    ”Perhaps every era needs a practice it can believe in as a miracle cure – Freudian psychoanalysis in the 1930s, CBT in the 1990s, mindfulness meditation today – until research gradually reveals it to be as flawed as everything else.” Ref: https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2015/jul/03/why-cbt-is-falling-out-of-favour-oliver-burkeman I artikeln i The Guardian finns även länkar till forskning kring det journalisten kommenterar.

    Hjärnans substanskritik du skriver om – Karin Johannisson har ifrågasatt det starkt i ”Melankoliska Rum”.

    //Philippa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.