Obekväma-snack-verktygslåda

Bild: Mia Berg
Bild: Mia Berg

Det finns en sådan, en obekväma-snack-verktygslåda! I USA har the Agency for Healthcare Research and Quality, utformat en verktygslåda de tillhandahåller för vården. En verktygslåda med olika lösningar tänkta att användas i samtalet med vårdskadade patienter och deras anhöriga. En lysande idé måste jag säga!

I en artikel i USA Today läser jag om tillblivelsen av verktygslådan.

Man tar exemplet med en sköterska som blev tvingad att leverera ett tragiskt besked till de överlevande efter en patient som dött. Hon var villrådig. Hur mycket skulle hon avslöja? Skulle hon berätta detaljerna kring det misstag som begåtts i vården vilket ledde till döden? Nu är ju läget ett helt annorlunda i USA, med tanke på de rättsliga konsekvenser en vårdgivare riskerar. I Sverige avkrävs ju inte ens ett ansvar vid någons död i vården, men tankarna kring empati och förståelse är dock universella.

Traditionellt sett, har vårdgivarna i USA, och även Sverige, varit mycket förtegna kring detaljerna gällande någons bortgång eller svåra skada. Detta är en trend som håller på att vända i USA, där många sjukhus nu istället för att förneka-och-försvara, går på en öppnare linje. Och som ett led i att förenkla denna process kom verktygslådan till.

Denna verktygslåda är alltså tänkt att ge riktlinjer i kommunikationen för ett mer transparent förhållningssätt i de fall vården behöver kommunicera svåra besked till patienter och anhöriga.

Verktyget har rönt stort intresse bland vårdgivarna, framför allt bland läkare som känt stor frustration över att inte veta vad som får sägas och inte. Största fördelen för vårdgivarna har studier visat vara minskad benägenhet att ta till rättsliga åtgärder från patienter och anhöriga, mot tidigare då man känt att detaljer mörkats. Fullkomlig naturlig reaktion om ni frågar mig.

Igen, eftersom rättslig åtgärd inte är ett alternativ i de långt när flesta vårdskadefallen i Sverige, och det är ”lättare” för vårdgivaren att slippa konsekvens, behöver man här inte heller tänka lika patientmedvetet … Dags att ändra på det.

I USA har man nu utvecklat ett träningsprogram för ett team läkare hos resp vårdgivare, där läkarna lär sig hur kommunikationen i svåra skadefall bör ske. De går sedan uppföljningskurser en gång i halvåret och finns tillgängliga på sjukhuset dygnet runt. De kan dels ta hand om patienterna själv, men kan så klart även coacha resten av personalen i hur de ska hantera svåra situationer.

Slutligen konstaterar man i artikeln att genom att lägga fokus på transparens och ett öppnare klimat på sjukhusen, har läkarna fått en större chans att lära av sina misstag och därmed förbättra sina insatser. Vilket i vissa fall lett till 60% minskning av allvarliga patientsäkerhetsincidenter under de senaste fyra åren. Här kan vi så klart hävda att så går det redan till idag i Sverige, med hjälp av anmälningar till IVO, som sen ger vårgivaren en chans till förbättring. Inget som inte kan ytterligare förbättras dock …

Mina egna reflektioner: ingen kan förneka svårigheten i att vara den som behöver berätta för en patient vad som gick fel i behandlingen och som nu resulterat i att patienten måste sitta i rullstol och inte kunna klara sig utan hjälp under resten av livet. Eller att vara den som behöver berätta för en förälder att deras barn dog. Men det måste göras. Och sättet det idag görs på, eller inte alls, lämnar mycket att önska …

Vi hör representanter för vården gång på gång säga att det är ”beklagligt det som hände, och det ska inte behöva hända”. Men inte i något fall finns det ett dokumenterat rutinförfarande? Ett rutinförfarande som ger instruktioner i vad som bör sägas och framför allt – vad som INTE bör sägas?

En mamma vars 22-åriga dotter gick bort på grund av en oupptäckt diagnos, ska INTE, jag repeterar; INTE, endast timmar efter dotterns bortgång, behöva höra av en sköterska hur hon, mamman, ”ska vara tacksam för att dottern i alla fall fick dö hemma.”

Så länge det finns en enda vårdpersonal som uppenbarligen anser detta tilltal lämpligt, behövs förfarandet vid bortgång eller allvarlig skada (tyvärr!) standardiseras och riktlinjer dras upp. Vi kan inte förlita oss till att individens nivå av empati endast, räcker.

En parallell till resonemanget kan dras till Anders Printz debattartikel från december i fjor, där han lyfter fram hur direktören för det största sjukvårdssystemet i NYC, inom en vecka personligen ringer alla som klagat på vården … Om det går att göra i en stad med samma invånarantal som hela vårt land, kan jag inte se varför något liknande inte skulle kunna genomföras här?

I mitt eget ärende, fick jag själv en ursäkt av chefläkaren på SUS. Det är jag så klart tacksam för! Men den kom inte av sig själv. Den kom under ett möte jag hade med patientsäkerhetsansvarige och sagda chefläkare. Ett möte jag bett om för att diskutera mitt arbete kring ökad patientsäkerhet i föreningen PP. Ursäkten kom som en passus: ”Låt mig inflika, jag ber så myc…”

Hade jag inte begärt mötet för föreningen, hade jag än idag aldrig fått en ursäkt för mitt liv nästan ändat.

Vi som skadats kräver inte mycket. Det borde inte vara svårt för vården att leverera:

  1. En öppen, okonstlad och ärlig förklaring till vad som hände
  2. En snabb och allvarligt menad ursäkt
  3. Ett löfte om att det som hände, aldrig händer någon annan
  4. Uppföljning av löftet

Så, då var den handsken också kastad och jag uppmanar alla som skulle kunna bidra till att riktlinjer dras upp i vår svenska vård att ta kontakt med mig. Vår organisation vill hjälpa er.

Hjälpa. Er.

grupploggajoeturk200

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.