Nu polisanmäler jag akuten!

Bild: sharksteeth.com Bilden är tänkt med en stor dos humor.

Håll tummarna för mig! För nu polisanmäler jag akuten!

Mitt tålamod, min artighet, min förbindlighet och min förståelse för sjukhusets agerande, deras rutiner och deras ”gång i ärendet” är en gång för alla slut.

Sedan i höstas har jag förgäves försökt nå verksamhetschefen för akuten, som jag många gånger innan haft kontakt med gällande mitt ärende. Lite gnissel har förekommit även tidigare om sanningen ska fram, men jag har i alla fall fått svar. Efter fyra separata mejl, vägrar hon helt sonika att svara mig. Trots att kopior gått till patientsäkerhetsansvarige, chefläkaren samt överläkaren på urologen.

Vad gnäller jag nu för då? Jo, jag har alltså blivit tvingad att tvinga sjukhuset att dra mitt fall ytterligare en vända. För ingen läkare på akuten vågar ge mig smärtstillande! Har ni hört på maken? Och jag förstår dem! Det finns fortfarande, drygt ett och halvt år efter incidenten, inte tillstymmelse till besked kring vad som hände! Och visst, jag kunde väl sparkat på dem tidigare, men det är bannemig inte mitt jobb och dessutom har jag inte kommit mig för helt enkelt.

Det finns alltså en Lex Maria på mitt fall, som endast berör den felaktigt utförda defibrilleringen och inte nämner en möjlig överdosering. Vilket vi från början hävdat var orsaken till det andningsstillestånd jag drabbades av. Man nämner att ”åtgärd vidtagits i form av nytt PM” vid hantering av medicinerna, men inget om att dosen varit för hög för mig.

Efter incidenten har man alltså utrett min hjärna – ingen klonisk epilepsi som förmodat. Man har utrett mitt hjärta – inga problem med det heller. Otur för sjukhuset, hade man hittat fel på hjärna/hjärta hade ju orsaken till ”olyckan” varit min. Sedan tog utredningen stopp. Trots att jag har brev från verksamhetschefen där hon försäkrar mig motsatsen. Kvarstår alltså läkemedlen. Inte konstigt man valt bort att utreda det spåret, för då är ju felet sjukhusets …

Och nu har jag överläkaren på urologen samt en professor vilka bägge hävdar att det sannolikt handlar om överdosering av smärtstillande.

Verksamhetschefen på akuten har alltså inte svarat på ett enda av mina fyra mejl där jag kräver besked och åtgärder. Då ringer istället överläkaren för urologen upp och låter mig veta att han och hans kollega, farmakolog, ska gå igenom hela händelseförloppet och undersöka doserna, som han vid detta samtal är den förste att ifrågasätta och misstänka överdosering. Jag skulle få besked inom några veckor.

Efter en dryg månad ringer sekreteraren upp och vill boka in ett möte för genomgång av resultatet. Sjukhuskuratorn som jag går till med lite ojämna mellanrum efter olyckan ska även hon delta. Jag är jätteglad! Äntligen! Avslut!

Joe och jag kommer dit, förberedda till tänderna med våra frågor. Totalt meningslöst möte.

Agendan var redan satt. Man hade printat ut en liten del av all korrespondens mellan mig och akutchefen, och man ”tyckte det skulle vara bra för mig om vi gick igenom den” …

När jag hövligt avbryter för att informera om att någon sådan genomgång behövs inte, då dels korrespondensen inte är komplett, men framför allt för att jag har hela händelseförloppet ingraverat i min lilla blonda hjärna (nä, jag sade inte så, men tonfallet! Tonfallet!) Men nej, inget gehör, agendan var som sagt redan satt och så skulle det bli. Jag insåg direkt att det var inte lönt att framhärda, så jag lät dem dra sin lilla teaterföreställning.

Efteråt skrev jag till min kurator och förklarade min uppfattning av mötet och fick svaret att hon beklagade, men att nu kunde inte urologen göra mer och att jag skulle ta det med akuten … Vilket jag ju försökt upprepade gånger! Utan att få svar!

Och nu gott folk, kommer vi till kärnan i hela saken – jag är inte den enda som drabbats. Efter incidenten fick jag kontakt med ett annat par här i Malmö, där maken råkat ut för exakt samma händelseförlopp som jag. De anmälde aldrig själv.

Och eftersom akuten aldrig gjorde någon avvikelserapport i mitt fall, förrän IVO sa till, kan vi kanske utgå från att någon avvikelserapport aldrig gjordes i det tidigare fallet heller? Oavsett vilket, är det till min fördel. Om det inte gjordes är det ett lagbrott och man har vetat om att kombinationen läkemedel är farlig. Och om det gjordes är det nästan ännu värre! Oavsett vilket, har man alltså gjort samma misstag en gång tidigare enligt den kontakt jag haft med mannens fru, och det innebär att man medvetet från sjukhusets sida utsatt mig för livsfara.

Och nu gör man fortfarande ingen Lex Maria på läkemedelskombinationen, utan framhärdar att den är standard. Detta gör mig livrädd. För andra och för mig själv. Denna ovilja i vården att lära av misstag, oavsett hur mycket man bedyrar motsatsen är skrämmande! Ren arrogans.

Jag är normalt inte konspiratoriskt lagd, men denna utdragna hantering får mig att tro att det är en medveten strategi i syfte att trötta ut patienten så denne inte ska orka vara så besvärlig mer, sluta gnälla och ha sig och istället låta sjukhuset fortsätta sina rutiner om de så dödar andra patienter. Jag är trött på att bli dribblad runt, än den ene, än den andre men ingen är så klart ansvarig för någonting!

Fel patient att dribbla med.

Så jag diskuterade en eventuell polisanmälan med en jurist som rådde mig att yrka på allmänt åtal, då saken rör fler än bara mitt fall, och är av samhällsfara. Om det istället rört sig om ett civilrättsligt mål hade jag fått stå för kostnaderna själv. Som allmänt åtal får man rättshjälp.

Visste ni att det finns särskilda vårdåklagare? Tolv stycken över hela Sverige, varav en i Malmö? Som finns till enbart för att utreda brott i vården? Nej. Jag tänkte det. Det finns det. Sorterar under ”Bra-att-veta”.

Så idag på morgonen stövlade jag in på polisen och gjorde min anmälan enligt de tips jag fått från juristen. Gick supersnabbt. Kommer dit, säger direkt i luckan till den unge polisen att jag vill anmäla oaktsamhet i vården och yrkar på allmänt åtal via vårdåklagaren. Polisen:

”- Eeeehhh …”

”- Ja”, sa jag, ”- Jag vill anmäla oaktsamhet i vården.”

”- Det kan inte vi ta emot här.”

”- Jodå, det kan ni visst, jag har talat med en jurist.”

”- Nej, du måste gå via myndigheterna.”

”- Ja, det har jag gjort. I ett och halvt år nu och jag kommer inte längre, ingen tar sitt ansvar.”

Sen frågade han vilka jag anmält till och vad de beslutat och jag berättade att det finns en Lex Maria redan men att den endast omfattar den felaktiga defibrilleringen, inte den NU i efterhand förmodade överdosen. Han går och ska kolla med sin chef. Jag väntar en liten stund, han kommer tillbaka och säger att han skriver en anmälan om tjänstefel. Jag säger att det blir säkert bra det med! Klart!

Nu tror ju inte jag att jag får gehör för mitt yrkande om allmänt åtal via vårdåklagare, men om undersökningen läggs ner, kommer jag att överklaga.

Så nu får jag bara avvakta vidare drag från polisen. Så kan det gå. När en blondin har pitbullblod i sig. Och vägrar låta sig nöja med att ha kunnat dö i vården, inte en gång utan två – under samma incident!

 

12 Replies to “Nu polisanmäler jag akuten!”

  1. Mia!
    Det är så jävla bra gjort, tänk vad bra att du gjorde det, det ska bli ett nöje att följa dig och höra hur det går i ärendet

    1. Tack! Lite skärrad nu över vad jag gjort, men tror det behövs för att skaka om! 🙂

        1. Ännu en, jaha … Jag vänjer mig aldrig! Oavsett hur många historier jag får mig till livs. Hur mår du nu? Vill du få ut din patientberättelse publicerar vi den gärna! Anonymt om du vill. Hör av dig till mig, mia@patientperspektiv.org

  2. Jag vet att det generellt är bättre att skriva pappersbrev och begära mottagningsbevis med diarienummer. Bättre än mail. Bara ett råd.

    1. Jo, exakt! Och det vet ju jag också och tipsar även om här på vår websida. 🙂 Men i det läget handlade det om snabba beslut, jag stod inför en kommande behandling och ingen visste vad de kunde ge mig för läkemedel. Därav mejlkorrespondensen. Å andra sidan säger regelverket att all mejlkorrespondens till sjukhuset ska scannas och läggas till handlingarna, enligt sjukhuskuratorn. Bara en tidsfråga innan även mejl blir diarienummerförsedda. Jag uppskattar din omtanke! Tack!

  3. bra handlat!! Det gamla överhetssamhället Sverige och dess (ofta nog misogyna ) vårdapparat är seglivat där patientsäkerhet saknar tyngd alltifrån gigantiska skandaler som Macchiarini.
    Lagen är inte uppdaterad för i fråga om patientsäkerhet har detta – som en hög jurist kommenterat – ”kommit bort” i Sverige. Så beskedet om den betecknande nog i enorm diskretion lanserade vårdåklagaren vill man applådera OCH höra direktiven för. För övrigt saknas fortfarande anslagstavla på svensk akut liksom vårdavdelning inklusive sjuksal plus vårdcentral där den enskilde tydligt ges besked om sina rättigheter som patient. Detta utmärkta system finns bl a i Frankrike.

    1. Visst har man lyckats dölja vårdåklagarfunktionen väl?! Jag hade ingen aning om att den fanns förrän i förrgår. Men nu vet jag, och ska se till att varenda vårdskadad som behöver polisanmäla sin skada också vet det.

      Vad gäller info till vårdskadade, en anslagstavla, existerar inget sådant alls. Trots alla intyganden hur viktigt det är att anmäla. Konstigt. 😉 Jag försöker förtvivlat just nu få till ett möte med Region Skåne där jag vill lyfta frågan om PPs närvaro på deras websida. Så som alla andra patientföreningar har – Diabetesförbundet, Hjärt o Lung etc. Men vi är så klart myyyycket annorlunda. Obekväma. Och så är systemet så oerhört trögflytande att minsta lilla ”nyhet”, som ett tillägg på en websida med länk, ter sig oöverkomligt för regionen.

  4. Jättebra gjort av dig Mia ! Beundrar att du har styrka och kraft att driva det vidare !
    Jag försökte med att göra polisanmälan, men det gick inte förklarade polisen för mig. Jag fick vända mig till IVO . Men dit har jag redan ringt ett antal ggr, och får ingen respons alls . . . . .

    1. Tack! Det både polisen och de allra flesta vårdskadade behöver förstå och göra skillnad på är att det ena tar inte ut det andra. En anmälan till IVO ska man absolut göra! Men. Och här kommer det – IVO gör ingenting alls för dig som privatperson. De bara utreder vårdgivaren och ger kritik (eller inte). Så vi som privatpersoner måste alltså göra polisanmälan för att få VÅR rätt, och framför allt får ut skadestånd värdiga namnet, till skillnad från de löjliga små ”ersättningar” LÖF utdelar i nåder. Människor som fått sina liv förstörda, som måste sälja allt de äger och har för att ha råd att vara invalider resten av sina liv! Jag mår illa …

  5. Hej Mia!

    Spännande läsning. Vad var det för läkemedel du fick som gjorde dig dålig? Varför tyckte sjukhuset att defibrilleringen var felaktig och gjorde anmälan enligt Lex Maria? Hade du defibrillerbar rytm (ventrikelflimmer eller ventrikeltachykardi) eller försökte de defibrillera en PEA eller vagal bradykardi? Var det en kramp som utlöste andningsstillestånd som sedan utlöste hjärtstillestånd, eller var det direkt påverkan på andningen av läkemedlen du fick och att både krampen och hjärtstilleståndet berodde på syrebrist av den dåliga andningen?

    Mvh, Magnus

    1. Hej Magnus! Ja, det var en rysare som heter duga, det! 😉 Nu i efterhand, sedan i höstas, har tror man att jag sannolikt fick för hög dos Spasmofen. Ordet ”överdos” är inget sjukhuset gillar att jag använder, de vill istället säga ”överdos för mig” – så om ingen annan dött av samma dos, är det ingen överdos?! Konstigt resonemang om du frågar mig. Men det är hela utvecklingen sedan ordet ”överdos” nämndes för mig i höstas av en av urologens egna läkare, som gjorde att jag polisanmälde för INGEN har yttrat ett pip om nån överdos tidigare.

      Defibrilleringen var felaktigt utförd såtillvida att defibrillatorn stod på manuell, och man hade inte tidigare haft tid att kolla pulsen. Jag HADE puls, och därmed kunde defibrilleringen en gång för alla stannat mitt hjärta. Men inte heller det tog livet av mig … Du förstår vilka existentialistiska tankar det kickar igång? Av två allvarliga misstag kunde jag dött, men gjorde inte det … Jag kan inte de termer (PEA etc) du efterfrågar och kan inte svara dig på de frågorna.

      Krampen fick jag av läkemedlen, som i sin tur utlöste andningsstilleståndet. Teorin är att hjärtat skulle tickat igång igen när krampen släppte. Ingen ville dock sätta teorin i praktik när jag frågade. 🙂

      Jag svarar lite i flygande fläng, är på väg till Kina för ett jobbuppdrag i mitt företag, så kommer sannolikt inte kunna svara dig mer förrän jag är hemma igen efter påsk. Men du får ha en Glad Påsk i alla fall! //Mia

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.