När två världar krockar

Bild: Mia Berg

Av Peter Doland

Vi lever i ett arbetssamhälle. Mycket av hur vi blir bemötta, betraktade och bedömda utifrån är vad vi arbetar – eller att vi arbetar! Vården är inget undantag. Personalen där har ett jobb, vi patienter är deras klienter på deras arbetsplats. Vi som patienter befinner oss i två eller flera världar samtidigt: den prekära situationen att delvis eller helt inte kunna arbeta (att gå ifrån ett arbete eller bli uppsagd etc) Men det finns också en annan aspekt , den att studeras utifrån av de arbetandes och därför bli bedömd och granskad utifrån ett arbetsperspektiv, vilket vi aldrig tänker på. Vi kan också lida över att vi saknar den rutin som andra har och som samhället försöker slå in i även svårt sjuka människor; det finns en rörelse att få ut patienter fortast möjligt till deras (arbetande) vardag.

Det är ingen nyhet att samhället vill ha alla i arbete. När det kommer till sjuka så är det inget undantag. Försäkringskassans hantering av sjukskrivningar talar ju sitt språk. Också deras handläggande av mig själv när jag en gång ville gå på skrivarkurs eftersom det var bra för mitt självförtroende. De var ytterst motvilliga och frågade om det skulle leda till jobb. Idag skulle frågan inte ens ställas, initiativet stävjas.

”Patienten verkar inte vara lika värdefull”

Att som sjuk ständigt granskas med dessa ögon – som jag tror att de flesta har upplevt här – är ingen lätt match. Det leder ofta till självanklagelser, självförakt och ännu mer alienation. Civilsamhället är tyvärr idag uppbyggt extremt mycket på arbetslinjen; avvikare betraktas som lömska och ibland tärande, de får även ta på sig bördan av att vara direkt skadliga gentemot statsfinanserna. Vården verkar lite i samma riktning, inte i praktiken (beroende på var man hamnar, vem man är) men jag fick faktiskt själv frågan av en läkare på en avdelning när jag skulle bli utskriven: ”-Varför jobbar du inte?” Det blir en smula absurd när läkaren sitter med mina journaler i handen. De såg inga samband mellan psykisk ohälsa och sjukskrivning resp arbetslöshet. Inte ens där, på psyk!

Bedömningen av att man är arbetsovillig – en bedömning som också florerar ute i civilsamhället gör att ens sociala nätverk krymper då man inte ens vågar säga vad man är, gör eller hur man mår. Ens anseende är under konstant hot. Man får lita och tro på människors godhet och överseende, man är i händerna på andras omdömen.

Omdömen som blandas i en salig röra när man har kontakt med vården. Där finns riktlinjer för diagnoser, mediciner, terapi (om än begränsat). Men själva värderingen av en patient påverkas starkt om inte drastiskt när hen är sjukskriven, arbetslös eller förtidspensionär. Patienten verkar inte vara lika värdefull och/eller, beroende på ålder, finns en tendens att inte tro på patienten. Bedömningarna som handlat om ”arbetsförmåga” har tidigare varit en ”social bedömning” men idag när de medicinska diagnoserna (kliniska) är förhärskande blir patientens tillstånd mer en ”livsstil” som det går att leva med även om man jobbar. Diagnoserna säger i själva verket ingenting om hens arbetsförmåga. Men kan lämna patienten oförstådd och överkörd likväl.

Tänkte på detta ikväll just att arbetsplatserna som organisation och struktur bryter in i patienternas liv på ett dubbelt sätt: dels med det sakliga, professionella bemötandet men också de implicita, bakomliggande värderingarna som har en tendens att bli nedlåtande. Arbetskulturen, det trista jobb personalen har att gå till, och vi, som behöver dem. Kraven som kommer ur deras strupar som riktade mot sig själva att stå upp mot eländet, ta din säng och gå!

Och patienten som känner skam; att vilja men inte kunna – vart ska jag ta vägen …

 

 

 

One Reply to “När två världar krockar”

  1. Den stora skräcken är just detta med att patienter blir en slags utsorterings”material” gentemot arbetsmarknaden.
    Vissa blir sjuka av arbete och blir arbetslösa och sjukskrivna. Att sedan bryta sig loss in i en ny framtid kan känner oöverkomligt.
    Arbetsmarknaden är stenhård. Människor mjuka.

    Det konstiga som Peter Donald beskriver är att psykvården inte lyckas uppfatta vari komplikationerna ligger. Inser inte hur andra har det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.