När rättssystemet slår knut på sig själv

Bild: Susanna Varis/Lundastudent
Bild: Susanna Varis/Lundastudent

Vi har sett det förut – ett rättssystem som inte förmår reda ut ansvarsfrågan då flera är inblandade och dessutom kanske skyller skulden på varandra. Hur kan detta få fortgå? I ett rättssäkert land som Sverige? Ändå händer det hela tiden. Och det slår oerhört hårt mot patienter som drabbats i vården och deras anhöriga. Jag skrev tidigare om en mamma som mist sin dotter i vården. Flera läkare missade de allvarliga symtomen och dottern blev hemskickad. Nu går det inte att komma längre. Vägs ände är nådd. Jag kan inte fatta det.

Hur är det då inte för mamman …

Vad händer med de kvarvarande när de inte kan gå vidare, inte få upprättelse, inte få ett värdigt avslut med ansvarsutkrävande? När de som orsakat olyckan varit ”för många” och ingen tar på sig skulden, kan inget ansvar utkrävas.

Vad gör det för en mamma som mist sin dotter alltför tidigt? Vilka frågor ställer sig mamman om livet och dess värde? Varför ska hon fortsätta orka? När inte ens de ansvariga till dotterns död ställs till svars mer än att få lite kritik utdelad av IVO? Vad hjälper det mamman och resten av familjen? Läkarna går fria. Det är inte deras tillvaro som befinner sig i kaos.

Varken mamman eller jag pekar finger. Vi vill bidra till förändring och förbättring. Utanför våra egna sargade bubblor. Vi är inte heller intresserade av att hänga ut någon. Det är kontraproduktivt.

Men denna ansvarsfrihet som råder i svenska rättssystemet och vården är även den kontraproduktiv. Om vi inte någonstans börja utkräva ansvar av de inblandade i vårdmissar, spelar det ingen som helst roll hur många olika patientsäkerhetsmanualer, nya säkerhetssystem och processer vi producerar. Om det inte någonstans börjar ”kännas” i vården, och för politikerna, de misstag som begås, blir effekten bara en allt större förlamning. Där människor blir siffror och döden bara ett yrkeshinder.

Karusellen med olika vårdpersonal för varje besök och för varje ny diagnos är galet uppskruvad. Specialistvård i all ära, när den funkar är det strålande. Men i de fall patienter hamnar mellan olika avdelningar och läkare, blir även antalet inblandade ytterligare ett problem. Hur kan vi komma tillrätta med detta? En huvudansvarig läkare som ser sammanhanget och följer patientens resa? Som en byggherre ungefär. Finns det någon i vården som förstår och kan förklara för oss hur det kan ha blivit så här snett?

Som mamman nyss skrev till mig: ”Om jag tänker med hjärnan och utan hjärtat då förstår jag.”

Hur kan vi tänka utan hjärta frågar jag mig?

grupploggajoeturk200

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.