När den vita rocken byts mot kavaj

Bilden har ingenting med personer i inlägget att göra.

”Det är kusligt att inse att en läkare som man träffar i vit rock i sjukvårdens tjänst som inger förtroende och står under tillsyn, bara genom att byta rocken mot en kavaj blir en spekulatör.”

Ett aktivt liv med mycket idrottande sätter sina spår, och då jag fick artros i båda mina knän, speciellt i det högra, gick vårdgarantin in och efter lång väntan erbjöds jag en plats för operation i Hässleholm i januari 2007. Dessförinnan hade jag varit kärnfrisk, knappt förkyld. Ansågs ha god fysik och var ung, 52 år vid operationstillfället och erbjöds att medverka i en forskningsstudie för en nyutvecklad protes.

Tackade ja eftersom jag trodde att om man deltar i ett forskningsprojekt får man mycket god tillsyn, så fel jag hade!

Vi låg sex personer på avdelningen och vi åkte i skytteltrafik till operationsavdelningen. Fick efter operationen mängder av morfin mm men någon bra kontakt med mitt opererade knä fick jag aldrig. Skickades hem som siste man efter att långt om länge ha klarat trapptestet. Sen följde rutinmässiga återbesök under hela året.

Min rehabtränare slog larm i november 2007 då han inte accepterade det dåliga resultatet efter tre tuffa pass i veckan. På hans order meddelade jag läkaren att något måste vara fel med läkeprocessen, jag kallades till ett oplanerat återbesök i samma månad.

Med anledning av att mitt knä hade alla kännetecken på en infektion, varmt knä, molande värk och stelhet, misstänkte läkaren en adherensbildning (permanenta sammanväxning av vävnader som normalt ska vara åtskilda). En planerad mobilisering i juli 2008 skulle då även inkludera en artroskopi. Mobiliseringen genomfördes men utan att ge någon förklaring avstod läkaren från artroskopin.

Efter att mitt knä hade brutits upp fick jag ett ROM (range of motion – dvs spännvidden för en muskel) på 135 grader, jag blev överlycklig och började träna fyra gånger i veckan av bara glädje. Men sakta men säkert började mitt knä att bli stelare igen och efter åtta månader i mars 2009 var mitt ROM 90 grader.

Fick ett intyg från läkaren som förklarade att jag kunde återgå till ett jobb som resande säljare på heltid, att mitt knä aldrig skulle bli bättre, att jag var beroende av livslång rehabträning flera dagar i veckan mm. Vid det tillfället gick jag med kryckor och kunde med mycket stora problem komma in i en bil då jag skulle ha med mig ett stelt ben. Vände mig till FK för att få sjukersättning på 50% men då jag inte hade en nedsättning på ¼ blev det ingen ersättning. Försökte flera gånger med hjälp av läkarintyg men det hjälpte inte.

AF rekommenderade mig att söka heltidsarbeten trots att jag visste att jag inte skulle klara av det. I annat fall skulle jag förlora min ersättning. Mitt ROM fortsatte under tiden att minska och var nere på ca 45 grader när det blev dags för operation två i Trelleborg. Man öppnade upp mitt knä på nytt och rensade upp och jag fick 80 graders ROM. Läkaren sa samtidigt att jag aldrig kommer att få en bra rörelse i mitt knä eftersom min Patella-sena hade skrumpnat då den inte hade varit aktiv.

Två år senare i juni 2013 bildas fyra fistlar på mitt knä, går till akuten i Malmö för att få veta vad det är. Ingen visste direkt vad det var så man remitterade mig till Lund där man efter provtagning såg att min protes var kraftigt infekterad. Det tog tre månader att driva bort infektionen med antibiotika och att rensa upp i kanalerna efter fistlarna.

Den 1 oktober var det dags att öppna mitt knä för tredje gången, man plockade ut protesen, rensade upp allt efter infektionen och satt in en cementspacer fullproppad med antibiotika. Den satt på plats fram till den 14 januari 2014, då öppnades mitt knä för fjärde gången för att sedan få insatt en ny protes.

Efter ett år konstaterade man att infektionen inte hade kommit tillbaka.

Förutom alla operationer, rehabträningar, återbesök för att sedan klassas som invalidiserad har jag förlorat mängder av pengar, tvingats flytta till billigare bostad och sälja bilen. Är totalt ratad av arbetsmarknaden tack vare allt detta. Inget arbete, ingen pensionsinbetalning.

Vad skulle ha gjorts annorlunda?

  1. Läkaren skulle ha följt upp sin misstanke om adherensbildning/infektion i juli 2008.
  2. Läkaren skulle aldrig ha skrivit det totalt missvisande intyget som stoppade mig överallt.
  3. Sjukvården, FK och arbetsförmedlingen skulle ha gjort en utredning om min arbetsförmåga redan efter tre till sex månader vilket var direktiven från Allianspartierna vid införandet av rehabkedjan.
  4. Jag skulle sedan ha matchats mot arbeten motsvarande min förmåga.
  5. Sjukpenningen minskade eftersom jag hade varit sjukskriven långt mer än 180 dagar sen upphörde den, det var något som fungerade, för dem …

Stoppar här eftersom det aldrig tar slut. Sen kommer LÖF och deras anlitade medicinska rådgivare in i bilden. Visst jag får ersättning för sveda och värk och fula märken, men det motsvarar inte på långa vägar vad jag har förlorat. Och det faktum att jag har ett bestående handikapp.

Det är kusligt att inse att en läkare som man träffar i vit rock i sjukvårdens tjänst som inger förtroende och står under tillsyn, bara genom att byta rocken mot en kavaj blir en spekulatör. En person som utan skyldigheter kan hitta på precis vad som helst i sina sambandstolkningar utan att ens ha träffat personen i fråga.

Hur överensstämmer detta med läkaretiken eller är den satt på vänt så länge flummet får pågå? Och även om det är för jävligt och möjligt så faller ändå ansvaret på köparen LÖF som utan att blinka köper rådgivarens redogörelse, trots att han bara är ”rådgörande”.

Eftersom jag har blivit tvingad att skriva min återberättelse så många gånger för att förklara vad som egentligen hände och varför jag anser att Löfs sammanställning är felaktig i alla delar tar mitt skrivande aldrig slut. Jag blir liksom aldrig av med det. Jag är ledsen men jag kan inte korta ner min berättelse för det ena ger det andra och sen …

En kortfattad inblick i min situation som fortfarande är aktiv i väntan på patientskadenämnden och så vidare.

/Roger

2 Replies to “När den vita rocken byts mot kavaj”

  1. Jag lider med dig. Är även jag vårdskadad. Men nått jag aldrig någonsin ska låta ske är att det som hänt faller i glömska. Så var stark och påminn dom då och då.
    /Annbritt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.