Mia Berg

Miasvartvit

Enklast når ni mig på mia@patientperspektiv.org. PatientPerspektiv startades av mig, Mia Berg, efter en incident på akuten i Malmö kvällen den siste maj 2015. Jag dog litegrann där på akuten. Men jag lever nu!

Jag kom in för njursten. Något jag haft sedan jag var sju år gammal, så jag vet vad det är när det slår till. Det började värka runt tidiga kvällen, och jag tar en stolpilla. Den verkar inte nämnvärt så jag tar en till. När inte heller den tar vet jag att jag måste in och få mer hjälp på akuten. Så jag ber mina föräldrar köra mig, och ringer samtidigt min pojkvän Joe och ber honom komma och avlösa mina föräldrar.

Det sista aktiva minnet jag har från den kvällen är när jag och min mamma står i receptionen på akuten och väntar på att bli inkallade. Min smärta var då så hög att jag travade fram och tillbaka och stampade med foten i marken så ont jag hade. Kommer också ihåg att jag bad en sköterska om en spypåse …

Det som sedan händer har jag fått återberättat för mig, dels av min mamma, dels av Joe och även av läkaren som följde mitt fall. Jag och min mamma blir invisade av en manlig sköterska som dirigerar mig till en toa för ett urinprov och mamma till ett undersökningsrum. Redan här reagerar min mamma och försöker påtala att det kanske inte är så klokt att lämna mig ensam, då jag är oerhört smärtpåverkad och kan dimpa i golvet vilken sekund som helst. Sköterskan pekar då med hela armen till mig och mamma: ”Du går dit och du går dit!”

Nåväl, provet blir taget på nån vänster, och sedan får jag satt en kanyl på handryggen och man börjar administrera smärtstillande. Jag får flera doser. Varje gång säger sköterskorna att de kommer tillbaka och tittar till mig efter tjugo minuter, vilket är tiden det tar för smärtlindringen att verka. Någon gång här kommer Joe till akuten och mina föräldrar kör hem. Vid ett tillfälle kommer jag ihåg en konversation med en sköterska då en av injektionerna gått subkutant (lagt sig under huden), och vi diskuterar om jag borde få en till. Jag minns att handryggen där injektionen lagt sig, blev helt vinröd med vita prickar, något Joe bekräftat senare då jag trodde jag kanske drömt ihop den biten.

Jag minns även att läkaren vid ett tillfälle förklarade att man bestämt sig för att ge en dos Atropin, en hjärtmedicin vilken verkar avslappnande på den s.k. ”glatta” muskulaturen vilket i sin tur kan sätta njurstenar i rörelse. Sedan hände allting väldigt snabbt.

Jag hade hittills vankat av och an i smärta, men efter sista injektionen, dråsar jag omkull på britsen, med huvudet neråt fotänden. Joe märker då att mitt tal är helt osammanhängande och jag börjar darra. Han lägger sig bredvid mig på britsen och håller om mig. Då ser han plötsligt hur mina händer spänns i kramp och jag börjar skaka okontrollerat. Han skriker på hjälp! I det läget vet jag inte om någon visat honom larmknappen eller om han i paniken glömmer bort den. Ingen kommer.

Han släpper då mig, rusar ut i övervakningsrummet och skriker att sköterskorna måste komma. Under den korta tiden han är ute, trillar jag av britsen, slår i vänstra sidan av ansiktet med en fraktur i ögonhålan till följd. Biter i läpp och tunga, slår i kindbenet och hakan på vänster sida.

öga 02jun1koplit400öga02jun2koplit400öga1koplit400

När sköterskorna rusar in ligger jag helt grå i ansiktet på golvet. De slösar ingen tid på att ta puls utan påbörjar hjärt- och lungräddning direkt. Två akutläkare kommer, min tröja klipps upp, jag blir defibrillerad. Man lyckas få igång mitt hjärta.

Jag fick återberättat av läkaren dagen efter att mitt hjärta stått still i mellan två till tre minuter. Detta var även vad akutläkarteamet sa till Joe direkt efter incidenten, då jag låg utan minne på AVA.

Jag kunde tillhört de 3.000 människor som dör varje år i svenska vården. Jag gjorde det inte. Jag lever.

Det går kalla kårar längs ryggraden när jag tänker på vad som kunnat ske om jag kommit in ensam … Ingen hade upptäckt mig förrän efter tjugo minuter då sköterskan skulle kommit för att kontrollera om den sista smärtlindringen tagit. Då hade jag förmodligen redan varit död.

Men. Det var nu efteråt kampen började. Kampen för att få sin självklara rätt i ett system alltför fyrkantigt, tungrott och styrt av politiska beslut för att kunna gynna människan i kläm …

Jag gjorde alla nödvändiga anmälningar till både IVO och LÖF och hoppades på ett under. I efterhand konstaterades att defibrilleringen utfördes felaktigt och det ligger nu en Lex Maria med två rutinförändringar, enbart baserade på min anmälan, då kliniken aldrig gjorde en avvikelserapport förrän IVO sa till …

Jag inte bara gjorde anmälan för min egen skull, utan även för Joe, som tvingades stå och se på hur jag var död i tre minuter och då han trodde att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till honom. Hans trauma är minst lika stort som mitt eget, då min minneslucka på ca ett dygn har skonat mig från att minnas.

Vi led bägge två av utmattningssyndromet ”fatigue”, vilket drabbar traumapatienter och ibland även deras anhöriga. Jag började få min ”fighting spirit” och ork tillbaka efter ca två månader, men de första veckorna efter incidenten, kunde jag bara göra en sak per dag. Anmäla till F-kassan, sedan var jag helt slut – en dag. Anmäla till försäkringsbolaget (som inte hjälpte till alls), sedan var jag helt slut av det – tog en dag. Skriva ihop hela redogörelsen för händelseförloppet tog mig tre fulla dagar att slutföra.

Och även ännu en månad efter händelsen, kunde tröttheten drabba mig som ett slag i huvudet och jag kunde inte bara slå bort den och säga ”Skärp mig!” utan måste vila oavsett var jag var eller vad jag gjorde.

Också smärtan bar jag då fortfarande med mig. Från hjärtkompressionen var min bröstkorg och rygg helt mörbultade och först efter två månader, började jag så smått kunna vända mig när jag låg ner. De första drygt två veckorna efteråt, måste jag ha hjälp att komma ur sängen. Fick lära mig att det tar mellan tre till sex månader för vävnaden att läka ända ner på fibernivå. Hepp!

Så hur sätter man värdet på ett liv? Hur skalar man ett lidande?

När jag råkade höra konversationen mellan en läkare och en sköterska via en avlagd telefon, då läkaren med arrogans i rösten säger: ”-Jamen det var ju aldrig hjärtstopp!”, ville jag bara skrika i luren tillbaka: ”-Förringa inte min mardröm! Bara för att inte ni kan förklara vad som hände betyder inte det att inte jag var nära DÖDEN! Under ER vård!”

För honom var mitt hjärta reducerat till funktion. En muskel. Varken mer eller mindre. En muskel som antingen arbetar eller ej. För mig är det mitt liv.

Mitt liv är de som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Mitt liv är också de som hatat mig. Mitt liv är lyckan jag upplevt och smärtan med den. Det är alla de otaliga små liv jag räddat. Det är alla mina misslyckanden och framgångar. Det är varje vackert ting jag skapat med mina händer. Det är allt stöd jag givit åt andra och själv fått. Det är alla de fantastiska platser på jorden jag haft förmånen att se. Det är förmågan jag välsignats med att älska träd. Det är mina ögon – den ständiga källan till att se skönheten. Ska du sitta där och reducera allt detta till en muskel?

I vetskap om hur ”det fungerar”, hade jag inga större förhoppningar om att något gott skulle komma ur detta för min och vår del, men jag gjorde ändå ett försök genom anmälningarna, och hoppades att både IVO och LÖF skulle se det fullkomligt onödiga lidande som åstadkommits genom vårdens bristande rutiner och övervakning.

Jag tycker att mitt liv är oersättligt. Hur högt värderar samhället det? Ett liv nästan ändat …

Här kan ni läsa en artikel i Expressen om mig, och här är en intervju i Radio Malmöhus.

Mia Skagen
På konvalescentresa i Skagen med mitt tvättbjörns-nylle, en vecka efter incidenten.

grupploggajoeturk200

 

5 Replies to “Mia Berg”

    1. Defibrillatorn stod på helmanuell trots att personalen aldrig tog någon puls. Det som skulle kick-startat hjärtat kunde stannat det en gång för alla.
      Tack vare min anmälan är idag rutinerna ändrade och defibrillatorn måste alltid stå i halvautomatiskt läge så den kan upptäcka puls. Vilket fanns i mitt fall …

  1. Proppades full med olika smärtstillande preparat genom injektioner ?
    Vilka sorter doser och sedan lämnas ensam Hur många dör i onödan när andningen upphör av biverkningarna ?

    https://www.fls.fi/Site/Data/884/Files/1_2012_43-49.pdf

    SYRESATT MEN INTE VENTILERAD ÄR TVÅ SKILDA SAKER
    På mig slängde de näsgrimma (syrgas) flera ggr både personal i ambulans och personalen som tog emot på akuten trots att det egentligen är en läkarordination Jag reagerade själv med – Vad fan det blir ju värre jag kvävs ju kände jag och slet bort syrgasen Jag var syresatt men inte ventilerad och då kan kan man få kolsyrenarkos och dö av syrgas och mängden de ställer in den på Sen finns sedan nåt som heter BAS 90-30-90 som akutpersonal ska kunna Har mailat verksamhetschefer att uppdatera sin slarviga okunniga personal
    En gång fotade jag mig själv och monitorn de kopplat upp mig till och den finns på facebook i mina bilder samt vad den visade också vad B-A-S 90-30-90 är för nåt (inkom den gången med ambulans och blev6-7 timmar på akuten i Sunderbyn utan en droppe vatten eller mina mediciner och när övervakningende kollat mig till larmat nog många gånger blev de förbannade kom och drog ur alla sladdar och förde mig till liggande väntrum utan övervakning) Har mailat bilderna och min berättelse till verksamhetschefer också om bemötandet ”skräckakutbesök” och bett dem uppdatera personalen sin i BAS – kunskaper

    Vid ett tillfälle upptäckte läkaren först efter flera timmar att de kopplat upp övervakningen (ekg trådara) fel Akutpersonalen ändå var de 2 stycken hade blandat ihop hö och vä sida
    – Ja, Jag får väl vara glad jag inte skulle opera bort högra benet och de tagit det vänstra istället Då hade jag ju varit en kropp utan ben i rullstol sade jag till honom

  2. Jag har då gett upp IVO Petientnämnde och LÖF Efter alla anmälningar och all den energi det tagit att samla ihop dokument och kontakta dem har jag blivit än värre bemött på akuten så de skärper sig inte till det bättre om någon nu tror det – Dig törs man väl inte ta i ?! sade en läkare som jag aldrig träffat tidigare vid ett besök efter flera anmälningar så det måste gått rykte om mig att ”Nu kommer den där jäveln (jag) hit igen”
    IVO från Umeå ringde mig upp mig vid ett tillfälle under våren 2016 och männskan sade då rent ut och det är ju sant att en anmälan till IVO inte hjälper mig som patient personligen
    och att det är en allmän missuppfattning att så är fallet IVO är bara till för att ja ni vet .. de ska se över rutiner så att det inte händer igen Fritt fram att ta bort människor på akuten då för ingen kommer och griper eller häktar dem, tänkte jag

    1. Det stämmer – IVO gör inget på individnivå. Det är en myndighet som finns till primärt för vården själv, för att ”lära av misstagen” …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *