Matilda Vikström

Matilda

Jag är inte heller van.”

Skriver av mig lite av vad som hände mig på Sunderbyns sjukhus. Light-versionen då jag ännu inte orkar/vågar ”bege mig” tillbaka dit i tanken.

Mitt fjärde barn (och även mitt fjärde, planerade kejsarsnitt), föddes i mars 2014. Under förlossningen med barn mitt tredje barn släppte bedövningen i ca tio minuter under snittet. Fruktansvärt.

Jag sa till alla på sjukhuset att inför en kommande graviditet får detta INTE hända igen. ”Nej, det kommer inte att hända!” fick jag till svar.

Morgonen då vårt fjärde barn skulle komma och katetern sättas, var det tre olika sköterskor som sprang ut och in i rummet och verkade stressade. Katetersättningen denna gång gjorde väldigt ont. Sköterskan var hårdhänt och det kändes som om jag sprack på ett par ställen i underlivet, jag grät av smärtan. Efter ett tag rullas jag till operation, äntligen dags att träffa vår bebis!!! Påminner dem igen att under förra snittet släppte bedövningen. Och precis som sist, efter bedövningen, kunde jag nu också lyfta benen rakt upp!

Påpekar igen till läkaren att jag tror att bedövningen inte tagit som den skulle; ”Jodå, ingen fara, det har den!” men jag är rädd och säger att hon inte får lämna mig.

Man sätter igång med operationen och strax innan de är igenom, släpper bedövningen. Jag klagar, säger att nu jäklar gör det rejält ont! De fortsätter och när de lyfter ut bebisen kommer en smärta som jag tror skall ha ihjäl mig!

De försvinner ut med bebisen och jag frågar vad som händer? Lever den? Får inga svar. Smärtan som jag har i kroppen är fruktansvärd, vill gå därifrån men det kan jag inte, jag sitter fast. Förstår inte varför ingen söver mig … Jag försöker slå mig själv i huvudet så jag slipper detta kaos. Jag gråter och tänker att snart försvinner smärtan och jag får min bebis på bröstet – men nej.

Nu springer alla runt och skriker som yra höns men INGEN trycker på alarmknappen. Det känns som om kroppen krampar men de är läkarna som försöker slutföra kejsarsnittet. I en och en halv timme ligger jag vaken med öppen buk, de pausar ibland för att sedan fortsätta. Så småningom kommer en läkare inspringandes, han berättar att han hörde någon skrika för sitt liv och beslutade sig för att komma in i operationssalen.

Jag får morfin. Han berättar sen att han kunde ej ge mer för då skulle kroppen stängts ner. Kändes som jag dog om och om igen, apparaterna tjöt i ett … Och jag var säker på att mitt barn var dött.

De kändes som om jag stängde av, minnet försvann, hade ingen aning om vems bebisen var? Var det en flicka? En pojke? Jag ett svagt minne att jag ser min sambo med något inlindat i en filt, efter att de hade stämplat ihop mig. Jag såg inte och bad honom komma närmare. I mitt huvud trodde jag att bebisen var död eller mycket svårt skadad. När jag senare låg på uppvaket (fråga mig inte varför jag var där), var jag heller ej bedövad utan hade svåra smärtor. De hade lagt bebisen i min säng och jag tänkte hela tiden vems är det där?

Medan jag var kvar där kom läkaren som gav mig ryggmärgsbedövningen (samma läkare som lovade att bedövningen tog perfekt och att hon skulle stanna kvar). Hon säger; ”-Oj! Jag hörde att bedövningen släppte? Det är för att din kropp har tagit upp den för fort.” Det svalde jag till att börja med – tänkte att det var mitt fel … Idag vet jag bättre.

När jag nu senare bett om att få träffa henne, har jag fått veta att hon jobbar ej längre på sjukhuset. Det har även framkommit att hon hade stöd via telefon av en överläkare – betyder det att hon kanske ej var färdigutbildad?

I efterhand på plats ca fyra veckor senare, blev jag sjukskriven, posttraumatisk stress i krisförlossning samt ångest med kramper. Tre gånger i veckan i början fick jag hjälp på affektiva mottagningen. Sjukhuset har bett om ursäkt, anmält sig själv, men först i efterhand skrivit in i min journal vad som hände. Ursprungligen stod ingenting i journalen, ingen som var i operationssalen mindes något, förutom läkaren som hörde mina skrik. Han trädde fram och berättade.

När jag så kom hem, varken åt eller sov jag, kom inte ihåg hur jag startade vattenkranen, kom inte ihåg vare sig mitt eget eller mina andra barns personnummer och jag visste inte heller när nya bebisen föddes? Klädde henne i rosa kläder den första tiden så jag skulle komma ihåg att det är en flicka jag fått. Jag isolerade mig hemma och pratade knappt med någon. Jag som brinner för amning, men helt plötsligt visste jag inte hur man gjorde. Detta är nu snart två år sedan. Jag är fortfarande sjukskriven, min sambo var hemma första året o skötte om mig och barnen. Nu jobbar han mycket hemifrån eller så är mina föräldrar här.

Tidsuppfattningen är borta. Jag funkar inte och måste ha larm på allt, byta blöja, äta, leka, sova. Jag känner mig som ett rakt streck på en maskin. Idag vet jag att hon är min dotter (vet att det är en flicka), och jag känner igen familj och nära vänner. Jag kan köra bil, ta en promenad, se kortare stunder på tv och för ett tag sedan kände jag återigen hunger.

Jag får flashbacks, ibland upp till femton gånger om dagen, då jag åter ligger på operationsbordet och känner samma smärta, om och om igen. Jag får kramper som utlöser astmaanfall och är då knappt kontaktbar. Och innan jag förstod varför det kändes som om någon stod på min bröstkorg! Pulsen skenade, svetten rann fastän jag frös, kramper i magen och jag kunde ligga dubbelvikt i astmaanfall … Det heter ångest.

Min kropp reagerar på minnen som dyker upp och spelas som världens sämsta film om och om igen.

Från det min dotter var fyra veckor gammal, har jag åkt till Piteå, ca 10 mil tur o retur, i genomsnitt två gånger i veckan till affektiva mottagningen. I början klarade jag ej av att köra bil själv och då har min sambo varit hemma med våra andra barn och min mamma skjutsat mig och väntat utanför v a r j e vecka.

Efter varje möte sov jag flera timmar. Kräktes och mådde uruselt. Tänk all denna tid är borta… All smärta, all tid borta från mina barn, alla kostnader. Första baby-tiden som är så mysig! Det vet jag ju, jag har ju tre barn sedan innan. Men den tiden med min dotter är borta, knappt några foton på henne. Hela familjen har blivit så drabbad.

Nu är vår dotter äldre, men jag har fortfarande lappar framme varje vecka så jag kommer ihåg hur gammal hon är, för i min hjärna är hon max sex månader. Och utöver detta barn har jag ju faktiskt tre barn till som skall skötas om.

Sjukhuset har lovat mig möte med personalen vid två tillfällen men det händer aldrig. Förutom vid ett möte, då en av de läkare som utförde kejsarsnittet kom men hon mindes inte mig. De sa till mig att visst kan du anmäla om det känns bättre men det kommer förmodligen inte leda någonstans.

Chefen sa också att de är inte vana vid så här pass stora patientskador.

Nej, jag är inte heller van … //Matilda Vikström

grupploggajoeturk200

2 Replies to “Matilda Vikström”

  1. Hej Matilda
    Jag är barnsjuksköterska och har arbetat många år i neonatal intensivvård, en specialitet som ofta finns vägg i vägg med förlossning och BB.
    Man arbetar både med de nyfödda barnen, föräldrarna och syskon utifrån ett helhetsperspektiv.
    Vill säga att jag vet att allt det du beskriver är sant, verkligt och att du reagerat normalt på något som är helt onormalt.
    Du har inte gjort något fel. Det är inget fel på din kropp. Du har gjort allt rätt.
    Sjukvård ska inte fungera så här, vårdpersonal ska ha högre kompetens och framför allt ska de alltid lyssna på dig som patient.

    När jag läser det du skriver vill jag att samhället inrättar funktioner som hemstödjare för familjer där mamma eller barn skadats vid förlossningen.
    Jag tänker att man inte ska behöva ta sig många mil till terapi på egen hand utan att man borde ha rätt till att få stöd i hemmet efteråt, både med samtal för att bearbeta det man drabbats av, med praktiskt stöd i omhändertagandet av det nya barnet. med avlastning så att man kan få egentid med sin man, med hjälp att aktivera äldre syskon och stötta dem när deras mamma går genom en svår kris. Man ska inte behöva ha dåligt samvete för att man inte klarar av vardagslivet, när man blivit bildligt talat påkörd av en vårdapparat som är expert på att ljuga om sina misstag.
    Förr fanns det s.k. ”hemsystrar” som kom till barnfamiljer när mamman var sjuk. Behövs något liknande idag.
    Jag tänker att barnsjuksköterskor skulle passa i den rollen när det rör sig om komplicerade sjukdomstillstånd och stort behov av samtal och stöd.

    Många goda tankar till dig. Tack för att du delade med dig. Vi i vården behöver höra drabbade människors berättelser.

    1. Tack! Det är Mia som svarar. 🙂 Jag håller helt med dig och vill göra allt jag kan för att bidra till positiva förändringar inom svenska vården, som idag enligt mig inte ens i närheten håller måttet längre. När vårdpersonal själv går ut titt som tätt och säger att patientsäkerheten är komprometterad, av en rad olika anledningar, är det hög tid för våra politiker/ekonomiryttare att LYSSNA! Och göra om! Får jag lov att kontakta dig angående eventuell medverkan i vår grupp? Dina åsikter är sunda och vi behöver folk som du! //Hälsningar Mia

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.