Manlig hysterektomi?

Bild: myominfo.se

Vad menar jag med det – manlig hysterektomi? Jo, jag undrar med lite jämna mellanrum vad som hänt om livmodern hette ”livfadern” och satt i en manlig kropp istället? Skulle vården varit lika benägen att lika ofta ta bort hela paketet? Utan att först ens ha ett medgivande? Och utan att ens behöva ge en förklaring till varför? Vad tror ni?

Det kom ett brev till PP som handlar om just detta; hysterektomi utan medgivande och utan påföljande förklaring. Horribel läsning.

”Under åren mellan 2011-2015, pendlade jag från mitt hemlän till en stad längre ifrån, i veckan jobbade jag i staden och på helgen var jag hemma. Det var under denna tid jag träffade min dåvarande sambo som jobbade som barnmorska.

Jag hade då problem med underlivet, vilka bara blev värre och värre och till slut ledde till konsultation hos gynekologen i samma stad jag jobbade, då det var enklare att gå dit istället för ta ledigt för åka till sjukhuset nära min bostadsort.

Mitt ex var väldigt styrande i förhållandet och min känsla är att hon även styrde läkarna till att göra en hysterektomi på mig, eftersom hon inte ville ha en sjuk partner hemma. Hon sa att det var väl lika bra, hon hade ju redan tre barn och ville inte ha fler. Jag vågade inte säga emot.

När läkarna opponerade sig på grund av ett koagulationsfel jag har, och som jag även får behandling för, gick hon bakom min rygg till sina kollegor och frågade runt vem som skulle operera mig utan att ta upp koagulationsfelet med någon av dem utan kör bara på.

Vi mötte läkaren en eftermiddag och jag vågade för första gången säga kan vi inte bara göra en kontroll innan allt tas bort? Vi visste att jag har en stor chokladcysta som orsakade en del av min smärta. Och även mindre cystor på den andra äggstocken. Dessa skulle man ta bort i alla fall.

Sen kom vi överens att läkaren skulle se över allt och även ta prover för biopsi, och sen först efteråt skulle vi tillsammans bestämma vad som skulle göras.

I väntan på operationen och min sjukskrivning, gjorde mitt ex slut.

Dagen för operationen kom och på uppvaket får jag vet att läkaren utfört en hel hysterektomi.

När jag frågade varför fick jag inget svar. Läkaren hade öppnat mig vertikalt över hela magen med ett 26 cm långt snitt, och bara några timmar efter operationen sprack en stor del av såret upp.

Mitt ex som jobbade den dagen, kontaktade mig och sa att jag är sjuk i huvudet och ej i kroppen och att jag borde träffa en psykolog, för hon hade läst mina journaler. Jag blev helt chockad! Det visade sig inte bara gälla journalen från kvinnokliniken utan ALLA! Från kirurgen till ortopeden till vårdcentralen.

Andra dagen efter operationen, fortfarande på ketanestpump (ketanest – anestesimedel), sa ansvariga läkare att dom skulle sätta mig på tåget hem. Jag kunde inte kissa, hade ett öppet sår och kunde knappt stå och dom skulle skicka mig hem ensam på tåget som tar fem timmar?!

Jag bara satt och grät i sängen. Fattade inte vad som pågick.

Senare samma dag drogs katetern och jag kunde överhuvudtaget inte kissa. Blåsan krampade igen med stora smärtor.

Jag lyckades bråka till mig en sjukresa till avdelningen på sjukhuset nära min hemort, och jag fick stanna ett tag, vilket löste medicineringen för mig. Men blåsan fungerade fortfarande inte, jag kissade blod och fick läggas in för undersökningar och kontroller.

Jag gick på återbesök på samma sjukhus där jag opererats, men fortfarande inget svar på frågan varför läkaren utförde operationen, och det verkade på hans attityd som om han var less på allting på kliniken.

Han ville kontrollera blåsan och förstod inte heller varför jag fortfarande hade så stora smärtor. Så jag åkte iväg för en cystoskopi och får beskedet att ja, såret är infekterat. Jag fick lära mig på kvinnokliniken att själv tappa såret på var, men det funderade aldrig bra på grund av smärtan och kramperna.

Under tiden sa gynekologen på min hemort att operationen varit meningslös, eftersom min situation just inte förbättrats och att jag borde anmäla vårgivaren.

Man skickade en remiss till urologen som fick skickas om för den kom aldrig fram. Under tiden fick jag flera svåra infektioner som ledde till kateterbehandlingar för att smärtan totalt blockade blåsan och underlivet.

Jag flyttade samtidigt och fick då träffa en ny gynekolog på en annan ort i mitt hemlän. En gynekolog som var den som för första gång tog mina besvär på allvar. Hon undersökte mig, satte mig på behandling och uppmuntrade mig att anmäla det hela för allting var fel.

När journalerna från alla olika ställena drogs ut på sjukhuset som opererat mig, gick ett automatlarm iväg att obehörig personal gått in i mina journaler. Jag fick ett telefonsamtal av verksamhetschefen som sa att hon skulle utreda. Mitt ex skickade ett hotfullt meddelande att jag skulle säga att jag tvingat henne att kolla i min journal. Jag fick aldrig veta vad som skedde i denna frågan. Men jag fick däremot reda på att exet jobbar kvar som vanligt …

I juli träffade jag äntligen en uroterapeut och urolog. Jag skulle få en snabb utredning och behandling.

”Snabb” var lika med december …

Jag skulle få en suprapubiskateter (kopplad direkt till urinblåsan). Redan innan ingreppet, sa jag att lokalbedövning inte skulle komma att fungera, för min mage är så känslig och full av ärrvävnad. Ingen lyssnade på mig.

Mycket riktigt – bedövningen fungerade inte. Men läkaren avbröt inte ingreppet förrän en sköterska sa till honom.

Man skulle sen inom två veckor göra ett nytt försök under narkos, jag väntar än …

Jag har vid det här laget slutat räkna mina urinvägsinfektioner, jag orkar inte längre tänka på all smärta jag har, hur många människor som sett mitt underliv och jag kan inte ens föreställa mig hur allt ska kunna bli bättre.

Så fick jag LÖF:s (Landstingens Ömsesidiga Försäkring) beslut att jag inte heller kan bli ersatt för vad jag varit med om.

Tydligen hade läkaren som opererade mig, ej fört journal? Det viktiga samtalet innan operationen där vi kom överens om att han först skulle undersöka vad som var fel, ta bort cystorna och ta prover, finns ej dokumenterat. Inte heller finns det anteckningar om att jag inte kunde kissa och hade stora smärtor efteråt. De hämtade inte heller utlåtanden från mina behandlade läkare här i min hemort, gynekologen och urologen. Inte från husläkaren heller.

Anmälan är gjord till IVO, de avvaktar svar från sjukhuset samt även svar på vad som skedde med journalintrången och hur det hanterades.

Så det är den situationen jag befinner mig i.

Jag väntar fortfarande på att få träffa smärtkliniken. Jag kan ej jobba, jag blev uppsagd av min arbetsgivare för jag har ingen energi och klarar inte av vardagen. Jag går på starka smärtlindrande och mitt liv är förstört.

Jag vet inte vad jag ska göra. Hjälper det ens att överklaga?!”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.