Malin

livets

Malin vill vara anonym och skriver så här om varför: ”Jag har arbetat med personer som har icke synliga funktionshinder/sjukdomar och vet vilken kamp och skam som kan finnas kring detta – därför vill jag bidra till att skapa en öppenhet kring att prata om vad det innebär att leva med detta. Jag skäms inte för min utmattning och smärta, men det paradoxala är att jag kan skriva mer personligt och öppet om jag är anonym, då riskerar jag inte att hänga ut människor i min närhet i min blogg. På det sättet kan jag beskriva situationer och dilemman på ett mer avslappnat sätt.

Varför väger mina ord så lätt?

Varför har min upplevelse av det som händer i min kropp och min vardag så lite tyngd och trovärdighet i mitt möte med vård och myndigheter?
Varför finns det så lite tilltro till att det jag berättar faktiskt kan ha ett värde?
Varför lyssnar ni inte till min berättelse och tar fasta på det som är viktigt för mig?
Varför räknas varken min livserfarenhet eller yrkeserfarenhet längre?
Handlar det om er ovilja eller ert oförstånd – är det på grund av era medvetna eller omedvetna värderingar?
Ert uppenbara ointresse av att verkligen möta mig på djupet får mig att känna mig betydelselös – som att ni anser att min upplevelse av mig själv inte är trovärdig – att jag är insiktslös och icke tillräknelig.

Till och med som att ni tror att jag (och min man) överdriver eller rent av far med osanning.

Det är så motsägelsefullt eftersom ni gång på gång efterfrågar mina ord, min upplevelse av mina besvär och vad det får för konsekvenser i mitt liv – i utredningar, kartläggningar, vid utvärderingar och inför intygsskrivande. De senaste åren har jag förväntats vränga ut och in på mig själv så många gånger för så många personer att jag bara vill kräkas då jag tänker på det. Och jag har blottat mitt innersta för att ni verkligen ska förstå.
Ni säger att ni förstår – och jag har litat på er, lagt mitt liv i era händer. Men i era ögon har jag sett oförståendet lysa och när ni sedan visar er uppenbara förvåning över vilka negativa konsekvenser era åtgärder kan få – då förstår jag att ni inte alls förstått, att ni inte lyssnat. Det är som orden ni efterfrågat förvandlats till luft. Att ni tror att det jag berättat varit överdrivet och osant. Och nu när jag försöker förklara att det hänt igen får jag börja om i mina försök att få er att förstå. 
Att gång på gång försämras på grund av att de personer jag möter på min väg i långtidssjuksjukskrivningslandet inte har tagit in det jag berättat – känns som ett hån. Att bli stjälpt av det som skulle hjälpt mig är förnedrande. Att återigen få min möjlighet till delaktighet och min livskvalitet krympt till ett minimum är kränkande. Att jag blir återigen blir tvingad att sitta vid sidan om när livet rullar på är diskriminerande.
Hur många gånger ska jag behöva jobba mig tillbaka på grund er bristande tillit till min erfarenhet? När är det nog? När ska någon ha förstånd nog att sätta stopp på riktigt?
Jag har försökt, berättat gång på gång om vad jag tror kommer fungera och vad som absolut inte gör det. Bromsat och sagt stopp. Men jag har inte makten att neka utan att det får för stora konsekvenser i mitt liv. Den verkliga makten ligger i handen på någon annan.
Makten ligger hos dig – du som inte förstår mig. //Malin
Du kan läsa mer om Malin här
grupploggajoeturk200

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.