Ljuger verksamhetschefen verkligen?

Bild: Jakob Thorell, SDS
Bild: Jakob Thorell, SDS

Ljuger verksamhetschefen verkligen? Eller är det bristande kunskap? I en artikel i Sydsvenskan läser jag om en förtvivlad mamma vars 4-årige son blivit hemskickad från vårdcentralen med urinstopp.

Följande inlägg blir oerhört kort men desto mer kärnfullt. Jag ställer min fråga till verksamhetschefen för vårdcentralen i Åstorp, Cecilia Hultqvist.

Kan du, Cecilia, vara ovetande om den forskning som finns gällande vuxna? Den forskning som säger att om en urinblåsa får stå med mer än  400 ml, föreligger risk för skada? För vuxna alltså.

Nu talar vi om en liten 4-åring … Och vi talar även om patientsäkerhetslagen. Den du förhoppningsvis kan. Den som i kap3 §2 tydligt och klart konstaterar ditt ansvar som vårdgivare att: ”vidta de åtgärder som behövs för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador.”

Vad säger du, Cecilia, kanske dags att uppdatera den åstorpska kunskapsbasen? Om inte annat i alla fall vidta de åtgärder som krävs för att garantera att inte händelsen upprepas menar jag. Min känsla är att du inte verkade särskilt sugen på att medge ”fel” i artikeln nämligen. Och här kommer min favoritdevis igen: misstag är trots allt bara misstag så länge vi inte lär från dem, eller hur? Tacksam för ditt svar, Cecilia.

Läs svaret här!

grupploggajoeturk200

4 Replies to “Ljuger verksamhetschefen verkligen?”

  1. Cecilia i Åstorp vet naturligtvis att påföljd att tala om saknas vad gäller brott mot patientsäkerhetslagen. Överhetssamhället har en typiskt skyddad företrädare i henne.

    1. Det kan jag sätta min symaskin (min mest älskade ägodel) på att hon vet. Och kanske i värsta fall även räknar med? Måste bli ändring.

  2. Taktiken de sista två decennierna har varit att börja anställa chefer som inte kan de verksamhet se ska leda.
    Förr var läkarchefer och avdelningsföreståndare människor med gedigen kunskap. Flertalet hade varit upplärda i 2-3 år av sin företrädare i ledarskapet.
    Vården i Sverige var på världsledande nivå i städer som Jönköping, Lund och flera.
    Denna struktur bröts ner av politiska beslut under 70-80-talen. Eftersom det plötsligt ställdes krav på att frångå etiska hänsynstaganden som byggde på föreställningen om människors unika värde, kunde inte äldre chefer fortsätta. Det gick emot allt de stod för. En mängd läkare lämnade rollen som verksamhetschefer i protest. Många av de som tog över var samvetslösa golddiggers som såg hur smidigt de skulle kunna göra karriär genom att skada och bryta ner den svenska sjukvården.
    Många av de som valt att bli chefer de sista åren – både läkar- och sjuksköterskechefer – är personer som varit intresserade av att hitta välavlönad anställning där det är lätt att ta sig fram utan att vara professionellt högt kvalificerad. Ett leende ansikte, förmåga att tala, och ett antal knivar i ryggsäcken att sätta i ryggen på eventuella välutbildade motståndare, har varit allt som behövts.
    Sjukvård måste fungera kunskapsbärande. Man kan inte vårda genom att läsa lösryckta ”vetenskapliga bevis”. Det finns generellt inte orsak att alls bry sig om ”evidens” för att vi vet att sådan fabriceras på beställning med syfte att driva opinionen i en viss riktning. Mycket av den forskning som presenteras idag är också präglad av låg grundkunskap hos den s.k. forskaren.
    Det finns, som jag ser det, ingen räddning längre för den svenska sjukvården. Nu drivs sjuksköterskor bort för att vi är den enda grupp som kan se och larma om läkare inte är seriösa. Nivån på sjuksköterskors utbildning kommer med säkerhet att sänkas. Läkare från andra länder har, i snart ett par decennier, gått runt i Sthlm och triumferat öppet över förmågan att kunna driva bort de sista svenska expertläkarna, de erfarna cheferna och specialistsjuksköterskorna.

    1. Wow! Ord o inga visor där! Jag håller absolut med dig om att vården måste fungera kunskapsbärande. Jag skulle även vilja tillägga att den måste ledas kunskapsbärande. Vilket idag inte sker. Och inte bara i vården. Sverige har numera anammat inställningen att ”vara chef” är viktigare än kompetens inom området. Det vill säga där chefsutveckling står högre i kurs än faktiska branschkunskaper. När chefen gått från verksamhet till verksamhet, ibland till och med inom olika branscher, och i vissa fall inte ens lyckats speciellt bra som chef, börjar man undra hur det står till med chefandet i Svea Rike … Med det inte sagt att det hänt i detta fallet. Mer som exempel på hur det kan gå till.

      Vi får se om jag får något svar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.