Linas vädjan om förändring

Cancerfonden publicerade igår ett inlägg om en sköterska i cancervården:

I total frustration över den tuffa arbetssituationen, allt fler sjukskrivningar och uppsägningar bland kollegorna skrev undersköterskan Lina Pihläng nyligen ett öppet brev till sjukhusledningen på Södra Älfsborgs sjukhus och landstingspolitikerna. Här är hennes egna ord om vardagen på sin arbetsplats på hematolog- onkologavdelningen.

”Jag har jobbat som undersköterska inom cancervård de senaste 20 åren och har aldrig ångrat mitt val. Inte ens i dag. Att jobba med cancerpatienter är enligt mig en förmån – ett privilegium som kräver en omtanke utöver det vanliga. Vi som personal stöttar patienterna genom hela vårdförloppet. I vissa fall från det att sjukdomen upptäcks till patientens sista andetag.

Det krävs en stark och trygg personalgrupp för att vårda patienter med allvarliga sjukdomar. Att vårda i livets slut är något utöver det vanliga. Det kräver mod, kraft och engagemang från personalen. Och det i sin tur kräver att vi får stöd och förståelse från de som bestämmer.

Vissa av patienterna genomgår sitt livs tuffaste tid på vår avdelning, i form av dödsångest, illamående, dödsfrossa, feberkramper, förvirring och förnedring på många olika sätt. Några ligger isolerade under flera veckor, i bland månader och får inte gå ut ur rummet på grund av svaghet eller risken att dö i en infektion.

Vår ambition och vår önskan är att finnas där för dem när de är ledsna, oroliga, förvirrade, har smärtor, upplever andnöd, svälter på grund av att kroppen kollapsat av cytostatika eller blöder akut. Eller när de längtar efter sina minderåriga barn, upplever att livet passerar, ångrar saker de gjort eller kanske det de inte gjorde. Vi måste hinna reagera på livshotande tillstånd och samtidigt avväga när det inte längre finns något mer att göra.

Det är viktigt att vi som vårdare finns där, nära för att förmedla en trygghet till patient och närstående. Ger smärtlindring när det behövs. Stillar oro och ångest inför det okända och mörka. Visar omtanke och delaktighet om hela familjen i en svår tid.

Men vem vill och orkar jobba på en avdelning med mestadels obotligt sjuka patienter, utan att hinna reflektera? Vår ambition är ju att ge alla våra patienter ett gott bemötande, en god omvårdnad, en säker och kompetent vård och ett bra vårdtillfälle. Det är deras rättighet enligt lag och något vår sjukhusledning kräver av oss. Men vilka förutsättningar har vi?

I dag har vi en konstant överbeläggning av patienter med för snålt tilltagen personalstyrka. Vi känner oss otillräckliga och blir stressade av att inte kunna ge patienterna det de behöver, något som tär på vår hälsa. Det är många i personalen som känner sig utmattade efter lång tids stress på avdelningen. Flera mycket kompetenta kollegor med många års erfarenhet har uttalat att de inte orkar längre, utan ser sig om efter andra jobb. Det skrämmer mig eftersom jag inte vill att kompetensen ska försvinna.

Samtidigt förstår jag deras frustration. Jag har själv haft arbetspass då jag inte hunnit vända döende patienter så ofta som jag anser att det behövts, inte hunnit kontrollerat vitala parametrar så ofta som jag borde, inte hunnit inspektera huden hos patienter där det blivit onödiga rodnader med risk för trycksår, inte hunnit göra ordentlig munvård eller lägga om sår, inte hunnit reflektera över att patienter behöver en annan typ av kost och så vidare.

Jag har inte heller i tid hunnit se den lilla rynkan i pannan på en döende, medvetandesänkt patient, där rynkan säger att någonting inte är bra.Listan på vad jag inte hinner kan göras lång och det är inte försvarbart! Därför vädjar jag nu till vår sjukhusledning och våra politiker att ge oss:

  • Rimliga förutsättningar att ge god vård.
  • En chans och möjlighet att kunna nå våra mål.
  • Tillräckligt med personal varje dag, kväll, helg samt natt för att kunna göra ett korrekt jobb, vilket alltid är vår ambition.
  • Tid och möjlighet till utveckling och utbildning inom vårt område, så att vi hela tiden kan utvecklas för att kunna ge den bästa vård våra patienter har rätt att få.

Fråga oss också vad vi behöver för att orka stanna kvar och jobba på denna båda psykiskt och fysiskt tunga avdelning. Hjälp oss att göra vår avdelning till en attraktiv arbetsplats och visa att ni lyssnar och att ni vill förändra till det bättre!”

Berättat för Pia Hellsing

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.