Inifrån om avvikelserapporteringen i vården

Bild: Malmö stad

I samband med artikeln i Sydsvenskan häromdagen, har det droppat in hel del mejl till oss. Både från människor om söker vår hjälp men även de som vill bidra och hjälpa till. Och från vårdpersonal! Det senare tycker vi så klart är fantastiskt bra, att vårt arbete uppmärksammas av professionen. Det tyder på att vi är på rätt väg.

Ett av mejlen som kommit in, är från Ale, sjuksköterska på Malmö-akuten, där allt började för min del. Ale skriver så här:

”Hej Mia,
Jag heter Ale Hjortmar och är sjuksköterska på akuten i Malmö. Jag läste artikeln om dig i Sydsvenskan och diskussionen kring avvikelsens tillkommande. Detta är ett ämne som irriterar mig med andra och jag blir glad av att någon uttalar sig när detta system inte riktigt fungerar. Vi uppmanas dagligen att skriva avvikelser, i system som ändras ungefär vart fjärde år, för att synliggöra brister i vården – men hur går detta till?

1. Skaffa ett passerkort (kallat RSID-kort). Kortstationen på området har öppet måndag, tisdag och onsdag 9-11.30 och 12.30-15.30. Torsdagar 12.30-15.30.
2. Invänta pin- och pukkod. Leveransen sker via snigelpost inom 2-3 veckor.
3. Sätt RSID-kortet i ett tangentbord på en dator någonstans på sjukhuset.
4. Logga in med pinkod (tre fel gör att du måste börja från steg 2 igen).
5. Fyll i ett elektroniskt formulär med många flerval, rullgardinsmenyer och udda grafik.
6. Eventuellt får du en uppföljning av ditt fall, vanligen flera månader i efterhand.

Av alla ställen vi loggar in på, på sjukhuset, är detta avvikelsesystem (kallat AviiC) bland ett fåtal där RSID-kortet används för inloggning. Patientjournal- och liggare, jobbmail och schemaläggning är processer som inte kräver inloggning med kort. Processen är tidskrävande, ungefär 5-15 minuter per avvikelse, vilket för en sjuk/under-sköterska är lång tid! I formuläret är många fält obligatoriska; exempelvis förslag på lösning av problemet du rapporterar.

Låt mig erbjuda ett exempel:
Jag vill rapportera hur en patient, som inte kan föra sin egen talan, utvecklat trycksår för att ingen haft tid att hjälpa vederbörande att vända sig på patientbritsen. Denna situation uppstår statistiskt sett då vi har för många patienter i relation till personal (läs måndag- och fredagkväll samt helger). När trycksåret väl upptäcks åtgärdas det och jag vill i efterhand skriva en avvikelse. Men vad är orsaken och vilken är lösningen? Mer personal? Färre patienter? Flera riskbedömningar av äldre med rörelseinskränkningar? Förmodligen har jag inte tid att sitta och spekulera kring detta i en avvikelseanmälan jag skriver på arbetstid. Och väljer jag att ändå göra det upptar de 5-15 minuterna tid som jag kunde använt till att leta upp en annan patient med potentiella trycksår. En svår situation. Moment 22.
Jag med andra har påtalat hur onödigt komplicerat detta system är och vi får i bästa fall skriva ut en blankett att fylla i för hand – även denna behöver någon logga in med RSID enligt ovanstående steg för att nå. Ibland används kollegors inloggning och då undrar man varför inloggningen behöver vara bunden till ett personligt id-kort överhuvudtaget?

Som du förstår räds många denna process vilket gör att många färre avvikelser kommer in än vad som hade kunnat skrivas. Våra chefer menar att eftersom det inte kommer in så många avvikelser har vi inget underlag för att påtala brister. Det som kanske hade behövts är att skriva avvikelser på själva avvikelsesystemet- och hanteringen. Det finns något vulgärt attraherande i att lägga 5-15 minuter på att skriva en avvikelse riktad mot hur svårt det är att skriva en avvikelse. Moment 22 igen …

 Vi är många i vårdens alla instanser som vill belysa var det finns brister men systemet som används i dagsläget är för trögt, för svårt och för otillgängligt. Undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, sjukgymnaster, kuratorer och medicinska sekreterare ser dagligen brister som vi vill åtgärda men för detta krävs ett verktyg som går snabbt att använda och där kvantiteten av klagomål avgör var en brist uppstått. En enda personal kan inte förväntas sätta sig och presentera en fullständig redogörelse kring hur en patientskada uppstått och servera en lösning på samma problem.

Jag vet inte om du har nytta av denna information men eftersom du verkar passionerad nog att delta i en artikel i en dagstidning tänkte jag att du hade gnistan nog att engagera dig till skillnad från oss på golvet som är väldigt, väldigt trötta på tröga system.

Vänliga hälsningar,
Ale Hjortmar
Leg. SSK på Malmös akutmottagning”

Tack Ale! Mycket tänkvärda ord från golvet. Just avvikelserapporteringen har ju kommit att bli min stora hjärtefråga i PP, och fler än en gång har jag här i bloggen och i intervjuer, anfört exakt de anledningar som Ale mycket riktigt också beskriver. (Sök bara på ”avvikelse” eller ”avvikelserapport” så kommer alla upp).
Det som krävs mer än något annat är att stigmatiseringen försvinner, som trots alla patientsäkerhetsavdelningschefers försäkringar om motsatsen, fortfarande existerar. Någon med mig? Ale, vad säger du, ska vi dra igång en kampanj för avvikelserna?

4 Replies to “Inifrån om avvikelserapporteringen i vården”

  1. Jag för min del ser inget problem med de kära RS-id korten som vi tvingas ha. Arbetslegitimation kort och gott. Att det tar några dagar eller vecka innan allt funkar med kortet är ju bara då man är nyanställd. Avvikelserapporten kan göras tillsammans med kollega i stället.
    Jag ser däremot problem i den tystnadskultur som finns inom RS. Kanske är det många som väljer att inte skriva den där avvikelserapporten för den blir kopplad till dig. Men man kan vara flera på en avvikelserapport.
    Det är dags att vi står upp för våra kollegor och hjälps åt med detta. Så blir kanske inte dessa 5-15 min glömda eller bortprioriterade. För detta ska prioriteras. Det som inte är uppmärksammat har inte hänt om man ska se det med riktigt mörka ögon. Samt att vi alla måste bli bättre på att dokumentera i journalerna. Likadant där – det som inte är skrivet är inte gjorts eller setts.

    1. Det kan nog upplevas olika det där, många jag talat med håller med Ale, att systemet är bökigt. Och framför allt att de sällan till aldrig ser några resultat. Då tappar man motivation att fortsätta.

      Men stigmatiseringen är nog största anledningen. Fel är till för att lära av.

      Om jag gör fel i mitt yrke måste jag ta ansvar för det och försöka kompensera. Varför ska vårdpersonal/ledning vara undantagen samma ansvar?

      Vi måste börja tala om och framför allt skilja på system- eller personfel. Systemfelen idag går att avhjälpa. Personfelen avhjälps aldrig om vi inte får påtala dem för resp felande person. Att vara så rädda för att ”peka ut” enskilda att det drabbar och i längden skadar ännu fler patienter är fel väg att gå. Det måste bli en bra grej att få chansen att lära av sina misstag!

      Vi måste börja stå för och ta ansvar för våra handlingr när de drabbar oskyldiga. Även i fall av olyckor.

      Som i alla delar av samhället. Endast vården går fri från ansvar. Det är inte rätt.

  2. Jag tycker inte att AVIC är krångligt eller onödigt tidskrävande men det kanske reflekterar kvaliteten på vårdens IT-system i allmänhet… Patientjournal mfl system på min arbetsplats kräver inloggning med RSID så jag är alltid inloggad med kort på dator.

    Jag tycker det stora problemet är att inget händer med avvikelser som skrivs. Jag får ingen feedback och ser inte att någonting förändras, samma risker finns kvar. Jag har sett exempel på risker som uppmärksammats och anmälts av olika sjuksköterskor i flera år utan åtgärd, vilket till slut resulterade i en allvarlig vårdskada. Såvitt jag vet har systemfelet ändå inte åtgärdats. Avvikelserna hanteras på respektive enhet, de sammanställs inte och når rätt nivå, dvs chef som har mandat att förändra. Avvikelser som blir lex maria anmälan hamnar eventuellt också på högre chefers bord, annars endast på respektive enhet. Således kan samma risker och problem uppmärksammas på många olika enheter (avdelningar, mottagningar, vårdcentraler) utan att någon vet hur vanligt det är. I den mån avvikelser når högre chefer som en sammanställning är de dolda bakom systemets högst diffusa och intetsägande rubriker. Till en viss avvikelse ska ansvarig chef dokumentera vilka åtgärder som har vidtagits. Här kan vad som helst anges, ingen verkar kolla relevans eller sanningshalt.

    1. Exakt! Och detsamma gäller från vår, patienternas sida. Hur vet vi att de åtgärder som sägs ha tagits, verkligen sätts i bruk? Ingen uppföljning sker idag utan det bara förutsätts att vårdgivaren gör det som eventuellt IVO, eller den själv, kommit fram till. Ytterst patientosäkert förfaringssätt, vilket jag vid flera tillfällen tagit upp här i bloggen också. Det känns som om dagens avvikelser mest är skådebröd? För att det ska se bra ut, ”jodå, vi har en starkt förankrad rapporteringskultur här hos oss!”, brukar det heta. Fram tills man frågar vad den består i och hur den praktiseras. Ofta stannar arbetet vid styrdokument och i de fall avvikelser ens görs, hamnar de i ”någons” skrivbordslåda för att, som du mycket riktigt påpekar, aldrig åtgärdas. Och så dör ännu en patient …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.