Ingrid Jonsson

Foto: Marie Birkl.
Foto: Marie Birkl.

Låt mig stolt presentera PPs senaste tillskott – Ingrid Jonsson!

Ingrid kommer att bistå med handledning till våra hjälpbehövande och även så småningom att vara meddebattör i bloggen och driva föreningens norra avdelning. Ingrids egen bakgrund är tuff. Hon har kommit dit hon är idag för att hon har haft förmågan att lyfta blicken från tragedin som drabbade henne själv och fortfarande stå upp. Att inte fortleva ståendes på knä. För att nu kunna hjälpa andra. Jag är full av beundran. Och mycket glad att Ingrid är vår! Du når lättast Ingrid på ingrid@patientperspektiv.org

Så här skriver Ingrid själv:

”När jag nu ser tillbaka på mina erfarenheter så kan jag konstatera att det många gånger är svårt för den lilla människan i ett läge som vårdskadad eller anhörig.

Frågorna och undringarna hopar sig. Vem ska jag fråga? Var hittar jag information? Anmäla? Var?
Genom att vara verksam i PatientPerspektiv, vill jag nu dela med mig av den påtvingade kunskap som jag har fått under den här tiden. Med det så hoppas jag kunna finnas till för någon annan medmänniska som är drabbad.
Min dotter, Louise, var alltid så glad och hjälpsam mot alla i sin omgivning. Genom mitt engagemang i PP hoppas jag kunna fortsätta i hennes anda genom att hjälpa andra som behöver.

Jag  miste alltså ett av mina två barn på grund av utebliven vård och utredning på akuten. Louise, 22 år, skickades hem och fick hjärt- och andningsstopp tolv timmar senare hemma i min säng.

Tidigt en julimorgon sommaren 2013 ringde min dotter Louise till mig. Hon var på väg till sitt arbete, ett vikariat på den förskola där även jag arbetar som förskollärare. Louise skulle till hösten börja sin sista termin på högskolan där hon studerade till förskollärare. Men den här morgonen var annorlunda. Hon var ledsen, hade en fruktansvärd huvudvärk. En huvudvärk som inte liknade något tidigare. Jag sa till henne att vända bilen, åka hem och ringa vårdcentralen för att få råd och hjälp, vilket hon gjorde.
På vårdcentralen träffade hon en tillfällig läkare. Mycket noggrann i sin undersökning, och sa att om detta hade varit i hans ordinarie arbete, i ett annat landsting, så hade han skickat henne på röntgen direkt. Men detta var Jämtlands läns landsting och här gör man inte så. Det hade han fått veta av en kollega som han konsulterade under Louise´s besök. Hon fick söka akut om hon blev sämre och läkaren skulle skicka remiss för röntgen enligt reglerna.
Louise åkte hem till sig och lade sig för att vila. När kvällen kom kände hon att det inte gick längre. Hon ringde till mig och bad att jag och min sambo skulle komma och hämta henne. Då vi kom dit såg jag att hon behövde sjukvård så jag ringde 1177 och de sa att det bara var att åka in till akuten.
På akuten checkade genast personalen upp kön till röntgen. Efter inskrivning blev Louise hänvisad till en stol i väntrummet. Jag såg snart att hon inte klarade av att sitta och vänta och påtalade detta för personalen i farten när de sprang förbi. En säng togs fram men nu var Louise så dålig att hon inte heller kunde ligga stilla. Hon var yr, kräktes och kallsvettades. Sängen flyttades in i ett rum.
Louise började få frånvaroattacker under korta stunder. Jag ringde efter personal men det blev ingen större reaktion. De skulle informera läkaren, sa de. Till slut kom en ortopedläkare in och undersökte Louise. Hon hade för många år sedan ramlat av en häst men det trodde inte läkaren att hennes huvudvärk berodde på. Läkaren klämde och kände lite runt nacke och huvud. Jag påtalade att personalen som tog emot Louise trodde att hon skulle röntgas. Nej, sa läkaren, detta behövs inte röntgas. Han gav (vilket vi fick reda på senare) en muskelavslappnande spruta och lugnande tabletter till Louise.
En stund senare kom en medicinläkare in för att undersöka min dotter. Han gjorde bland annat en liten synundersökning där Louise talade om att hon inte såg normalt. Jag frågade åter om röntgen men även här blev det ett nej. Ingen röntgen. Att hon hade synbortfall var inte heller något som gjorde att läkaren reagerade.
De två läkarna turades om att komma in några gånger under natten. De tillkallade ingen bakjour, rådfrågade ingen med högre kompetens. Ett starkt minne jag har är att dessa två läkare inte ville lyssna på varken Louise eller mig. Louise bad mig att tala med dem för hon kände sig svag och orkade inte själv. Ortopedläkaren fällde en kommentar om att det kunde vara en stressrelaterad muskelinflammation. Louise skulle ju göra en C-uppsats till hösten …
På morgontimmarna kräktes hon och var fortfarande yr och vinglig. Nu hade det blivit bestämt att Louise skulle hem. Vi undrade hur det skulle gå till, hon hade svårt att hålla balansen på grund av yrsel och illamående. Det fanns det råd för. Ni får låna en rullstol! För hem skulle hon …
Jag fick senare veta att ortopedläkaren såg när vi var på väg hem …och funderade på om han skulle skriva in Louise för smärtlindring. Det gjorde han inte, han bara tänkte det.
Vi åkte hem till mig och min sambo. Louise ville inte vara ensam. Jag bäddade ner henne i min säng och hon lånade min kudde som hon tyckte var så skön. Jag sa att hon kunde få en likadan kudde.
Under dagen sov vi mycket för vi hade varit vakna hela natten. Jag vaknade flera gånger och baddade hennes panna, pysslade om henne och gav henne lite vatten. När jag gav henne tre jordgubbar tyckte hon att det smakade så gott. Det var det sista som hon åt här i livet, tre jordgubbar.
På kvällen, tolv timmar efter utskrivning från akuten, slutade Louise andas där hon låg i min säng, på min kudde. 
Jag försökte göra HLR, min sambo ringde efter ambulans och de var här inom endast fyra minuter. Ambulansen passerade av en tillfällighet förbi här just då, så det var snabbt.
Ambulanspersonalen hade svårt att få igång Louise igen och efteråt fick jag veta att det skulle ha varit omöjligt för mig att klara detta. Personalen tillkallade ännu en ambulans med läkare och större utrustning.
Det var för sent. Livet hade redan runnit ut ur kroppen. Louise konstaterades hjärndöd på sjukhuset och hölls igång med respirator. Hon blev 22 år.
Kvar blev jag med alla mina frågor. Varför krävde jag inte att hon skulle få stanna kvar? Varför undersökte läkarna inte henne ordentligt? Varför måste hon dö?
Vi blev kallade till ett möte med en överläkare där vi skulle få möjlighet att ställa frågor. Vi undrade varför? Jämtlands läns landsting har dålig ekonomi, semestertider, lite personal, röntgen stängd nattetid och observationsavdelningen stängd under sommaren blev svaret.
Östersunds sjukhus gjorde en lex Maria-anmälan efter Louise död och då fick jag skriva en bilaga som beskrev händelseförloppet ur min synvinkel. När sjukhuset senare delgav sin del av lex Maria så var det många uppgifter som var både felaktiga eller inte stämde samt en del som helt saknades. Då jag påtalade detta fick jag en mycket irriterad kommentar:
– Då får du väl göra en egen anmälan då! Jag svarade att – Ja, det ska jag! utan att jag visste vad en ”egen anmälan” över huvud taget var eller innebar. Den informationen hade inte getts ut.
Jag ringde till IVO, Inspektionen för Vård och Omsorg, för att söka information om situationen och om egen anmälan (enskilt klagomål).
Därefter gjorde jag ett enskilt klagomål till IVO mot akuten samt de två läkare som var ansvariga för min dotters vård på akuten vid Östersunds sjukhus sommaren 2013.
Det tog lång tid innan utredningen var klart, över ett år. Ett år som bestod av en så kallad ”brevväxling” mellan mig, IVO, sjukhuset, IVO, mig etc. Mina brev innehöll beskrivningar av händelsen, kritiska frågor, ifrågasättanden och frågor kring vem som hade ansvar.
Mitt enskilda klagomål resulterade i kritik för två läkare som inte hade gett min dotter god medicinsk omvårdnad och patientsäker vård. Även akuten fick kritik för att inte ha erbjudit patientsäker vård.
För mig innebär kritiken ingen tröst, men dock en liten upprättelse.
Nästa steg blev att anmäla händelsen till LÖF, Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag. Även här tog det lång tid fram till beslut. LÖF kom fram till samma beslut som IVO. Louise avled, hon fick inte patientsäker vård.
Efter över ett års väntan fick jag så svaret på varför Louise dog. Hon fick en stroke, en propp i lilla hjärnan som i sin tur satt så olyckligt till att den orsakade ett stopp i cirkulationen och därav ett hjärt- och andningsstopp.
I sjukhusets egna lex Maria-utredning ville man påtala att Louise´s plötsliga dödsfall var så ovanligt att det troligen inte kommer att hända igen. Jag undrar hur de kan säga så, när varken de eller jag visste varför hon dog? Jag tycker att det är anmärkningsvärt att läkare inte tar symtom på allvar och lyssnar på sin patient. Bemötandet?
Avslutningsvis, vill jag berätta att en av dessa läkare som Louise träffade den ödesdigra natten inte heller hade läkarlegitimation. Ingen läkarlegitimation och arbetade under eget ansvar nattetid … Då kan det som hände, hända
Här är länkar till medias rapporter om det inträffade:
2013-11-07 Aftonbladet
2013-11-08 P4 Jämtland
2014-04-03 ÖP
2014-09-09 ÖP
2014-09-09 Aftonbladet
2014-09-25 P4 Jämtland 
 grupploggajoeturk200

6 Replies to “Ingrid Jonsson”

  1. usel patientvård måste bli fråga för domstol. I överhetssamhället Sverige lämnas detta det mest oförlåtliga utan nämnvärd påföljd trots dödlig utgång för enskild medborgare . Så är inte fallet i andra EU-länder. Tryck på att göra Sverige till en demokrati – patientsäkerhetslagen är ju i dagens skick ett skämt.

    1. Jag fick bara häromdagen upplysningen att sagda lag inte ändrats sedan den instiftades nån gång på 60-talet. Samhället förändras, lagen icke. Där finns det en hel del att lobba för.

  2. Fruktansvärt illa och det finns inga ord som kan yttras för att en komma i närheten över hur hemskt detta är! Mitt hjärta blöder när jag läser detta.
    Kanske dags för sjukvården att införa specialistläkare inom akutsjukvård på akuten. Oerfarna unga läkare utan läkarlegitimation ska inte ensamma bemanna och ansvara för akuten och göra svåra bedömningar på akut svårt sjuka patienter som inte ens har fått en diagnos. Fel fel fel. Varför tillåter sjukvården detta system? När det uppenbart minskar patientsäkerheten? Kan sjukhusdirektören förklara detta?

    1. Nuvarande regiondirektör, vilken jag kontaktade, avsäger sig ansvar eftersom han inte var direktör då ”olyckan” inträffade. Han hänvisar även till de åtgärder som vidtagits för att det inte ska upprepas igen. Och slutligen menar han att det ansvarsutkrävande vi vill se, kräver ändringar i lagstiftningen. Jo, nog krävs det det alltid … //Hälsningar, Mia

  3. Kommundirektören tillträdde sin tjänst endast några veckor efteråt…

    Vad gäller åtgärder som vidtagits enligt sjukhusets lex Mariaanmälan, se citat:
    ”- Genomgång av händelsen i olika forum i lärande syfte.
    – Initiera generella diskussioner – t.ex. när finns behov av second opinion.
    – Utarbeta en rutin för att uppmärksamma symtom vid farlig huvudvärk.
    – Se över planeringen av öppettider för akutmottagningens observationsplatser.”

    Som jag ser det behövs rutiner för att SE och känna till symtom av stroke. A.K.U.T.
    Vid en stroke ska medicinering, behandling sättas in snabbt.
    Vad gäller akutmottagningens observationsplatser (observationsavdelning) var den stängd i 6 veckor sommaren 2013.
    Året efter var den ”bara” stängd i 3 veckor.

    Jag vill även delge ytterligare ett citat:
    ”Vårdgivaren bedömer att sannolikheten för att händelsen ska inträffa igen är mycket liten, då detta är ett ytterst ovanligt tillstånd. Ingen liknande händelse är heller känd i verksamheten sedan tidigare.”

    Ett påstående, ca 10 månader innan obduktionen är klar.
    Jag säger…stroke förekommer i alla åldrar, det har hänt förut, det hände nu och patienter med stroke kommer att finnas även i framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.