Infall från det gångna året

Bild: Mia Berg

Av Peter Doland 

Under det gångna året har jag insett på allvar att psykiatrin aldrig kommer att hjälpa mig.

Det kanske inte är något nytt. Men minnet är en bekväm mekanism som gärna hoppas på att saker löser sig av sig själva, eller att det faktiskt inte varit så illa som man trott. Det här året har lärt mig att:

  1. inget är att förvänta av någon annan
  2. det är värre än man trott

Med det nya året har jag endast ett löfte som jag vet kommer att hålla, och det är att aldrig mer vila i tron på att någon person, organisation, myndighet eller vård kommer att stå mig bi. Det är en förfärande insikt att folk, allra minst psykiatrin, någonsin riktigt förstår vad man försöker förmedla. Trots oräkneliga möten, samtal och diagnosticeringar.

Personer som inte förstår kan jag ha förståelse för, men att psykiatrin inte bara har satt i system att undvika patienters svårigheter, som kanske ligger till grund för medicinering, utan också blint tror på att det går att ”medicinera” bort symptomen, utan att patienten fått en rimlig chans att förstå sig själv. Alternativt sätts det in en ”knäckarvariant”; patienten ska då i sin personlighet neutraliseras så att hen inte väcker motstånd utan stängs av gentemot sina känslor. En ganska vedertagen metod.

I mitt nuvarande fall agerar läkare nästan komiskt i det förgivettagna att jag som patient verkligen tror på vad de tror ska hjälpa mig. Men när jag tänker efter har jag inte fått hjälp med någonting alls överhuvudtaget. Detta grundar sig i den djupa oviljan att beröra ämnen som är svåra för patienten. Man får en ”klapp på axeln”, ett gott råd, en ursäktande hållning om man har missbruksproblem. De för inte vidare någonting av vad jag berättar, allt egenarbete har skett hemma, med lite hjälp av volontärer på en samlingslokal (som politikerna inte prioriterar). En fumlighet med ärenden och en brist på signifikans hos patientens önskemål är också mer en norm än avvikelse.

Som exempel kan ges, att jag sökte terapi någon gång i oktober. Det skulle ta ett par veckor för att få besked, fick jag höra av läkaren. I skrivande stund har jag inte hört något ännu. Jag låter det vara, såsom en empirisk iakttagelse om hur effektivt och uppmärksamt psykiatrin hanterar sina patienters behov.

Det gav mig slutligen insikten om att inget är att vänta. Anledningarna kan vara många: kön, ålder, social situation etc. I min ålder prioriteras ingenting. Men man kunde åtminstone begära att de erkänner sina egna försyndelser och tillkortakommanden som bidrar till ett långt värre lidande än vad som kunde undvikas. Tron på sig själv manifesteras allra minst inom psykiatrins ramar: de säger en sak, visar på något annat. De lovar men uppvisar endast besvär och motvillighet.

Jag får bygga upp mig själv så gott det går, inse saker som jag borde fått hjälp med för 20 år sedan. Vända på allt av egen vilja – inte för att psykiatrin peppar eller står bakom utan för att den inte gör det.

PP reflekterar: jag som du intar en högst tvivelaktig ställning till alltet. Även jag har tvingats inse, efter dryga två års kamp för patientfrågor, att INGEN lyssnat, ens de som säger sig lyssna. Ingen bryr sig om patientens röst, alla utredningar som tillsätts om patienternas situation, görs endast för sin egen skull (och för att hålla utredarna med lön under tiden), eftersom alla utredningar utan undantag alltid kommer fram till samma slutsats: läget är på det stora hela tillfredsställande. Patienter är bara gnälliga.

 

Jag vet inte vad jag slåss för helt ärligt.

Men jag störtgillar din pessimistiska hållning som samtidigt är oerhört uppfriskande! Någon mer som insett lägets allvar.
Vad mer kan vi göra än att hoppas på att detta året kan och ska bli bättre?!

4 Replies to “Infall från det gångna året”

  1. Ja, det mest pinsamma är att inga förändringar tillkommer.
    Hur ändra vårdkulturen – vårdutbildningarna – som leder till att patienter blir bättre?
    Det finns så mycket skrivet. Det finns patientberättelser – ingående och existentiella beskrivningar.
    Har läst någonstans att det är svårt med en sekulär existentiell hållning på policynivå. Så, bara för att etablissemanget
    inte vill ta i det ens med tång kan vi under tiden intressera oss för de som försökt förstå.

    Att skriva kanske är det bästa trots allt. Trotsa vårdkulturen med egna texter – då vet man att man lever i alla fall.

    En bok jag vill rek Peter Doland är: Daniel Siegel ”The Developing Mind”: https://www.amazon.com/Developing-Mind-Second-Relationships-Interact/dp/1462520677/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1514903363&sr=8-1&keywords=daniel+siegel+developing+mind

    1. Så har jag tänkt länge, att det bara är att fortsätta försöka. Samtidigt, hur länge ska en orka fortsätta försöka när så många ändringar i vården som kommer till för patienternas del är negativa?

  2. Jag gick under av allför tung ryggsäck Mobbning på jobbet ovan på det fick bägaren att rinna över för 5-6 år sedan Nu när jag fått lite perspektiv distans till undergången kan jag skriva under på att det psykiatrin hjälpte mig med det var kuratorer som jag fick använda som soptunna häva ur mig skiten prata prata prata och arbetsterapi umgås i liten grupp 2 ggr i veckan Medicinerna jag däremot fick av psykdoktorerna höll på att ta livet av mig två gånger en tredje gång blev jag mordisk av biverkningarna Jag hade självmordstankar var arg och bitter och av medicin fick jag kraft att gå över gränsen I min journal står Risk: Inlägges efter suecidförsök Önskar att hon lyckats Orkar ej tänka på framtid och nya försök Hög risk för nytt suecide då medicinen börjar verka och Siv blir mer handlingskraftig Och så blev det Första gången blev tokig och åkte ända till Afrika för att ta bort mig där ingen skulle hitta mig överlevde och hem

    Ändå fick jag nya piller som skulle följas upp efter fyra åtta och tolv veckor men jag träffade psykläkaren först tretton månader senare och då blev det vara nya preparat och besöket för att få nya recept tog ju bara fem minuter Måste spruta piller från psykiatrin tänkte jag till miljardindustrin läkemedelsindustrin och insåg att jag måste försöka slutade med alla pillersorter de erbjöd mig

    Jag insåg att en djupt deprimerad människa jag iaf inte var kapabel att ta livet av sig även om jag önskade eller ville vet inte vilket i allt kaos men med piller fick jag minsann kraft
    Min syster föll i gråt hon var totalt slut i medberoende när jag berättade att jag fått hjälp av Mobbningsjouren Föräldraföreningen mot narkotika och kuratorsamtal Jag berättade också för henne att de lärt mig och jag hade insett att jag bara skulle göra roliga saker med henne i fortsättningen Inte lasta henne med mina monsterberättelser eller använda henne som soptunna utan komma till dem

    Mår rätt bra psykiskt idag När jag nu fått distans till eländet kan jag se med andra ögon i backspegeln Tar det lugnt aktar mig för stress och allt som kan utlösa Har också lite
    humor och det har varit en enorm styrka att få det arvet för : Humor är ett slags vapen ungefär som tårgas men billigare Ivan Malinowski (1926-1989)

    Var rädd om er

    1. Låter verkligen bra att du hittat dina verktyg att hantera din situation! Vi har en särskild blogg för överlevar-verktyg som du kanske skulle skriva dina tips i? Humor är sannerligen en förlösare till mycket. Gärna svart. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.