Hur ska Sverige prioritera?

Ett vanligt hushåll tvingas att prioritera, när pengarna inte räcker. Detta gäller löpande vardagsutgifter. Vid större nödvändiga investeringar måste man låna. Så är det även för Staten.

Under alldeles för många år har Sverige prioriterat fel. De grundläggande trygghetssystem som staten tar betalt för (genom skatter) och ansvarar för (genom offentliga verksamheter) har havererat. Det är bara att erkänna.

Återigen: ALLA statliga ansvarsområden befinner sig i KRIS. Sjukvård, Äldrevård, Skola, Socialtjänst, Polis – och senast Posten dvs det numera blåmålade statliga bolaget PostNord. DESSUTOM har man misslyckats i alla år med den så kallade ”integrationen” av nya medborgare. Det finns ingen grupp i samhället som är så exkluderad från den traditionellt svenska vardagen som våra vänner från andra länder. Jag har själv bott i andra länder. Det första jag försökt göra då är att få veta och lära mig om hur man lever just där jag är. Jag har inte försökt skapa ett mikrosverige för att känna mig hemma.

I veckan som gick rapporterades 2 saker som gör mig bindgalen. Båda faktorerna rör kvinnor. Den första är historien om det nedlagda BB i Sollefteå och Emma 22 år som födde sitt första barn i sin bil på väg till BB 12 mil bort. Plötsligt är det inte ens tal om att en ambulans skickas ut för att möta upp. Barnafödande är ju en helt naturlig process och ingen sjukdom. Förr i världen klarade man ju av detta själv, hemma, utan sjukvårdens hjälp. Eller hur? Men – är det ingen som kopplar ihop detta med att vi har sänkt vår barnadödlighet och mödradödlighet i Sverige? Den dagsaktuelle författaren Johannes Anyuru berättade i P1 om hur hans hustru nästan förblödde vid en förlossning och kördes urakut från förlossningssalen till operation vägg i vägg inom sjukhuset, och att hon därmed klarade livhanken. Hur hade det blivit för Emma 22 i den egna bilen i samma läge? Det är realistiskt sett bara en tidsfråga innan detta inträffar. Men det vet ju beslutsfattande individer i Sollefteå.

Den andra faktorn som rapporterades som en liten tillfällig nyhet var att kvinnliga läkare blir utbrända i allt större omfattning. Vad beror detta på? Kan det vara så att kvinnor använder något mer av sin personliga empati i sitt arbete, i den alltmer krisande och utarmade sjukvården? Och att de därmed drabbas mer av utmattningssyndrom (eller överansträngning som det kallades förr) än männen som klarar att stålsätta sig lite mer? Eller har det med kvinnliga och manliga maktstrukturer att göra? Det vill säga den välfungerande manliga pyramiden där alla inordnar sig i en hierarki och sedan stöttar varandra, jämfört med den kvinnliga platta strukturen där ingen får vara duktigare än någon annan och sticka ut? Vem forskar på detta? Sannolikt ingen.

Alla missförhållanden som radas upp här ovan blir tillsammans livsfarliga. De orsakar en jäsprocess som bara ökar tillströmningen till politiska missnöjespartier på ytterkanterna. Till sist kommer alla sammantagna felprioriteringar att få den svenska skutan att explodera, kantra och sjunka som Titanic.

Jag hoppas att jag inte är här då.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.