Helena Zetterström

helena_zetterstrom

Om min förlossningsskada

För 3 år sedan kom mitt efterlängtade syskon till min dotter. Min lilla gåva jag inte trodde skulle komma. Nu skulle jag få göra om och vara med om en ”vanlig” mammaledighet utan oro kring barnet, som vi tyvärr var tvungna att ha med dottern.

När vår dotter föddes var allt bra ett dygn, sedan upp till neonatal och ett namn till henne.

Dom två dygnen var fruktansvärda innan vi visste att hon skulle få överleva.

Hennes första år bestod av oro över hennes utveckling, vi gick till Bvc med oro över att hon såg eller hörde dåligt. Hon försvann från oss emellanåt. Hon utvecklades inte som hon skulle. När hon var 6 månader blev vi oroliga igen eftersom hennes ögon ”rullade” ibland. Bvc tog inte heller detta på allvar. Inte förrän hon fick sitt första Grand Mal epilepsianfall som 1-åring började man göra undersökningar på henne.

  • Vi fick senare veta att hon inte handlagts adekvat vid födseln. Ett barn som är apatiskt och inte reagerar på stimuli, där läkarna inte hittar orsaken, skickas inte hem utan vidare undersökningar. Fel 1.
  • Bvc som inte har ett sjukvårdsansvar gentemot barn i Sverige, trots att det är dit man blir skickad om man inte söker akut hjälp på vårdcentralen, så att dessa inte upptäckt hennes absensanfall, kommer dom undan med. Fel 2.
  • När hon som 1-åring kommer in på sjukhuset akut är hon medvetslös med intubering 1,5 h med Grand Mal anfall. Vi har senare fått veta att man söver ett barn efter 50 minuter, för att förhindra hjärnskador. Fel 3.

Så redan med min dotter fick jag se hur vården(inte) fungerar när den inte handlar rätt, tappar bort journaler och skriver felaktig information i journalerna.

Efter en process på fyra år resulterade hennes felbehandling till en förlikning på 10.000 kr. Ett stort skämt! Men som privatperson i Sverige kan du tyvärr bara processa till tingsrätt. För att gå upp till domstol krävs pengar, då det kan vara så att du förlorar och får betala din advokat plus motpartens kostnader. Det vill säga 1-2 miljoner kronor om du inte vinner. Vi vågade inte riskera för vår dotters skull att sätta oss i skuld. Trots att summan hon fick kändes som att sälja hennes själ för en spottstyver.

Så jag hoppades såklart att denna mammaledigheten skulle leda till nya bekantskaper och ingen oro för mitt barn.

Någon oro för mitt barn behövde jag inte. Han var väldigt framåt i sin utveckling och jag var stolt. Nya bekantskaper blev det inget av dock eftersom jag var i så dåligt skick av den felsatta epiduralen, så jag kunde inte gå utanför lägenheten. Istället fick vi betala kommunen så att en anställd varje dag kom och tog ut min son till parken eller till öppna förskolan.

Mitt i detta blir jag, som arbetat som idrottslärare innan, inte tagen på allvar av sjukvården. Man försöker lägga detta på psykiska symtom, när varje mamma vet att man aldrig skulle betala någon annan för att göra det man längtar efter med sitt barn i samband med mammaledigheten.

Mina släktingar såg min son först efter två år, för fram tills dess var jag i så dåligt skick att jag varken kunde sitta på buss, tåg eller i bil sträckan Malmö-Kristinehamn i Värmland.

Mitt mantra var att det sista kroppen kunde ta ifrån mig var mitt humör. Men det var en lång personlig resa att starta som pågår än nu. Vem är jag när jag bara är en tiondel av den människa och förälder jag var innan?

Illa nog med hela denna resan var den konstanta smärtan flera timmar varje dag, men det allra värsta var att inte bli tagen på allvar av sjukvården. Hade jag inte haft min grupp av Epiduralskadade i Sverige och några utomlands, så hade jag gått under.

Vi skadade finns inte i skadestatistiken, diagnosen finns inte i Sverige. I mitt fall och i många andras fall finns inte ens information om att man fått epidural i förlossningsjournalen. Detta trots att det är lag på korrekta patientjournaler. Detta är det enda lagbrott i Sverige där inte vittnen gills. Trots att andra personer har sett vad som skett på förlossningen. Trots att något har sprutats in i kroppen. Trots att man stuckit med en nål i ett känsligt område om och om igen utan lyckat resultat. Trots att detta pågår under trettio minuter och mer i mångas fall.

Man skulle kunna tro att jag som redan upplevt allt med min dotter har varit i helvetet. Men jag säger att denna skada är hemsk. Det är som djävulens sjukdom. Den ödelägger allt och alla runtomkring. Det är otroligt påfrestande att bli funktionshindrad, vara beroende av andra människor, få dålig ekonomi, ha denna fruktansvärda smärta och inte kunna vara den bästa förälder du vill åt dina barn.

Varför jag gått ut med detta och fortsätter att kämpa för förlossningsskadade kvinnor, förlossningsvården, ersättningsbiten och eftervården, är för att jag inte vill att en enda kvinna ska få uppleva varken skadan eller det bemötandet jag fått av sjukvården. //Helena

 

Här kan ni läsa mer om Helena i dessa artiklar; 1,6miljonerklubben, Sydsvenskan samt ETC

grupploggajoeturk200

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.