Hans-Inge Persson

Den inhumana vården – en bild från insidan av Skånes universitetssjukhus.

Jag har skrivit boken ”Den inhumana vården – en bild från insidan av Skånes universitetssjukhus”. Boken är baserad på tiden 14 oktober till 22 januari då min fru Christina var inlagd på neurologen och onkologen. Hon avled den 22 januari. Jag besökte henne tre heldagar/vecka och i övrigt 1 + 3 tim/dag. Jag skrev dagbok varje kväll när jag kom hem. Det är dessa dagboksanteckningar samt de protokollförda mötena jag hade med chefläkaren, verksamhetscheferna och en sektionschef, som ligger som grund till boken. Min bild verifieras av sjukhusets egen lex Maria, avvikelserapporterna och IVO:s (Inspektionen för vård och omsorg)synpunkter.

  1. Vården är fragmentisering. Den medicinska vården är totalt fragmentiserad. Detta drabbar särskilt multisjuka. Dessutom karakteriseras denna fragmentisering av fullständig brist på kontinuitet. Under 3 månader på SUS hade Christina över 30 läkare. När jag frågade vem som hade ansvaret, var svaret den som för dagen är här. Ingen hade helhetsansvaret. Detta svar har jag också fått skriftligt av chefläkaren, med anledning av den avvikelserapport som gjorts. ”De läkare som träffade patienten kände inte till sjukdomsförloppet utan gav information som inte var adekvat för sammanhanget, ser bra ut var svaret, när hon stadigt försämrades”. Vidare säger chefläkaren: ”Flera olika läkare gav delbesked och det verkar sällan skett ingående samtal med sammanfattning av utredningsläge, prognos, olika behandlingsmöjligheter.” Vidare: ”Det har inte gått att utröna varför man inte valt att tillordna patienten en individuell läkare som borgar för kontinuitet”. ”Förmodligen av schemaläggningsskäl”. Lägg märke till att Patientlagens kap 6:26. Säger att man skall ha en ansvarig läkare. Man såg henne som en tumör, som i stort sett var sig lik dag för dag. Att hon utvecklades från gående till rullstolsbunden till förlamad upptäckte ingen (?). Fragmentiseringen leder till också till att varje klinik är sitt kungadöme. Detta leder också till att patientens förtroende för vården blir fragmentiserat. Även en sjuk behövstruktur i sin vardag. Vården utan kontinuitet, utan sammanhang för patienten, utan tanke på att kropp o själ hänger ihop, leder inte till struktur eller tilltro.
  1. Organisationen. Hör och häpna! Hur går det när man inte samarbetar mellan klinikerna? Från den 13 november till 24 november parkerades Christina på patientsjukhuset p.g.a. brist på vårdplatser. Hon skulle nämligen då överföras från neurologen till onkologen. ”Var fanns hon under denna period?” Den frågan ställdes till mig efter hennes död vid diskussionerna med verksamhetscheferna? Hon fanns inte på neurologen, inte på onkologen och var inte utskriven från neurologen? Ja, jag fick ju ge dem svaret: ”Hon var av er parkerad på patienthotellet och delvis i hemmet.” Värdena var godartad parkeringsbara men inte människan, som var döende. I efterhand visar det sig att den 13 nov var en torsdag. På torsdagsförmiddagar har onkologen ”intagningsmöte”. Neurologen rapporterade in Christina efter lunch denna torsdag, varför hon fick vänta en vecka tills nästa torsdag på ”intagningsmöte” för placering i vård hos onkologen. Om detta har IVO anmärkt. Jag har naturligtvis allt dokumenterat i form av deras protokoll.
  2. Det finns hopp! Om man till den naturvetenskapliga vassa medicinska utbildningen ger läkarstudenterna en rejäl dos av humanism, är jag säker på att t.ex. bemötandet av patienten blir bättre.
  1. Läs boken!

Hans-Inge Persson

grupploggajoeturk200

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.