Händelser i slutenvården

Av Rosemarie Ek för Frank Eriksson

Min berättelse handlar om en människa, mycket nära mig, som är väldigt illa ute, och som befunnit sig i slutenvården sedan sommaren 2017.

Frank drabbades av en förvärvad hjärnskada år 2010 och sedan dess har det varit en kamp med samtliga instanser i landstinget Stockholm. Sektions- och klinikchefer, överläkare, och troligtvis högt uppsatta landstingspolitiker i SLL har bestämt att han inte ska få den vård som han enligt lag är berättigad.

Samtliga akutsjukhus i Stockholm har vägrat vård och behandling genom de åtta år som förflutit sedan det hemska hände 2010.

Vid åtskilliga tillfällen under åtta års tid har slutenvården konsekvent låtit bli att behandla riktigt akuta händelser – extrema kramper på grund av smärta och/eller feber över 40 där det inte tagits kontakt med jourläkare under natt eller helg, trots att vi vädjat, gråtit och hotat. Även vid normala tider på dygnet är de ansvariga läkarna onåbara om något allvarligt hänt, vilket har inneburit noll insats.

Frank har en mycket god grundkondition, han har i hela sitt vuxna liv varit aktiv med träning, löpning och golf m.m. Det har med all sannolikhet räddat hans liv när den hjälp som behövts inte givits.

Dock har det hänt något neurologiskt efter slutenvården på Huddinge sjukhus under november 2017. Förutom flera tidigare hemska händelser samma vårdperiod 170826 – 171122, så drabbades Frank av en akut sepsis med ca 41,3 temp enligt uppgift till Franks assistent av ansvarig nattsköterska, som även sa också att det här här väldigt farligt. Det hann gå många timmar innan en jourläkare kom och ordinerade antibiotika. Efter den händelsen har Franks högra hand och underarm skakningar som aldrig funnits förut.

En händelse på Karolinska Sjukhuset Solna 2013 polisanmäldes, men den påbörjade förundersökningen lades naturligtvis ned i brist på bevis, trots att flera personer i Franks närhet ville vittna.

Huddinge sjukhus lät honom motvilligt stanna den 26/8 2017 och endast på grund av att vi vägrade åka tillbaka hem efter 18 timmar på akuten. Han har blivit hemskickad i mycket dåligt skick från akuten många gånger genom åren.

Sökte för svår smärta och läckage i en fistel som fortfarande inte är åtgärdat idag, 14e december. Fisteln är i direkt förbindelse med magsäcken. Denna gång var smärtan olidlig och det rann ut mat, vätska och svart sörja. Fisteln hade då varit öppen i ca två år då och den var väl känd hos kirurgerna på Huddinge.

De hade under lång tid helt negligerat mina desperata samtal och de få remisser som vi hade tjatat oss till av bl.a vårdcentralen. Vi krävde nu att det måste göras något. Inget hände, och ångesten var vidrig.

Efter 13 dagar och endast en topsning i fisteln, inga blodprover, ingen gastroskopi trots rop på hjälp när det på den nionde dagen började välla ut tjockt blod, så sprack tunntarmen. Det kom inga läkare på akut larmet, men de sjuksköterskor som bevittnat eländet från dag ett, kom snabbt och körde iväg honom till vad vi trodde var en akut operation. Det kan tilläggas att sköterskorna tyvärr inte vågade varken göra eller säga något. Jag fick möta upp på uppvaket och ser efter en stund att bandaget på magen är helt igenom nerblodat. Det var normalt enligt läkarna.

Jag får sent på kvällen ett telefonsamtal från en kvinnlig kirurg som sa rakt ut: ”Jag vill att du ska veta, att du har haft rätt i din oro, och det här ska anmälas. Det är väldigt allvarligt och det är inte säkert att han kommer att överleva det här. Jag ska operera honom nu.”

Han överlevde mot alla odds med en farlig bukhinneinflammation.

Frank blev flyttad till en kirurgavdelning och jag tänkte att kanske de inte vågar sig på mer. En Lex Maria skulle göras och jag hade kontakt med patientnämnden och de lät mig tro att de skulle kontakta IVO eftersom det var så uppenbart fel det som hänt. Inlagd den 26 augusti och utskriven den 22 november.

Under de två sista månaderna i oktober och in i november, fortsatte mardrömmen. En PVK (plastkateter), var misskött med smutsiga kompresser som låg inplastade under tejp. Den byttes inte trots att en sjuksköterska på avdelningen bokade tid för byte hos expertisen nere på akutkirurgen. Det avblåstes precis innan det skulle påbörjas.

Någon vecka senare fick Frank akut sepsis med kramper som pågick i flera timmar och temp på 42,3. Det kom ingen jourläkare nu heller förrän vid 04.30 på morgonen och gav antibiotika som Frank svarade på och det var nära att han avled återigen. Ingen intensivvård eller ökad vårdinsats. Han fick flera bakterier i övre luftvägarna och det var så fullt av slem att han inte fick tillräckligt med syre. Moraxella Cataralis och pseudomonas A konstaterades.

Det är oklart om bakterierna som orsakade sepsis kom från PVK eller om det var lunginflammation. I journalen står det att det var PVK men en sjuksköterska sa enskilt att det var på grund av lunginflammation.

Nu tar man bort PVK och sätter CVK (fastopererad kateter) istället. Den sitter på halsen, och den missköttes också, bl.a sattes tejp runtom som han är allergisk mot så det uppstod kliande och vätskande utslag som låg under tejpen och inte gick bort.

Någon vecka efter ”råkade” de ge en överdos morfin. Ingen läkare kom, men några sjuksköterskor hjälpte till. Hans assistent fick sitta och trycka på bröstet i flera timmar när andningen stannade av. När en person i vänkretsen kom på besök, så såg han till att en motmedicin sattes in och det slutade väl, men ingen ökad vårdinsats eller läkare tillkallades.

Droppen som fick bägaren att rinna över var att det blev stopp i CVK på halsen. Läkarna vägrade att ta bort den trots att den var ur funktion och den större delen av näringstillförseln avstannande. Pågick under ca en vecka. Frank rasade ytterligare i vikt och blev så trött att han sov mest. Jag sökte överläkaren och sa att det kanske var dags att få åka hem? Är han i skick att komma hem? Det visste jag ju att han inte var. Rädslan och risken att vara kvar gjorde att man vågade chansa. Svaret blev: ”Absolut, det har han varit för flera veckor sedan!”

Väl hemma var Frank knappt kontaktbar och låg som medvetslös i tre veckor. Han låg i fosterställning och jag fick vända runt honom i sängen för det uppstod märken och sår på hakan, näsan, revben, mm.

Han hämtade sig och började må någorlunda bra. Ingen hjälp från vårdcentralens hemsjukvård eller ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet), alls sedan vi kom hem. Efter flera veckor förstår vi att det är något fel inne i hans mage. Det kommer ut illgrön galla ur fisteln och han har ont.

Tvingar in honom på ett annat sjukhus i Stockholm som upptäcker att det finns uppgifter i operationsberättelsen som inte var signerade än, men en annan läkare än den som gjort operationen gav den till mig och berättelsen bekräftar att något fel hade begåtts vid den inläggning vi flydde ifrån.

Dessvärre gjordes det något fel även på det här ”fina och mänskliga sjukhuset” har vi fått veta efteråt. Den operation som skulle hjälpa honom från smärta och läckande galla har visats sig vara märkligt gjord. Det är ett tredje sjukhus som vi efter några månader uppsökte och vädjade till som journalfört de uppgifterna. Men de vägrade att hjälpa honom med operation och hänvisade till de andra sjukhusen.

Natt och dag tär detta på mig och framförallt är det så fruktansvärt hemskt att läkare kan göra människor så illa och att vårdpersonal i lägre rang av hierarkin inte vågar göra något när de ser vad som händer på sjukhus och vårdcentraler.

Frank har en livsvilja som är mycket stark och jag hoppas att han orkar fortsätta att kämpa. Men situationen är akut. Har talat flera gånger med Vårdguiden som säger att det kan uppstå akut sepsis om inte något görs. Han befinner sig i ett moment 22. Om han inte får medicin mot bakterier i luftvägarna, så vill/kan inte det senaste sjukhuset operera det som behöver förslutas. Men ingen läkare på sjukhuset tänker hjälpa till med remiss för att få medicinsk behandling som kräver intravenösa injektioner i ca 8-10 dagar. Vårdcentralen vägrar också att hjälpa till med remiss för bakterierna i luftvägarna.

Det är outhärdligt för mig att se en älskad människa bli behandlad som skräp. Det enda han har gjort, är att vara hjärnskadad. Innan den systematiskt vägrade vården fick ordentligt grepp om honom, så hade han glädje i livet, träning, musik, konserter och annat som han tyckte om.

Det finns ett IVO-ärende som pågått i ca tio månader, men det är en märklig stämning när jag försöker få information om hur det går. Och vill lägga till om vad som händer nu. De ringer inte tillbaka. Det gör att ångesten ökar och ökar för varje dag. Den är en följeslagare redan när man vaknar på morgonen och tills det är dags att försöka sova …

Men eländet bara fortsätter och Frank är i stort behov av hjälp fortfarande. Det är en mardröm som pågår dag ut och dag in.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.