Fristående fortsättning

Följande berättelse är en fristående fortsättning på denna patientberättelse, om en operation som satt djupa spår i minnet.

Ett år

Det är december, och ett omskakande år går till ända. För snart ett år sedan fick jag ett
samtal från min läkare på vårdcentralen, hon hade fått provsvaren från ett test och det var
dags att skicka remiss till operation.

Detta har jag behövt göra sedan elva år tillbaka, men en läskig operation, min livs första, skrämde mig så pass mycket så att jag aldrig någonsin igen vågade gå innanför dörrarna på platsen där operationen skedde, och inte heller ens tänka på att någonsin operera mig igen.

Det som hände under dagar, veckor och månader efter den första operationen var att
minnet av det jag genomgått snurrade varv efter varv i mitt huvud och jag kunde inte bli av
med detta minne av det som hänt under operationen. Mardrömmar nattetid, och dagtid
den här minnessnutten som snurrade i huvudet.

Jag kunde bli störd av det här minnet även år efter att det hänt, då i form av mardrömmar, men mycket handlade om att jag undvek vården. Jag fick till exempel i tjugoårs-åldern en remiss till mammografi, men valde att inte gå dit. Vågade inte. Viftade bort oron för eventuell bröstcancer istället, ”det är antagligen inte någonting och även om det är det så skulle jag aldrig våga operera mig” tänkte jag. Livsfarligt.

Det jag inte visste var hur den här händelsen skulle sätta sig i mitt psyke, beredd att
explodera fram om jag kom i närheten av en liknande situation igen.

Samma dag som min husläkare nu ringde och berättade om remiss till operation, fick jag en extrem huvudvärk. Har aldrig haft så ont i huvudet, gick och la mig en stund, som tur var somnade jag och när jag vaknade ett par timmar senare var huvudvärken borta. Lite senare när jag satt i soffan kom mina tankar in på minnet av den hemska operationen jag genomled för 11 år sedan.

Det var som att uppspelandet av minnet stått på ”paus” och att ”play” nu tryckts in,
minnessnutten visades upp för min inre syn, från början till slut. Inklusive detaljer, men
inte varenda detalj, inte varenda tanke jag tänkte under tiden, och känslorna kopplade till
minnet kändes avlägsna, mer som att jag visste att jag känt dem när olika saker hände
under operationen.

När minnessnutten spelat klart började det från början, spelade genom hela igen, och
igen, och igen, och igen. En stund satt jag och mindes, men sedan ville jag fortsätta med
min dag så jag gjorde det, med minnessnutten fortfarande spelandes i huvudet, i
bakgrunden. Så här fortsatte det. Utan paus. På natten blev känslorna jag känt under
operationen enormt mycket starkare. Medan minnessnutten spelade i mitt huvud i
drömmen dominerade den extrema skräcken jag känt under operationen mig totalt och det blev svettiga mardrömsnätter abrupt avslutade mycket tidigt på morgnarna. Efter
uppvaknandet tog snurrandet av minnessnutten över i vaket tillstånd.

Det fanns ingen ände på hur många gånger det här minnet kunde spelas upp, visade det
sig. Det fanns hela tiden i bakgrunden under dagarna, nattetid, de fåtal timmar jag sov, var
jag försvarslös mot de vidriga känslorna jag känt under operationen. Jag fick svårt att
sova, svårt att somna och att fortsätta sova, vaknade ofta, kallsvettig, rädd, panikslagen.

Det här låter nog konstigt för utomstående, personer som inte själva upplevt det, men jag
visste att jag var i nuet samtidigt som jag inombords, känslomässigt och
upplevelsemässigt befann mig på operationsbordet i ett elva år gammalt minne. Jag
upplevde en mycket kraftig inre stress av detta och började tappa massor av hår samtidigt
som min menscykel ändrades.

Ju närmare jag kom operation, och ju mer beslutsam jag var att inte låta det här minnet
skrämma mig till att avstå operation, desto starkare upplevde jag att det blev. Känslorna
från minnet påverkade mitt mående i nutid: jag blev yr, blek, svimfärdig, illamående, om
vartannat under den här tiden, gick med en stark känsla av rädsla, ilska, och ett enormt
behov av att bryta mig fri och fly. Hela tiden visste jag ju att dessa känslor kom ifrån minnet som gick på repeat i mitt huvud, så jag stod ut.

Tills jag faktiskt inte stod ut längre.

Jag är inte säker på vad som hände, men jag insåg plötsligt att det här var något jag inte kunde göra, det var som att… Ja det går inte att beskriva, bara den starkaste insikten man kan ha, att detta är något jag inte kan göra.

Samtidigt var jag vid det här laget rädd för alla svåra känslor som spelades upp i mitt inre,
det kändes som en form av plågeri, att tvingas besöka sin livs vidrigaste stund om och om
igen. Det hade pågått i fyra månader och nu oroade jag mig att det inte skulle gå att hitta
en av-knapp, att jag skulle få leva i ett tillstånd där jag hela tiden återupplevde. Att gå och
lägga sig på kvällen handlade mer om att överlämna sig åt mardrömmarna än att krypa
ner mellan lakanen för en stunds skön vila. Det fick räcka med plågeriet för min del. Jag
meddelade kirurgkliniken att jag inte ville (inte kunde) opereras.

Ett par veckor senare började minnet avta. Svårt att beskriva hur mycket jag ville att
minnet skulle sluta besvära mig och bege sig tillbaka in i glömskan någonstans därinne i
min hjärna. Där det varit när jag började söka för operation.

Någon månad senare (i maj) fanns, förutom att jag endast sov 4-5 timmar per natt, bara en
rädsla för konsekvenserna av detta kvar. Att inte operera kan leda till mer eller mindre
kraftigt funktionsbortfall. Fortsatt dagliga domningar och smärtor, jag måste undvika att
anstränga mig för mycket pga den smärta som då uppstår, i stunden, men värst nattetid då
den saboterar sömnen totalt. Tung fysisk ansträngning kan också förvärra problemet
överlag. Kändes tungt att inse hur livet såg ut nu. Att jag måste justera livet för att klara att
leva med det här och inte förvärra läget ännu mer.

Valde att söka hjälp inom öppenpsykiatrin, skrev en egenremiss där jag förklarade läget,
det skrämde mig att tvingas konstatera att operation var sammankopplat med så kraftigt
dåligt psykiskt mående för mig. Tänk om jag någon gång behöver en livräddande
operation? Jag vill kunna genomgå en sådan i så fall, utan att plågas av minnet och
riskera att tappa fotfästet mentalt under väntetiden.

Fick ett bedömningssamtal med en psykiatriker, hon var ok, men hon pushade tydligt för
operation, och jag blev rädd att jag på något sätt på grund av hennes påtryckningar skulle
vackla i min beslutsamhet att inte operera mig, så att minnet som äntligen backat undan
skulle väckas och börja hemsöka mig igen. Kopplade snabbt ihop deras klinik med press
att operera mig vilket ledde till att jag gjorde en helomvändning och sa nej tack till deras
vård. Anledningarna till att jag sökte hos dem (som jag inte lyckades förmedla under
bedömningssamtalet) var för mig: har hört att personer som mister en kroppsdel kan få
psykologisk hjälp att acceptera sin nya situation, jag tänkte att jag kanske kunde få
psykologiskt stöd att acceptera min situation med förlorad förmåga att jobba med det jag
jobbat med hittills (innebär troligen arbetslöshet ett bra tag framöver), klara av att leva med fortsatt smärta (smärta tär på en), att acceptera att jag kanske skulle mista funktionen i den här kroppsdelen på grund av att jag inte klarar att operera mig igen (oroande, sorgligt, tungt).

Sökte istället sedan hos min vårdcentrals kurator, som tydligt informerade mig att jag
kunde förvänta mig att terapin (KBT) för att sluta vara rädd för sjukhus, operation, osv.
skulle höja min ångest och göra det ännu svårare för mig att sova, detta sa hon efter att
jag tydligt berättat att det viktigaste för mig i nuläget var att få lugna mig och få tillbaka
sömnen efter 10 månader med endast 4-5 timmars sömn per natt, att jag var mycket tärd
och slut och att jag var glad de dagar jag orkade göra något mer än att vila.

Nej tack, sa jag, till denna terapi som ju enligt uppgift skulle förvärra för mig, nu när jag till
och med lyckats sova i hela 6 timmar en natt, och 7 timmar en annan (något som gjorde
mig mer glad och hoppfull än jag känt mig på länge). Insåg att jag får ta hand om det här
själv. Det kvarstod dock en känsla av rädsla för att minnena och sömnbristen inte skulle släppa greppet om mig helt, jag blev som paralyserad och visste inte vad jag vågade göra,
tassade på tå för att inte väcka återupplevandet av operationsminnet igen. Mådde inte
bra av att ha det så. Innerst inne har jag också en övertygelse om att när man mår som
sämst så behöver man andra människor som mest.

Med mig mitt i allt det här, fanns min sambo. Stöttade, höll om, tröstade när jag vaknade
av mardrömmarna på nätterna. Lyssnade när jag gång på gång berättade om minnet. Han
sa efteråt att han nästan trott att jag fått någon slags demens eftersom jag upprepade
samma sak, på samma sätt, med samma ord, ofta, ofta.

Jag, vi, behövde hjälp.

Vården var utesluten, den som tydligast lyssnade på mig och vad jag sa att jag behövde
var min husläkare, när jag via henne sökte remiss till kuratorn. Psykiatrikern på
öppenpsykiatrin och kuratorn på vårdcentralen visade inte förståelse för att jag inte var i
tillräckligt gott skick mentalt för att bli pressad, att jag precis kommit ur en period då jag
varit väldigt nära att helt tappa fotfästet, och behövde stöd – inte press.

Det (de) jag fann, var stödföreningen PatientPerspektiv, där har jag fått stöd och hjälp.

Mår mycket bättre nu, sover oftast mer, och känner en större inre säkerhet att jag inte
kommer att trycka in någon dold play-knapp inombords så att operationsminnet ska starta
och trasa sönder min tillvaro.

Tog själv tag i att bearbeta operationsminnet genom att skriva om det, stackars Mia fick en 14 sidor lång novell där jag skrivit ner allt jag mindes från operationen. Det är min nya approach – istället för att trycka ner det så berättar jag. Erkänner för mig själv också, då jag länge höll det ifrån mig, att allt det här hände mig, att det var vidrigt och att det i hög grad påverkat mitt liv efteråt.

Sedan läste jag en grej om när man får en låt på hjärnan, ett tips ”enligt forskarna” för att
bli av med det: Man ska koncentrera sig på slutet av låten för att få den att ebba ut. Så jag
försöker göra det med mitt operationsminne (som jag ju verkligen ”fått på hjärnan”). Jag
tänker på slutet, när jag tog mig ut genom dörrarna på sjukhuset och kände att jag hade
överlevt och lyckats ta mig därifrån.

På det sättet försäkrar jag min hjärna om att det är
över. Även denna gång.

PP reflekterar: det är inte synd om Mia. 🙂

6 Replies to “Fristående fortsättning”

  1. Toppen att du mår bättre.
    Mia har hjälp mig att våga det jag inte gjorde förut.
    Det har gjort att jag ser ljusare på min framtid trots allt skit jag gått igenom.
    Mia du är toppen, skribenten ovan vilket arbete du gjort. Var stolt. Du är unik

  2. Ja, du är verkligen guld värd Mia Och det är bra få ut all skit i ord eller skrift även om man får tjata och älta så kan det ge med sig och man kan släppa allt som tynger en Då måste man lova sig själv att – Dansa din djävul men här har du dansat färdigt ! (inte släppa in fanskapet i sig igen att äta av den energi man har)

  3. Jag anmälde till IVO Patientnämnden och LÖF men kom ingen vart
    Istället blev jag ännu sämre bemött nästa gång jag anlände till akuten De blev riktiga ”mobbare” njöt av att plåga mig jag skulle nog få de på fan
    Tom en Läkare sade när han kom till mig – Ja, dig törs man väl inte röra i .. förstå vilken mupp !?
    Och jag har läst att de struntar i IVOs pekfingrar och fortsätter i samma spår När jag ser i media att det är stabsläge (ofta) på sjukhuset och någon är ut och yttrar sig om att patientsäkerheten är hotad då VET jag att den redan drabbat patienterna För den kan inte drabba personalen innan den drabbat patienterna omöjligt

    VÄLFÄRDSBEDRÄGERIET
    Tjusiga formuleringar som egentligen döljer en nedmontering av sjukvården Politiker av alla de slag ska nu ut och rabbla upp stolpar eller färdiga manuskript om hur bra vården ska bli Manuskript som i sin tur hjälpt någon konsult att få Västerbottenost på bordet men jag vet bättre för jag är inte så lättlurad Jag vet att ”rabblet” bara är ett samhälleligt illusionsmakeri ungefär som HC Andersens saga ”Kejsarens nya kläder” Syftet är att få mig att tro att jag hör ser eller läser nåt skitbra valfläsk men jag är inte så lättlurad Jag vet att de ljuger så att de nästintill tror sig själva för kejsaren är naken och patienter har varken patientsäkerhet eller riktig vård längre

    1. Håller med – mycket i vården, och samhället för övrigt också, handlar bara om policys utåt sett. Vad som verkligen sker är ganska ointressant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.