Förlossningsskadorna duggar tätt nu

Nu duggar förlossningsskadorna tätt i vår förening. Det har på sista tiden kommit in en del (mardröms-) berättelser om kvinnor som upplevt fruktansvärda trauman i samband med sina förlossningar. Här följer två av dem.

”Under graviditeten gick jag på Frejamottagningen, som är en enhet som stöttar kvinnor med förlossningsrädsla, och där utarbetades en förlossningsplan.

Lite senare fick jag värkar, ringde förlossningen och frågade om jag fick komma dit. Enligt förlossningsplanen skulle jag få komma innan förlossningen kommit igång på riktigt. Barnmorskan ansåg att det inte var aktuellt att komma in, då hon bedömde det som att det inte var riktiga värkar. Jag ringde två gånger till och ombads vänta.

Nästa morgon började jag blöda ur underlivet och åkte till förlossningen mitt på dagen. Jag hade värkarbete men barnet kom inte ut. Nästan ett dygn senare tog beslut om kejsarsnitt. Jag hade då varit öppen länge utan att någon åtgärd vidtagits. Beslutet om kejsarsnitt eller sugklocka överlämnades helt åt mig, vilket skapade en oro i mig så klart. Snittet genomfördes 09.20.

Efter snittet hade jag mycket ont och fick morfin flera gånger. Personalen påtalade att jag såg blek och svag ut. Jag hamnade först på förlossningen innan det fanns plats på BB. Under min tid på BB gjordes inga provtagningar och jag var heller inte övervakad. Jag sade flera gånger till att jag hade jätteont, men det undersöktes aldrig. Senare samma kväll upptäcker min sambo att det är jättemycket blod i sängen och kallar på personal.

Akutlarmet fungerade inte i mitt rum, så personalen på rummet fick springa ut och leta upp sina kollegor. Då hade jag ingen kännbar puls och jättelågt blodtryck. Det gjordes ett ultraljud och man försökte stoppa blödningen där på rummet.

När jag sedan skjutsades till operation, satt en vårdpersonal i min säng och gjorde kompressioner på min mage. Under operationen förlorade jag sju liter blod och man tog bort hela min livmoder och även äggstockarna.

Efter operationen låg jag med respirator i tre dygn på intensivvårdsavdelningen. Jag drabbades även av en reaktion och kroppen svullnade upp.

Under eftervården på BB, upplevde jag att jag fick ta ett omänskligt stort ansvar själv för att se till att jag fick rätt vård – rätt medicin vid rätt tidpunkt. Jag fick även ta ansvar för att personalen skulle ta alla nödvändiga blodprover och kolla mitt blodtryck.

Vi undrar om allt detta hade kunnat undvikits om jag dels fått komma in tidigare, vilket egentligen var överenskommelsen, men framför allt om man tagit mig på allvar då jag klagade över stor smärta? Om någon bara hade orkat/haft tid att undersöka mig.

Nu lever jag i en verklighet som består av östrogentabletter, hormonplåster, psykiatrisk terapi, eviga samtal med barnmorskan, ont i lederna, håravfall, trötthet och ett prematurt klimakterie. Ett fysiskt och psykiskt lidande samt traumat det innebär att helt ha förlorat den mycket viktiga kontakten med mitt nyfödda barn de första dagarna, och inte heller ha kunnat ta hand om henne själv de första veckorna efter födseln.

Som grädde på moset måste jag nu finna mig tillrätta med att jag aldrig heller kan få fler barn …”

Andra berättelsen:

Bild: privat

”I november 2014 födde jag en flicka med sugklocka o litet klipp. Väl hemma har jag sen jätteont. Jag försöker ringa och prata med någon på förlossningen men ingen vill ta något ansvar. Ringer min barnmorskemottagning för att tala med barnmorskan men nekas att tala med henne.

Jag söker då istället upp Bergsjöns mödravårdscentral som har drop-in på tisdagar. Där får jag träffa en Linda. Hon säger sig aldrig ha sett så mycket sytråd i ett ärr … Hon visar mig i en spegel hur jag ser ut och det gör mig oerhört ledsen. Detta med stygnen har även en läkare på vanliga vårdcentralen kommenterat då han anmärkte att det uppmärksammats på tv hur läkare syr ihop klipp med för lite tråd så de går upp, och att det var därför jag blivit sydd med så många stygn.

Vätskan i mitt trosskydd är gulgrön. Jag kan inte sitta på en dunkudde ens.

Jag går på flertalet återbesök och man tar då även bort stygnen. Jag får tala med en chef på Östra sjukhuset som ger mig en kallelse att öppna. En kallelse jag aldrig fått eftersom den är med ett helt felaktigt personnummer. Man lovade då att göra en avvikelserapportering på det felaktiga personnumret och när jag frågar om det gjorts, får jag ingen bekräftelse.

Senare anmäler jag händelsen till LÖF. Som tar jättelång tid på sig att svara, skyller på semester.

Under tiden måste jag åka till obstetriken vid ett flertal tillfällen för att få mina sår penslade med en läkande lösning, men blir inte heller då helt bra. Man erbjuder mig korrigeringsoperation. Jag frågar om jag blir bra men det är inte säkert. Och om jag vill föda fler barn anser barnmorskan att jag bör vänta med en operation. Mellangården är för kort och det stramar och drar i klippet fortfarande två år efter.

Ingen som helst info har jag fått om att jag ska anmäla via IVO vilket nu är försent …

Jag får alltså ta hälften av mina mammadagar till att ha ont och vara fånge i mitt hem då jag tvingas ligga ner för att kunna amma. Det går ju inte att ligga och amma någonstans offentligt!

Efter allt detta har jag haft svårt att ha sex och har även svårt att ta på mig själv, när jag t.ex. ska tvätta mig. Jag har trots det självfallet tvingat mig till att hålla en god hygien. Och har jag fått någon ersättning? Nej. Det enda jag fått är en sats med dildos i olika storlekar i en rosa necessär som gynekologen gav mig. Tanken var att jag skulle ”töja ut” mig med dessa när jag kunde i nån vrå hemma …

Kände mig som en smygonanerande tonåring trots att jag är en fullvuxen kvinna. Kränkande. Riktig sex som gjorde lika ont va trevligare. Inte kul alls …”

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.