En skam? Minst sagt!

Cancercell. Bild: origene.com.
Cancercell. Bild: origene.com.

I en ledare i Expressen från januari 2015, läser jag att köerna i svenska cancervården är en skam. Inlägget kan ses som en direkt inledning/fortsättning på vad jag beskrev här igår – hur cancervården i landet är katastrofalt illa ute och människor dör i väntan på besked och/eller behandling.

Man tar upp fallet med en patient med tjocktarmscancer, som fick vänta sju (7!) månader på beskedet. Tjocktarmscancer har en dödlighet på 50% och ju längre behandlingen väntar ju högre blir dödligheten. Ganska så självklart. Sjukhuset skyllde på läkarbrist. Också ganska så självklart numera.

Jag vill veta hur man som läkare, sjukhusledning och eventuellt andra inblandade, rättfärdigar beslutet att sätta en människas liv på spel? Ingår sådana beslut verkligen i de riktlinjer och anvisningar som Socialstyrelsen numera ”utgår från att alla läkare följer”?

Att sjukhuset gjorde en Lex Maria, verkar nästan som en uppmaning till att vi ska släta över och förlåta? Jaja, men det blev i alla fall anmält …

Genomsnittet i Sverige för besked om olika cancerformer ligger på en månad. I vissa fall och i vissa regioner så länge som upp till nio månader.  I artikeln ges olika förklaringsmodeller till varför läget blivit vad det är, kompetens- och personalbrist nämns, bland annat saknas specialister i patologi, som är de som analyserar proverna.

För att politikerna tillsatt externa ekonomer att skära i utgifterna. Ekonomerna tar uppdraget och skär i utgifterna. De ser sitt uppdrag och utför det. Varken de eller politikerna verkar över huvud taget ens tänka på effekterna – de effekter som drabbar patienterna. Som dör. På löpande band nu.

Som en lösning på problemet (eller ”utmaningen”?), ges förslaget att politikerna måste sluta skära i kostnaderna för vården. Att en fungerande cancervård måste kosta x antal pengar. Och visst, det är så klart sant, men det som även krävs i dagsläget är ett betydligt ökat ansvarsutkrävande av alla inblandade i vården, från läkare till sjukhusledning, regioner och ytterst politiker.

Men hör och häpna, som ytterligare en anledning anges att det ”saknas rutiner för cancerbehandlingar”?! Hörde jag rätt?! Hur länge har vi behandlat cancer i Sverige? Så ni menar alltså att på den tid vi behandlat cancer i Sverige, skulle vi misslyckats med att utarbeta fungerande rutiner?! Artikeln slår fast: ”Därför är regeringens nya initiativ att kopiera den danska modellen med standardiserade vårdförlopp välkommet. Det innebär att en viss cancerdiagnos per automatik ska resultera i vissa undersökningar som kan bokas i klump i stället för efter varandra med nya remisser och ny väntan emellan.”

Är detta genomfört nu? Någon som vet?

Lösningen som ledaren ger är politiker som har vett att prioritera vården och att samtidigt prioritera inom vården. Jag skulle vilja ta resonemanget ett steg längre och säga att den lösningen är välkommen, men framför allt behöver Sverige politiker, på nationell som regional nivå, som förstår vården! Vi behöver inte ministrar inom sjukvården som studerat statskunskap och nationalekonomi. Som inte bara gjort en spikrak politisk karriär. Vi behöver dem som faktiskt stått framför en döende människa, och gjort allt för att rädda denne och ändå inte lyckats.

Så, en skam? Ja, det är väl det minsta man kan konstatera. I ett land som Sverige, är det ovärdigt en vård att inte ens kunna erbjuda de allra mest sjuka människorna en behandling i tid! En behandling som ökar deras överlevnadschans med i vissa fall 50%. Människor som nu istället tillåts dö långsamt.

Jag hänvisar till samma fråga jag ställde igår: är det så att underlåtenhet av behandling inte utgör vållande till kroppsskada eller sjukdom (Brottsbalken, kapitel 3 paragraf 8), då vållandet måste vara en aktiv handling, och i dessa fall istället utgörs av en utebliven handling? Det ironiska är att lagen formulerar ”ifall offret har behövt uppsöka sjukhus för vård eller inte” – så vad gör offret om det de facto är sjukhuset som är upphovet?

Jag kastar handsken till vem som helst därute med kunskapen. Vänligen upplys mig.

grupploggajoeturk200

 

2 Replies to “En skam? Minst sagt!”

  1. Sverige är en inte minst jämfört med övriga EU en usel medborgardemokrati garnerad med världens finaste värderingar.
    Man kan inte belysa medborgarnas villkor i Sverige utan jämförelse med övriga EU. Sverige är numera i första hand – som passet markerar – del av EU dvs svenskarna är i första hand europeer. Lyckligtvis.

    1. Svenska värdegrunder saknas inte, nej … Huruvida de efterlevs är en annan fråga. Något vi ser bevis på dagligen i form av krackelerande system lite varstans i samhället. Värdegrunder visst, men när de bara reduceras till en floskel på någon websida, utan möjlighet/vilja att efterleva dem, är det bara löjligt. Ta bort allt värdegrundsstrunt och leverera istället verkliga resultat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.