En hysteriskt långsam sjukvårdminister

En hysteriskt långsam sjukvårdsminister

I helgens nyhetssändningar (18 februari 2017) rapporterades att sjukvårdsminister Gabriel Wikström nu beslutat att lagstifta om ett ”Bättre samarbete mellan kommuner och landsting”. Särskilt om kommunernas skyldighet att ta över färdigbehandlade patienter från landstingens sjukhus. Det var då maken till senfärdig minister. Rapporten om dessa fakta kom ut i januari 2016 (SOU 2016:2).

Innan rapporten kom ut har vi inom vården känt till problemet i åratal – och dessa har pågått sedan 1992. Varför behöver ministern ett helt år på sig för att fatta beslut om att starta en lagstiftningsprocess? Denna process tar ju i sin tur flera år – ? Och varför kan han inte införa en ny REGEL innan han får en LAG att hänga upp sig på?

Den förre chefen Göran Stiernstedt vid avdelningen Hälsa- och Vård på SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) fick vid sin pensionering ett enmansuppdrag att utreda ”En Effektiv Sjukvård” under två års avlönat arbete på Regeringskansliet. Det vill säga att den som ansvarat för sjukvården i tio år nu skulle utreda samma vård som han ansvarat för.

En av slutsatserna i Stiernstedts utredning var något vi inom vården vetat om i åratal: Kommunernas rätt att fördröja utskrivningen från sjukhus i sju dagar. Detta betyder att varje patient som är färdigbehandlad skall anmälas för en personlig vårdplanering. Min skalpell har dissekerat detta i tidigare bloggar: Hur vårdande sjuksköterska ska sitta av ett möte med kommunens representanter och anhöriga för att rapportera patientens behov. Sedan är det kommunen som beslutar om patientens behov. Den som känner patienten bäst är väl den sköterska som haft hand om fallet under sjukhusvistelsen – eller? Sedan ska detta vårdbehov beslutas av kommunens personal. Först därefter startar tidräkningen av de sju dagarna.

Tusentals färdigbehandlade patienter ligger därför och blockerar sjukhussängar i sju dagar trots att sjukvården är klar. Samtidigt sliter varenda akutmottagning och jourhavande läkare med att ringa runt och försöka fixa lediga sängplatser åt akut sjuka, som ligger i flera dygn på en plåtbrits och väntar och till och med avlider på våra akutmottagningar. Jag har själv nyligen upplevt hur kommunen hade ett ledigt rum på ett äldreboende, men trots detta vägrade att ta emot patienten förrän efter sju dagar. Det sparade ju in kommunens budget och personal i några dagar.

Hela härligheten är också en följd av Ädelreformen 1992, där man bröt loss äldrevården från sjukvården och lade den under kommunernas ansvar. ”Det är ingen sjukdom att vara gammal” sa man då. Trots att vi konsumerar med sjukvård under våra två sista levnadsår än under hela livet.

Tänk om sjukvården och äldrevården lydde under samma organisation. DÅ skulle vi kunna fixa en boendeplats direkt från sjukhuset och ha både sjukjournaler och medicinlistor i ETT gemensamt system som auktoriserad och inloggad vårdande personal hade tillgång till. Idag kan kommunens sköterskor inte ens komma åt att läsa varken medicinlistor eller viktiga journaluppgifter om den de vårdar.

En vacker dag kommer säkert någon slipad politiker på den geniala idén att slå ihop landstingens sjukvård med kommunernas äldrevård. Då har vi slösat bort åtminstone tjugofem år på att försöka hålla isär sjukvård och äldrevård. Vilket i praktiken är omöjligt.

All sjukvård inklusive äldrevård borde ledas av staten.

2 Replies to “En hysteriskt långsam sjukvårdminister”

  1. Och varför väsnas inte högt och argt på gator och torg så tv kommer?? Bara det finns som syns i tv som bekant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.