Elizabeth Larsson

elizabeth

Så kom äntligen dagen jag så längtat efter. Det var april 2010 och jag skulle äntligen få hjälp med mina tarmar efter en stor livsstilsförändring som gjorde att jag fick ett mycket mer aktivt liv. Jag skulle få en tarmstomi som jag själv sagt ja till efter utredning då det framkommit att jag hade vissa förlamningar till följd av min medfödda ryggmärgsskada.

Jag minns ett samtal på morgonen med min mor. ”Du låter så lugn och inte alls nervös”, sa hon. ”Nej, varför ska jag vara nervös? Läkaren har sagt att detta är ett rutiningrepp och det går fort av utföra. Jag har ju alltid mått så bra vid alla mina benoperationer eller hur?” sa jag ”Och detta är ju en mycket mindre operation. Detta kommer gå bra ska du se!” sa jag och la på telefonluren.

Vad jag inte då visste var att jag skulle vakna upp i ett tillstånd helt utan känsel i bland annat underlivet. När jag vaknat helt ur narkosen, var det mina första ord till läkarna: ”Vad har ni gjort med mitt underliv, jag känner över huvud taget inget?!”.

”Det är bara smärtlindringen!” sa de.

Nu, 6 år senare, har tydligen smärtlindringen inte släppt för känseln är fortfarande borta.

2011 fick jag göra ytterligare en stomioperation då min blåsa inte alls fungerade efter första stomioperationen. De hade klippt av nervbanorna även till urinvägarna visade utredningen av blåsans funktion.

Detta var början på min resa för att få upprättelse och att sjukvården skulle ta sitt ansvar.

Någon upprättelse har jag inte fått och vården svär sig helt fri.

Men från att vara en aktiv person med jobb inom vården, vilket alltid varit min dröm, till att idag inte kunna arbeta, då det inte är bara fysiskt som jag fått sår utan även psykiskt och det är en kamp att orka kämpa vidare. Men jag kommer aldrig att ge mig mot sjukvården. Ingen skall behöva genomgå det jag har gjort och inga anhöriga skall behöva kämpa som mina föräldrar gjort och gör när min ork tryter i min kamp.

Vi måste få till lagändringar, läkarna skall inte kunna gömma sig bakom sin profession. Att vi som fått vårdskador eller anhöriga till personer som råkat illa ut i vården måste kunna få upprättelse utan att bli ifrågasatta eller misstrodda. Man skall inte behöva ”stånga sig blodig” för att få sin rätt.

När jag fick frågan om jag ville vara med i föreningen PatientPerspektiv så behövde jag inte tänka så länge. ”Självklart!” sa jag, tillsammans är vi starka och vi skall kämpa för att våra politiker öppnar ögonen och inser att lagändringar måste till för att vårdskadade och anhöriga skall få upprättelse och detta är en fråga jag brinner för, att vi alla skall bli trodda och få upprättelse.

grupploggajoeturk200

2 Replies to “Elizabeth Larsson”

  1. Ja det är verkligen hemskt när människor som du Elizabeth med framtidstro och framtidshopp, får allt raserat på nolltid. Där du redan från början kämpat fram till dess, p.g.a medfödd sjukdom.
    Att sedan inte bli trodd, eller få någon upprättelse alls , gör att frustrationen och ilskan mot vården, bara växer !
    Ja att läkare skyddas på alla vis framgår tydligt i många andras berättelser oxå ! Har själv erfarenhet av det.
    Det hela slutar med att människor i sin förtvivlan och desperation, blir psykiskt så nersatta. Så vi lever med tankar på döden många ggr. Att det är det enda som kan befria oss från den vanmakt och smärta vi känner.
    Att få till lagändringar, eller på något sätt finnas något som stärker patientens rättigheter, är nog väldigt svårt. För man möter på ett kompakt motstånd vart man än vänder sig. Men naturligtvis ska vi kämpa för att kunna göra våra röster hörda !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.