Dr Skalpell återvänder till framtiden

Jag får lite rysningar när jag hör ordet ”Riskkapitalist”. Varför vet jag inte säkert. Det kanske är ett gammaldags, djupt rotat obehag som gnagts in redan i barndomen i vårt land där det är fult att tjäna pengar, men där samtidigt en del av arbetslösheten ska lösas med hjälp av ”starta eget-bidrag” och entreprenörer.

Men häromdagen läste jag Metro. Där skrev Riskkapitalisten Johan Staël von Holstein i sin Kolumn den 31/10 något som fick mig att tänka ”- Äntligen någon som vågar ta bladet rejält från munnen!”:

”…När jag reste runt i Asien för 25-30 år sedan bodde man på trampat jordgolv och i hyddor. Toaletterna var hål i marken, vägarna var av grus och tågen drogs av ånglok. Idag ser dessa städer ut som någonting ur en framtidsfilm, med utopiskt designade skyskrapor, blixtsnabba tåg och motorvägar med elbilar på.

Samtidigt bor vi kvar i våra gamla byggnader som renoveras för femtionde gången, och vi planerar att bygga tåg som går hälften så fort som deras, våra flygplatser och flygbolag är uråldriga och inte mycket har hänt i allmänhet, mer än att vi har svårare och svårare att ta hand om våra gamla och sjuka….”

Där kom det. Sammanhanget med vår eftersatta sjukvård. Nu gillar jag plötsligt Riskkapitalister lite bättre. Här harvar vi fortfarande på med samma frågor om sköterskelöner och sköterskebrist sedan 1980-talet, och nu även läkarbrist – som ytterligare ökar behovet av bemanningsföretag. Och samtidigt som sjukvården ska hantera en malström av ny dyrbar teknisk utrustning där ingen bär något totalansvar för vilka investeringar som ska göras och inte. Professorer med makt som kräver att få en viss utrustning får sin vilja igenom, eftersom ingen kan säga emot när dessa säger: ”- Vi måste ha den och den apparaten”. Under planeringen av BOIC på Sahlgrenska blev det konflikter vid varje möte, år ut och år in, eftersom olika manliga genier med makt krävde fler och fler apparater, i öppen konkurrens med varandra på det personliga planet. Om ett sådant projekt pågår i mer än två år springer ju teknikutvecklingen om planeringen. Samtidigt som pengafrågorna om sjukvårdens löner och arbetsmiljö förblir olösta. Vem tar totalansvaret?

I Göteborgsregionen består hela vägnätet av spåriga körbanor och stora ojämnheter där regnvattnet samlas – samtidigt som man bygger ”Västlänken” för miljarder. Vem tar totalansvaret?

Samtidigt försöker Sverige spela Bror Duktig internationellt och vara världens samvete, baserat på gamla mögliga meriter från 1960-talet. Precis som om vårt lilla plutteland skulle kunna lösa alla problem, ta hand om alla bekymmer och uttala oss präktigt om världsfrågor – samtidigt som vi inte ens klarar av att ta hand om oss själva, våra nyanlända, våra skolbarn, våra våldsverkare och våra gamla och sjuka.

Igår var Statsminister Löfvén på turné på små polisstationer i sjuhäradsbygden och hade småtrevligt. På nyheterna i TV hörde man honom säga att ”- Vi måste stoppa kriminaliteten”. Har vi hört samma floskler förr? Samtidigt rånades en av PostNords transportbilar mitt på förmiddagen i Lövgärdet, förort till Göteborg. Där kunde Löfvén också ha hälsat på hos polisen och visat sitt ansvar, det ligger bara några få mil från Kinna där han var.

Sverige präglas idag av en slapphet och en brist på personligt ansvar, likväl hos höga tjänstemän och politiker som hos privatpersoner. ”Den svenska modellen” har förvandlats till ett ideal där det allra finaste är ”att ha en hög lön, och samtidigt kunna avsäga sig allt ansvar och hänvisa till någon annan så fort det bränner till.” Detta är det absoluta guldläget.

Är det verkligen detta samhälle vi vill ha? Där ingen tar ansvar? Vill vi ge denna slapphetskultur till våra barn och kommande generationer? Eller ska vi börja lyfta oss i kragen, göra reella omvärldsanalyser, lära oss av andra länders lösningar istället för att spela präktiga – och skapa ett futurum som är värt namnet? Då får politiken sluta prata rakt ut i luften och istället precisera vad som ska göras, genomföra detta och sedan redovisa klart vad som gjorts.

Vi vill ha en mänskligare sjukvård, en mänskligare äldrevård, en mänskligare skola och en mänskligare arbetssituation för sköterskor, läkare, lärare och poliser.

PP reflekterar: JA!

Och minns det möte vi hade med en av de större myndigheterna på området vård och omsorg, där vi lade ett konkret förslag på en app som kunde ha hjälpt oerhört många som skadas i vården, men där myndigheten slog ifrån sig med armar och ben och gav som argument att den ”precis inlett ett två-årigt projekt i syfte att undersöka möjligheterna till digitalisering av vissa tjänster”. Jag minns även att jag kommenterade med en hyfsad dos sarkasm att när den utredningen var klar skulle det finnas andra, nyare lösningar … Hopplös bakefter, Sverige. Hur gick det till?!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.