”De vi är till för”

 

 

På IVOs websida står att läsa om verksamhetsidén: ”Vi finns till för vård- och omsorgstagarna och vårt uppdrag är att genom tillsyn och tillståndsprövning bidra till en vård och omsorg som är säker …”

Detta mantra ”de vi är till för”, upprepades ett otal gånger framför allt i den första presentationen på IVO-dagen i Malmö under vilken jag deltog.

Men ack, skam den som misstänkte förändring i sikte. Inga patienter över bron denna gången heller. Vi blev inte ens inbjudna, utan fick kontakta IVO själv från ett tips och be om inbjudan … Vi var tre patientrepresentanter på plats. Jag förstår varför. Man vill väl till varje pris undvika kritik. Kritik som, kan jag lugnt påstå, hade uteblivit om det inte varit för våra obekväma frågor.

För trots alla försäkringar om vilka ”vi är till för”, är steget till patientinvolvering inte ens i närheten av att realiseras. Myndighetsbesluten fattas fortfarande över alla patienters och deras representanters huvuden, utan att rådfråga dem besluten berör och påverkar i slutänden.

Just detta dilemma hade jag glädjen att över lunchen kunna samtala med Gunilla Hult Backlund om, IVOs generaldirektör. Jag uppfattade Gunilla som hörsam inför de problem och stoppklossar vi som patientorganisation stöter på, så förhoppningsvis har jag sått ett litet frö. Ska nog försöka hålla en dialog med Gunilla tror jag.

Ett av dessa beslut som tagits utan att rådfråga patienterna är lagändringen gällande anmälningar till exempel. Ett av seminarierna som bjöds under dagen gällde just denna ändring och var anledningen till varför jag ville delta, då detta kommit att bli en av mina hjärtefrågor. Igen lyssnade jag till förklaringar till hur bra lagändringen varit. För IVOs del ja, som nu kunnat frigöra tid för den tillsynsverksamhet som tidigare drunknat i alla dumma anmälningar.

Samtidigt som en representant för Patientnämnden gratulerade IVO till deras minskade arbetsbörda men beklagade sin egen, vilken betydligt ökat på den månad som lagen varit i kraft.

Frågan jag ställde: ”När ni nu upprepat kanske trettio gånger ”vilka ni är till för” – är inte det en motsägelse, när lagändringen kommit till för er skull? För att minska er arbetsbörda? I utredningen som låg till grund för ändringen, konstaterades att anledningen till varför inte fler anmäler, är för att de inte vet hur eller var, är då lösningen att ytterligare förlänga processen för de som faktiskt lyckas anmäla, innan anmälan kommer er tillhanda? Samt att lagändringen förutsätter välvilliga vårdgivare, vilket vi alla vet inte alltid är fallet?”

Svaret jag fick var att stadskontoret (?) kommer att ta över vid de fall vårdgivaren ej är välvilligt inställd, men innan svaret givits fullt ut, stängde moderatorn ner och gick vidare. Något svar på frågan om de på fullt allvar trodde att lösningen låg i att förlänga patienternas process till upprättelse, kom aldrig på tapeten. Och jag förstår inte heller alls vad stadskontoret har med saken att göra? Någon som vet? (Nu har saken klargjorts och jag förstår att det var STATSKONTORET som det hänvisades till. En för mig ny kunskap. Tack för lärdomen!)

Ytterligare ett problem som jag inte tidigare varit medveten om gällande den nya lagen, handlar om IVOs utredningskyldighet som nu betydligt minskat. Om du som vårdskadad anmäler din skada till vårdgivaren, som inte erkänner problem och Patientnämnden inte lyckas i sin uppgift att medla mellan dig och vårdgivaren, och du beslutar dig för att anmäla händelsen till IVO, har alltså myndigheten ingen plikt att utreda, det visste jag. Och vad tror vi händer om vårdgivaren nekat skada? Vem kommer IVO att lyssna på?

Men här kommer det: IVO utreder endast fall som givit bestående skada eller haft ett ökat vårdbehov. Inget av det behöver vara fallet. Jag är det levande beviset själv. Min skada skulle med dagens regelverk aldrig utretts, trots att jag pga två allvarliga misstag (varav vården endast i efterhand av tvång från IVO erkänt det ena, då det andra ”saknar signatur i journalen” och därför ej existerar), låg död i tre minuter på akuten. Jag har inga bestående men och har heller inga ökade vårdbehov. Tur var att jag anmälde innan lagändringen, för nu sägs rutiner ha ändrats på akuten. Endast tack vare min anmälan.

Håhåjaja …

”- Bra att anmälningarna minskar”

Vid ett tillfälle under seminariets gång var jag närmast tvungen att nypa mig själv i armen då moderatorn förnöjsamt konstaterar, och fick medhåll från de två andra representanterna från IVO på scenen att: ”-Visst är det bra att anmälningarna nu minskar!” Jag trodde jag hörde fel. Men tyvärr gjorde jag inte det. Detta hoppas jag innerligt, inte är IVOs officiella ståndpunkt?!

Nu tror jag inte det, vilket bekräftades av nästa seminarie om Lex Maria, vilket i mitt tycke var dagens behållning, tack vare en ytterst medveten föredragshållare, Peder Karlsson. Peder sa nämligen precis tvärtom, vilket gladde mig oerhört, att ett stort antal anmälningar är något bra och eftersträvansvärt! Då det tyder på en verksamhet som är villig till förändring och att dra lärdom av misstag. Vilket även alltid varit vår hållning i frågan, det handlar inte om att sätta dit någon, utan att lära! Lära, lära och lära ännu mer! Mitt mantra: misstag är bara misstag så länge vi inte lär av dem.

Tyvärr måste jag nog konstatera att den nya lagen gynnar det förra exemplet, att snarare minska antalet anmälningar i vården, och på så sätt kunna presentera lägre siffror gällande vårdskadorna, vilka man sett ökat. Det som så solklart missas är dock att vårdskadorna inte kommer att minska bara för att antalet anmälningar gör det.

Hur var det nu med anmälningsbenägenheten i riket?!

PS: Nu har jag även mejlat och ställt frågan till STATSKONTORET 🙂 gällande deras inblandning och utredningsplikt i dessa frågorna. Återkommer! DS

10 Replies to “”De vi är till för””

  1. Men Mia med begrepp du inte förstår gäller att kolla upp genom att googla.
    Det heter alltså STATSKONTORET som är den statliga myndighet som verkar för en effektivare statsförvaltning på uppdrag av regeringen. Det var STATSKONTORET som på regeringens uppdrag 2013 inrättade IVO som tog över tillsyn och viss tillståndsverksamhet från Socialstyrelsen. 2015 utvärderade Statskontoret sin skapelse med stor belåtenhet.

    1. Tack för tydliggörandet! Jag ställer hellre en fråga till en person än att googla. Google är förvisso ofta tillförlitligt men inte alltid. Nu vet jag vad som menades. 🙂

  2. Du är lysande, en underbart störande röst i det horribla hunsandet av patienterna när vården gör fel. Nedläggandet av åtalet mot Macchiarini med lagvrängares hjälp till stöd för starka särintressen visar hur illa det är ställt med och hur viktig din modiga kamp. Tycker du ska kontakta Uppdrag granskning på Sveriges television. Den inte bara med EU-mått skrämmande försummade patientsäkerheten i Sverige är ett stort demokratiproblem.

    1. Tack! Och håller helt med om att detta handlar om grundläggande demokratiska frågor – vill vi ha en anmälningsfunktion alls i Sverige är min fråga? Kan ge dig ett hett tips – Kalla Fakta är på g. 🙂

    2. ”Ett stort demokrati problem” absolut! Tillägg ”ett stort problem i ”mänskliga rättigheter” också”. Patienten har rättighet att veta ”i tid” vad som på går eller hände under vårdprocessen, från diagnos till och med behandling. Att lämna utredningarna till sjukhusens initiativ är ingenting annat än risk för patienten.
      Frihet till sjukvårdspersonalen för att informera patienten när det dyker upp allvarliga vårdskador kan vara ett bra alternativ för patienten.

      1. Håller helt med. Dock är ett problem för rapporterande personal; arbetsplatskulturen. Om vårdgivaren och chefen är välvilligt inställd till avvikelserapporter, och ser dessa som ett verktyg att förbättra verksamheten, är det bra och lätt för personalen att rapportera. Om inte, kan det innebära stora problem, utfrysning och kanske förlust av jobbet i värsta fall. En del tvingas lära sig snabbt att vända bort blicken.

  3. Den här texten är extremt läsvärd. Bland det värsta är: ”Ytterligare ett problem som jag inte tidigare varit medveten om gällande den nya lagen, handlar om IVOs utredningskyldighet som nu betydligt minskat. Om du som vårdskadad anmäler din skada till vårdgivaren, som inte erkänner problem och Patientnämnden inte lyckas i sin uppgift att medla mellan dig och vårdgivaren, och du beslutar dig för att anmäla händelsen till IVO, har alltså myndigheten ingen plikt att utreda, det visste jag. Och vad tror vi händer om vårdgivaren nekat skada? Vem kommer IVO att lyssna på?”.

    Detta med att man inte alltid vet vad saker heter och vem och vad – ytterligare en brist på patientinflytande. Vem informerar patienter på bästa sätt? Är det statsvetare som kommer klara sig bäst genom vårdens strukturer – eller jurister eller ekonomer eller… eller…

    1. Din gissning är så god som min. Inte för inte som alla tjatar om framtidens patient som ”informerad” …

  4. Slippa alla ”dumma” anmälningar..Snacka om att få ytterligare en käftsmäll när man som jag både har en bestående vårdskada och ökat vårdbehov..När man oftast får höra att människor inte anmäler utifrån att dom inte ens vet att dom kan så kan man undra om dom nu inte kommer ha några vårdskador alls att utreda.. Ska man känna sig korkad för man kräver upprättelse?
    /annbritt schmützer

    1. Jag vet helt ärligt inte vad som är meningen rent ut sagt. På mig verkar det som om detta nya förfaringssätt är en väg att hyfsa siffrorna utan att behöva komma åt roten till det onda. Men vad vet jag?! Jag är nog också dum … Grrrrr!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.