Berättelsen om ett öga

Av ”Mona”

Jag ska nu berätta en sällsam historia. Berättelsen om ett öga innehåller lögner, förtal, jäv, mygel och korruption. Det enda som saknas är ond bråd död, men vi är ju inte klara än. Det jag ska berätta har hänt och är sant. Ibland är det nämligen så att verkligheten överträffar dikten.

Det hela börjar med en vanlig gråstarrsoperation som sker hösten 2015. Operationen i sig går alldeles ypperligt men de lägger fel lins i mitt högra öga vilket gör mig närsynt. Detta är egentligen inget problem för jag ser knivskarpt med glasögon men samtidigt tycker jag det är lite synd att det blev fel och jag bestämmer mig för att ta reda på om det går att korrigera. Jag vänder mig till en privat ögonklinik i Malmö som vi här kan kalla Firma Fiffel & Båg.

Vid förundersökningen får jag bekräftat att mitt öga är friskt och att de kan korrigera problemet med att lägga in en tunn lins ovanpå den befintliga, en s.k. piggyback-lins. Jag träffar Dr GH som är deras chefskirurg och chef för synfelskirurgin. Han garanterar att inga risker finns med tanke på att jag är relativt ung, åtminstone i det här sammanhanget, och att den här typen av operation är helt okomplicerad. Jag förklarar att jag inte är villig att ta några som helst risker med mina ögon. Han försäkrar med ett charmant leende att han gjort hundratals sådana här operationer och att en enda gång har det inte fungerat och då har man bara opererat ut linsen igen.

Den 12 januari 2016 är det så dags för operation. Ett datum jag aldrig lär glömma. Jag hade ju tidigare genomgått en gråstarrsoperation och den var väldigt enkel och den här operationen skulle vara ännu lättare, men jag upptäcker snabbt att här är någonting som inte stämmer. Jag känner själv hur linsen gång på gång fastnar när kirurgen försöker lägga den på plats. Även sköterskorna nämner ordet ”fastnar” och den ena sköterskan frågar om han behöver hjälp. När kirurgen försöker lägga linsen på plats så trycker han instrumentet han använder så hårt bakåt inne i ögat att nacken bockas tillbaks så långt det går. Smärtan i nacken är lika olidlig som smärtan i ögat. Sköterskan frågar hur det är med mig men jag kan inte svara för nacken har tryckts så hårt tillbaks att munnen inte går att stänga. Jag förstår att någonting är fruktansvärt fel. Till sist hörs ett knakande ljud och operationen är äntligen över. Det var en ren skräckupplevelse och jag drömmer fortfarande mardrömmar om denna operation och kommer så att göra resten av mitt liv. Det var en veritabel slakt.

Jag ser ingenting med höger öga och jag kan bokstavligen känna linsen inne i ögat. Sköterskorna piper iväg illa kvickt medan jag blir stående och lutar mig mot ena dörrkarmen i chock. Dr GH befinner sig borta vid datorskärmen och han verkar konfunderad över något. Jag står snett bakom honom och jag ser fascinerat på, med ett öga, hur han gång på gång stirrar på skärmen, bläddrar bland pappren, och till sist tar ett djupt andetag och suckar. Då upptäcker han mig … stirrar på mig, vänder ryggen åt mig igen, står helt stilla och bara tittar rakt fram tills han sakta vänder sig om med ett ansträngt leende och säger: ”Det bli nog bra ändå, ska du se”. Sedan lämnar han operationsrummet och kvar står jag förundrad.

En vecka efter operationen är det dags för efterkontroll och jag träffar en optiker vid namn Patrik. Lägg hans namn på minnet, för han kommer att spela en avgörande roll i resten av berättelsen. Jag har haft glasögon sedan barnsben och är vand vid optiker och har alltid upplevt att de vill hjälpa en. Det här mötet blir annorlunda. Hans första kommentar är ”du ser som en stridspilot och ska vara tacksam för den syn du fått!”. Han är väldigt aggressiv och jag är oerhört ledsen men jag ger mig inte utan kräver att en läkare tittar på ögat. Till sist får jag träffa en läkare som konstaterar en kraftig glaskroppsavlossning. Samtidigt konstaterar han att det ska man inte kunna få av den här typen av operation. Mer vill han inte säga utan bokar in mig till ett möte hos Dr GH tre veckor senare.

I samma veva som allt detta händer mig har jag en väninna som också genomgått en starroperation. Hon är inte nöjd med sin starroperation och hon blir intresserad av samma operation som jag ska ha. När jag ska träffa Dr GH en månad efter min operation vill min väninna följa med. Hon har nämligen också frågor och hon känner sig orolig inför sin egen operation. Vi bestämmer oss för att spela in samtalet för att vid senare tillfälle kunna lyssna på det igen. Denna inspelning kommer att ligga mig i fatet mer än vad jag någonsin hade kunnat tro …

Så är det då dags för mötet med Dr GH. Nu har jag börjat få rejält ont i ögat; det maler, gnager, brinner, sticker och hugger i detta stackars öga, och jag känner linsen som en glasbit inne i ögat. Jag har många frågor till Dr GH och har förhoppningar om att få svar. Jag har aldrig tidigare i mitt liv stött på någon läkare som inte velat hjälpa sin patient så jag är trots allt vid gott mod om än bekymrad över mitt öga.

Mötet är en total katastrof!

Jag och min väninna sitter totalt förundrade och smått chockade. Oftast får vi inga svar alls på våra frågor och när han någon gång svarar så är svaret ”vet inte”. Han visar tydligt med kroppsspråket att han själv är allt annat än bekväm med mötet men samtidigt håller han en iskall distans. Han hävdar att mitt enda problem är en glaskroppsavlossning som han hävdar måste ha funnits redan innan, vilket inte stämmer. Något vi båda dock noterar som intressant är att han gärna vill operera ut linsen. När jag frågar hur detta ska kunna hjälpa mot glaskroppsavlossningen får jag en lång tystnad till svar. När vi kommit ut därifrån kommer vi fram till att det måste vara något fel på linsen. Varför skulle han annars så gärna vilja operera ut den?

Nu börjar min kamp för att få hjälp med mitt onda öga. Jag ska inte gå in på alla detaljer, jag vill inte trötta ut er helt, men man kan säga att jag verkligen gjorde vad jag kunde för att få hjälp. Vad jag då inte visste var att det egentligen bara är kirurger som sysslar med den här typen av kirurgi som är insatta i vad som kan gå fel. Alla mindre ögonkliniker jag gick till hade ändå aldrig kunnat hjälpa mig. Jag hade en synstyrka på +0.75 hos alla optiker jag besökte, vilket fick oss att fundera över om jag hade fått fel lins helt och hållet då jag blivit översynt.

I mars skickar jag ett brev till klinikchefen och verksamhetschefen på Firma Fiffel & Båg och kräver besked om vad som egentligen hände vid operationen, och att jag vill ha hjälp med mitt skadade öga. Två månader senare får jag till svar att om jag är missnöjd med deras behandling kan jag vända mig till deras försäkringsbolag … Mitt brev ska ni lägga på minnet. Det här brevet kommer att leva sitt eget liv. Det kommer att manipuleras och förändras och skickas runt lite hur som helst med min namnteckning kvar längst ner.

Jag ringde klinikchefen på Firma Fiffel & Båg och försökte få tillstånd ett möte under sommaren 2016 men hon hänvisade mig istället till optiker Patrik, och det enda det resulterade i var att jag fick reda på att Dr GH hade slutat på Firma Fiffel & Båg och nu jobbade i London. Istället fick jag träffa en ny läkare som inte visste vad en piggyback-lins var, men som trots det lovade hjälpa mig. Han ville dock att vi skulle avvakta lite till.

Optiker Patrik och jag kommer inte riktigt överens. Jag anser att han medvetet mäter fel värde på mitt öga. Han mäter gång på gång +0.50 trots att jag har +0.75 hos alla andra optiker. Att vi inte gillar varandra är ett understatement.

Jag hade nu fruktansvärt ont i mitt öga. Det skavde, skar, högg och brände i mitt stackars öga och sömnen var icke existerande. Synen var helt suddig, det påminde mest om att titta genom en fönsterruta insmord med smör, och bilkörning var utesluten. Jag besökte Firma Fiffel & Båg en gång till, i november 2016, och bad dem desperat att operera bort linsen. Då var situationen plötsligt förändrad och de vägrade hjälpa mig. De påstod felaktigt att det var omöjligt att operera bort linsen. Jag meddelade dem då att jag avslutade kontakten och skulle få linsen utopererad på någon annan klinik. Det skulle visa sig vara svårare än jag trott …

Första gången jag inser att något är underligt med min journal är när jag besöker en privat liten ögonklinik några dagar innan jul 2016. Om vi bortser från diskussionerna med Firma Fiffel & Båg så har jag dittills i mitt liv aldrig haft problem med läkare eller sjukvård. Inga kontroverser, inga misshälligheter, inga konflikter, inga motsättningar eller dylikt. Men för första gången i mitt liv blir jag underligt behandlad av en läkare. Hon visar tydligt att det finns information om mig som jag inte känner till. Jag tror då, felaktigt, att det står något i min journal som jag inte kan se. När jag senare diskuterar detta med en läkarsekreterare så menar hon att det snarare är information som följer med journalen än något som är skrivet i journalen. Som läkarsekreterare har hon varit med om detta förr.

Vi hoppar härmed ett steg framåt. Vintern var alldeles för bedrövlig för att uppehålla oss vid. Under tiden jag förtvivlat försöker hitta någon som är villig att hjälpa mig så kommer jag i kontakt med andra som skadats av Firma Fiffel & Båg och de har en del intressanta saker att berätta, framförallt om just den här kirurgen, men även om hur ledningen mörkar, fifflar, myglar och i vissa fall mutar sin omgivning för att slippa ta ansvar. Detta kommer senare även jag själv att få uppleva.

Jag är noga med att skriva ner allt som händer för annars skulle jag inte kunna hålla reda på alla olika läkares förklaringar och bortförklaringar hit och dit. Jag döper dessa anteckningar till Tidslinjen och den är helt och hållet till för min egen skull. Denna Tidslinje kommer tyvärr att spela mig ett spratt i kontakten med IVO. Men dit har vi inte kommit än.

Jag har även kontakt med en Distriktsläkare som senare i berättelsen kommer att avslöja saker för mig som låter helt otroliga.

Jag har nu börjat få huvudvärk, ont i tinningen och ont ner i tänderna. För säkerhetsskull går jag till min tandläkare, som kan konstatera att tänderna är det inget fel på. Däremot menar han att det verkar som om någonting trycker på nerver ner mot överkäken. Han konstaterar att om linsen ligger fel så kan den ge precis sådan smärta jag känner i tänderna och den kan bli bestående. Han ser bekymrad ut när jag går.

På våren 2017 bestämmer jag mig för att skriva en egenremiss till S:t Eriks Ögonsjukhus. Jag skriver kort och koncist vilka symtom jag har och hur illa jag ser. Jag nämner ingenting om den brutala slakten på mitt öga då jag är fullt medveten om att läkarkollegialiteten alltid är starkare än patientsäkerheten. Jag får snabbt besked om att jag är välkommen till S:t Eriks. Nu äntligen börjar det ljusna, och jag är helt säker på att de kommer att hjälpa mig. Jag bokar lyckligt tågbiljett.

Den 9 maj 2017 har jag tid på S:t Eriks. Jag är nervös, trött och har ont, men är samtidigt fylld av tillförsikt. Jag har nämligen höga tankar om läkarkåren, särskilt specialistläkare. Är man ögonläkare på Nordens finaste ögonsjukhus så kan man ju inte vara dum i huvudet? Man kan knappast komma högre upp i näringskedjan.

Mötet börjar bra. Jag råkar träffa min läkare redan i korridoren. Han tittar intensivt på mitt öga och det första han säger till mig är; ”Den linsen måste bort!”. Detta upprepar han bestämt flera gånger. Han fäller också kommentaren; ”Tyvärr händer det att den här typen av lins lägger sig så här. Du borde gå på kontroll med det där ögat för det är redan skadat”. Han snackar på och jag vill inte avbryta honom. Han tillhör eliten och jag ”folket”… så jag blir kvar vid min läst, så att säga. Han säger att de kan operera ut linsen på S:t Eriks men att de vill ha betalt från mitt landsting, alternativt skriva en remiss till mitt eget landsting. Han vill läsa journalen först och sen ska vi talas vid igen. Under tiden ska sköterskorna göra de tester som brukar göras. Jag börjar andas ut; jag kommer att få hjälp!

Det hinner gå ganska lång tid innan jag blir inkallad igen. Då är stämningen en annan … Jag möts av en hånfullhet och ett förakt utan dess like. Det finns en kandidat med i rummet som hela tiden riktar sin telefon mot mig och det ser faktiskt ut som om han filmar mig, vilket senare visar sig stämma. Själv blir jag helt ställd och vet inte hur jag ska reagera. Jag frågar hur vi ska göra med betalningen och vad han hade gjort i min situation. Svaret blir; ”Jag hade aldrig hamnat i din situation”. När jag frågar vad han menar med detta, pekar han mot datorskärmen och säger; ”Så som du har behandlat Firma Fiffel & Båg så är det inte konstigt att de inte hjälper dig”. Då inser jag att någonting har skickats med min journal från Firma Fiffel & Båg. Jag lyckas få en snabb titt på datorskärmen och ser mitt eget brev jag skickade till klinikchefen och verksamhetschefen på Firma Fiffel & Båg i mars 2016. Minns ni brevet? Jag berättade ju tidigare att mitt brev kom att spela huvudrollen i detta drama. Brevet ser dock inte ut som när jag skickade det. Det är betydligt längre och har inte samma uppställning som jag brukar använda mig av. Min namnteckning är dock kvar längst ner. Det verkar även finnas annan information om mig som följt med handlingarna från Firma Fiffel & Båg.

Jag är fullkomligt slagen i spillror och jag har för ont för att orka protestera. Jag har nu plågats i 16 månader och allt hopp verkar ute. Jag minns inte ens hur jag lyckades ta mig tillbaks till tågstationen, men mina medpassagerare var alldeles förskräckta över kvinnan som satt och storgrät konstant hela vägen hem.

”snälla Gud låt mig slippa vakna”

De första två veckorna efter besöket på S:t Eriks låg jag mest och stirrade rakt upp i taket. Jag har varit med om motgångar i mitt liv som alla andra men för första gången kommer jag på mig själv med att varje kväll tänka tanken ”snälla Gud låt mig slippa vakna”. Till sist tar jag mig samman med en kraftansträngning och efter en genomgång av vad som dittills hänt syns ett samband.

I journalen från S:t Eriks ser jag att istället för att skicka en remiss till mitt eget landsting så har läkaren på S:t Eriks skickat tillbaks mig till Firma Fiffel & Båg, vilket i sig är felaktigt då jag ju kom dit på en egenremiss. Journalen på S:t Eriks är också en exakt kopia av journalen på Firma Fiffel & Båg. Det är viktigare för S:t Eriks att skydda kollegan än att hjälpa patienten. Jag upptäcker också att läkaren på S:t Eriks och klinikchefen på Firma Fiffel & Båg sitter båda med i styrelsen för det Nationella Kataraktregistret och känner varandra.

Samtidigt som jag skickade en egenremiss till S:t Eriks så skickade jag även en egenremiss till mitt eget landsting och precis när allt är som mörkast så kallas jag dit. Jag är egentligen helt uppgiven men jag har journalen med från Firma Fiffel & Båg. Jag inser att om den här läkaren tar kontakt med Firma Fiffel & Båg så kommer resultatet att bli detsamma som på S:t Eriks; handlingar kommer att skickas med min journal som resulterar i att jag ingen hjälp kommer att få. Därför har jag egen journal med mig. Läkaren är enormt noggrann, han tittar så länge in i mitt öga att jag misstänker att han granskar min själ. Han konstaterar kort att linsen bör opereras ut och lovar att detta ska ske snarast. Jag stapplar ut omtumlad och förhoppningsfull men samtidigt luttrad. Jag vågar inte riktigt tro på det här.

Tiden går och jag blir inte kallad till operation. Börjar misstänka att samma sak håller på att hända igen. Ringer till ögonmottagningen och lyckas över alla under att boka in min egen operation, vilket nog är ovanligt. Linsen opereras ut den 20 juli 2017 och det visar sig då att den ligger upp och ned. Två av de fyra benen som håller den på plats är dubbelvikta och avbrutna och linsen ligger i spänn mot ögat. Även iris har skadats. Läkaren lovar att övriga skador på ögat ska dokumenteras vid ett senare skede. Operationen filmas. Landstinget gör en avvikelserapport och jag anmodas göra en IVO-anmälan, vilket görs. Efter 18 månaders helvete är linsen äntligen ute. Här kunde historien ha slutat …

För att underlätta för er som har hållit ut enda hit ska jag göra en resumé:

Dr GH på Firma Fiffel & Båg lägger av misstag linsen upp och ned. Han upptäcker detta direkt efter operationen men beslutar sig för att dölja detta. Han vet att så länge jag inte går till en kirurg med erfarenhet av den här typen av lins, så kommer jag inte att få reda på vad som hänt. Så länge linsen ligger kvar i ögat kan Dr GH känna sig säker. Optiker Patrik invigs i vad som hänt. Det förklarar hans aggressiva framtoning mot mig vid mötet med honom en vecka efter operationen. Jag ska hållas kort och avslutas så fort som möjligt. Detta har självfallet satts i system och jag är varken den förste eller siste som utsätts för den här behandlingen. Så fort Dr GH slarvat och skadat en patient så invigs optikern och tillsammans kan de avvärja att patienten lyckas få fram sanningen. Varför ändra på ett vinnande koncept?! Vad de inte räknat med är att jag får så fruktansvärt ont att jag inte har annat val än att söka hjälp på annat håll. När jag får komma till S:t Eriks på egenremiss och de begär in journalerna från Firma Fiffel & Båg så blir det plötsligt bråttom. Firma Fiffel & Båg inser ju att läkarna på Nordens främsta ögonsjukhus självfallet kommer att se att linsen ligger fel. Dr GH jobbar inte kvar men använder sin lille dräng Patrik till att skicka med brev om mig till S:t Eriks och, vad värre är, mitt brev som jag skrev till dem i mars 2016 och som nu är manipulerat till oigenkännlighet, men med min namnteckning kvar längst ner. Allt för att kompromettera mig så mycket att ingen annan läkare ska vilja hjälpa mig. Vad som påstås om mig har jag fortfarande ingen aning om.

Åter till handlingen. Smärtan runt ögat är till stor del borta men gnagandet, malandet och brännandet inne i ögat är kvar, och jag ser fortfarandet lika bedrövligt. Jag vill ju självfallet få mitt öga granskat, helst röntgat, och dokumenterat men det visar sig inte vara så lätt. Landstinget vill inte blanda sig i detta mer än vad de redan gjort. Om jag blivit utsatt för en grov misshandel ute i samhället hade jag kunnat anmäla till polisen, jag hade haft ett målsägandebiträde vid min sida, jag hade fått en noggrann undersökning och dokumentation av mina skador, och förhoppningsvis hade gärningsmannen fått ett straff. Men nu har brottet begåtts av läkarkåren och då har man ingenstans att vända sig.

Jag är självfallet fly förbannad över vad jag utsatts för och, utöver att få hjälp med ögat, finns det en sak jag vill mer än något annat; att få tag på brevet som skrivits i mitt namn. Jag ringer verksamhetschefen på S:t Eriks Ögonsjukhus och förklarar vad som hänt och kräver att få ut breven om mig. Han menar, något nervöst, att dessa brev sannolikt är borttagna. När jag ifrågasätter rätten till det så kontrar han med att han inte har läst dem och inte kan uttala sig men att jag inte ska förvänta mig att få ut dem.

Det tar mig 7 månader innan jag får ut loggutdragen, vilket måste vara rekord, och jag kämpar fortfarande för att få fram breven som har skadat mig så svårt!

Jag talar med polisen om vad som hänt. De är luttrade och konstaterar att när det gäller brott som begås inom sjukvården är det hopplöst att försöka utreda. De konstaterar att brotten som begåtts mot mig är urkundsförfalskning, som kan ge upp till 2 års fängelse, och förtal. Polisen konstaterar också att ingenting egentligen får tas bort från journalhandlingar och är något borttaget så går det alltid att återställa. Fast då krävs det ju att de är samarbetsvilliga, konstaterar den ene polisen lite torrt. Jag får rådet att anlita en advokat och gör så. Jag hittar en advokatbyrå som är specialiserad på sjukvårdsjuridik och ägaren till advokatbyrån är tillika gammal polis. Yippee! Hon föreläser även om sjukvårdsjuridik för verksamhetschefer, klinikchefer och övrig sjukvårdspersonal, vilket jag då inte ser som negativt. Så fel man kan ha …

Jag lyckas till sist efter lång tid få ut alla handlingar från Firma Fiffel & Båg förutom, håll i er, mitt brev jag skrev i mars 2016! Det finns inte att uppbringa. Alltså har de förvanskat mitt originalbrev utan att först ta en kopia. Klantigt kan tyckas! Så mitt eget brev finns nu bara i min egen ägo och i min advokats. Jag gav henne nämligen alla handlingar som skickats och inkommit i mitt ärende, för att underlätta för henne. Detta kommer dock inte att underlätta för mig …

En kväll ringer Distriktsläkaren och han har omskakande information att delge mig. Han påstår, och jag har svårt att tro honom just då, att det gått ut information om mig till alla kliniker om att jag är en problempatient som man ska hålla sig ifrån, att jag spelar in samtal, att jag ska hållas kort m.m. Jag får också verifierat att jag faktiskt blev filmad på S:t Eriks. Det finns mer information som Distriktsläkaren inte vill berätta om. Både Firma Fiffel & Båg och S:t Eriks Ögonsjukhus är inblandade. Jag skrattar och menar att detta kan väl i alla fall inte vara sant. Visst är läkare narcissistiskt lagda men de är väl ändå inte regelrätta psykopater. Det blir alldeles tyst i andra änden av luren, sedan kommenterar han irriterat: ”Du har ingen aning om vad läkare är kapabla till när de känner sig hotade”. Nä, det har jag inte men jag börjar så smått lära mig.

Advokaten är ytterst trögstartad. Det tar två månader innan hon över huvud taget tittar på ärendet. Jag har bett henne hjälpa mig att få ut breven som skickats till S:t Eriks och att ta tag i försäkringsfrågan. Firma Fiffel & Bågs försäkringsbolag skyller alla problemen på första operationen som ju gick alldeles galant. Som ni kanske minns kom jag ju till Firma Fiffel & Båg med ett helt friskt öga. Samtidigt har IVOs förslag till beslut anlänt och jag ser till min förundran att de inte har begärt in Avvikelserapporten. När jag ringer och frågar varför, meddelar handläggaren avmätt att de inte ser någon orsak till detta.

Jag har redan skickat in mina synpunkter på IVOs förslag till beslut och nu skickar jag också in Avvikelserapporten. Advokatbyrån föreslår att de ska skriva synpunkter på Avvikelserapporten vilket jag inte hann.

När jag granskar handlingarna IVO fått in från Firma Fiffel & Båg finns allt med utom … mitt brev. Ni tycker säkert att det är ett förbaskat tjatande om detta brev men förvanskningen av mitt brev har skadat mig så oerhört svårt. Om jag väcks mitt i natten kommer mitt första ord att vara ”BREVET!”.

Under tiden skickar jag den utopererade piggyback-linsen till fabriken i Mannheim. Jag vill veta om det är rätt lins, och de konstaterar att det är rätt lins med rätt värden. Att jag fick +0,75 i synstyrka berodde på att den låg upp och ned. De berättar också för mig att just dessa linser är kända för att kunna hamna upp och ned vid operationen och därför uppmanas alla kirurger som använder dessa linser att dubbelkolla innan operationen slutförs. Kirurgen har alltså inte följt gällande rutiner.

När IVOs beslut kommer visar det sig att Advokaten inte har skrivit synpunkter på Avvikelserapporten som överenskommet, utan på helt oviktiga journaler. Och hon har skickat med min Tidslinje. Minns ni den? Mina egna små anteckningar där jag beskriver vad diverse läkare har sagt och gjort, ibland i ganska fräna ordalag, och som absolut inte fick komma i orätta händer. Den har hon skickat till IVO där den blir offentlig handling. Hon har alltså skickat ett konfidentiellt brev från klienten till tredje part. Samtidigt har hon inte gjort någonting av det jag anlitade henne för, inte ens i försäkringsärendet, trots att hon haft fem månader på sig. Pengarna tog hon däremot gärna emot …

Jag berättar vad som hänt för andra jurister och de råder mig att säga upp avtalet med Advokatbyrån. De menar att ingen advokat skulle av misstag skicka vidare ett för klienten så graverande brev som min Tidslinje. En del säger rakt ut att min advokat är köpt och står på Firma Fiffel & Bågs avlöningslista. Jag säger upp avtalet med henne och begär ut alla handlingar i ärendet. Då får jag nästa chock … Mitt brev, ja ni vet vilket, finns plötsligt med i handlingarna som skickats från Firma Fiffel & Båg till Advokaten. Det är en kopia och man ser att brevet har hål efter en hålslag. Det är den enda handling som har hål och som suttit i en pärm istället för att ha skannats in. Jag har fått tillbaka handlingarna jag gav Advokaten och jag letar fram mitt brev. Brevet har fyra hål efter en hålslag! Alla andra handlingar är exakt som jag gav henne, det är bara mitt brev som försetts med hål.

Självfallet är det så att Advokaten kontaktats av Firma Fiffel & Båg. Med tanke på att Advokaten föreläser om sjukvårdsjuridik för chefer, läkare, sjuksköterskor m.m. så har de träffats då och då i olika sammanhang. Med tanke på vad jag idag vet om Advokaten förvånar det mig inte att hon helt skrupelfritt lämnat över mina handlingar till Firma Fiffel & Båg för påseende. De har där hittat mitt originalbrev som de saknat. De har också sett min Tidslinje och anmodat Advokaten att skicka in den till IVO. Varför, undrar ni kanske? Jo, det är ju så att jag där beskriver rakt av vad jag varit med om och vilka personer som är involverade. Om andra ögonläkare läser detta, och tro mig det gör de, så kommer jag aldrig att få hjälp med mitt slaktade öga, ej heller någon dokumentation av skadorna. Man hjälper inte en patient som baktalat kollegerna, även om det är så att patienten har rätten på sin sida. Detta har jag tyvärr redan fått erfara …

När beslutet kommer från IVO frias naturligtvis Firma Fiffel & Båg. Det visar sig också att Avvikelserapporten och mina egna synpunkter, som var tusen gånger bättre än advokatens, inte finns med överhuvudtaget. De nämns inte med ett ord. IVOs handläggare påstår, med en triumferande ton, att dessa handlingar ”glömts” bort då de var helt oviktiga i sammanhanget. De enda handlingar som är till patientens fördel är alltså oviktiga i sammanhanget. Jag är inte imponerad … Handläggaren går nådigt med på att skriva till dessa två handlingar med bläck under rubriken Underlag men de nämns inte med ett ord i själva beslutsunderlaget. Om en myndighet verkligen får skriva till information i handlingar i efterhand på det här sättet är fortfarande en obesvarad fråga.

IVOs anställda har alltid varit trevliga och hjälpsamma tidigare men efter att jag anmält Firma Fiffel & Båg förändras IVOs beteende radikalt. Så fort jag nämner mitt ärendenummer så blir det helt tyst och samtalet avslutas snabbt. Trots att det är jag som skadats ställer sig IVO omedelbart på Firma Fiffel & Bågs sida. Om samma information om mig från Firma Fiffel & Båg även skickats vidare till IVO får jag låta vara osagt men jag håller det inte för att vara otroligt. En annan möjlighet är ju det vi i dagligt tal kallar jäv.

När jag påtalar för IVOs jurist hur handläggningen har gått till i mitt ärende erkänner han att handläggaren inte följt gängse regler och förordningar men när jag vill ha mer information om vilka paragrafer man brutit mot och vilka regelrätta fel man gjort blir det tvärstopp. Jag får inte mer hjälp av honom och samtalet avslutas.

IVOs beslut i mitt ärende är kanske inte viktigt, men vad som är viktigt att belysa är hur en svensk myndighet kan låta sig påverkas av påtryckningar/mutor/jäv från just den verksamhet de är satta att granska.

Ett annat intressant faktum är att den myndighet som har sista ordet när en patient begär ut alla handlingar, s.k. fördjupade loggutdrag, är just IVO. Om Firma Fiffel & Båg ska vara helt säkra på att jag aldrig får ta del av urkundsförfalskningen och förtalsbrevet så måste de se till att ha IVO på sin sida, vilket de har lyckats med.

Vi gör återigen en snabb resumé:

När Firma Fiffel & Båg och S:t Eriks inser att jag känner till dessa nu så omtalade brev, så inser de också hur viktigt det är att min vetskap inte kommer ut. Firma Fiffel & Båg har begått urkundsförfalskning, förtal, bestickning m.m. och S:t Eriks har, genom att radera information, begått tjänstefel. Jag ska stoppas till varje pris. Så länge ingen dokumenterar skadorna behöver heller ingen stå till svars. Det skickas ut meddelanden till andra kliniker om att jag är ett problem som de inte ska befatta sig med. Vad jag förstår idag så har breven som följde med min journal från Firma Fiffel & Båg till S:t Eriks skickats vidare till ett oräkneligt antal kliniker. När Advokaten begär ut journalerna från Firma Fiffel & Båg, kontaktar de henne, erbjuder henne något hon inte kan motstå, och så var det problemet löst.

Alla handlingar jag gett Advokaten ger hon nu vidare till Firma Fiffel & Båg för genomsyn. De hittar mitt originalbrev som de är i så stort behov av och min Tidslinje som de inser kan bli användbar och som de ber Advokaten skicka vidare till IVO.

Damerna på IVO kontaktas av klinikchefen på Firma Fiffel & Båg. De känner varandra sannolikt sedan innan och klinikchefen vill att de gör henne en tjänst. De ska låta bli att begära in Avvikelserapporten och heller inga andra viktiga handlingar. När jag själv skickar in dessa handlingar till IVO så ”glömmer” damerna på IVO att ta med dem i beslutsunderlaget.

Åter till handlingen. Om vi utgår från att det finns minst en mutkolv på varje IVO-kontor som Firma Fiffel & Båg kan använda sig av vid behov, så är de ju tryggade. Det förklarar varför de aldrig får den minsta anmärkning. Hur vanligt det är med jäv/mutor inom IVO är självfallet svårt att uttala sig om men varför skulle mitt fall vara unikt. Att läkare skickar privata brev med patienternas journaler, som patienterna aldrig får reda på, är inte heller unikt. Däremot verkar det vara mer ovanligt att sjukvården sysslar med urkundsförfalskning. Detta synes vara Firma Fiffel & Bågs egen specialitet. Jag kan inte låta bli att undra om det finns fler brev skrivna i mitt namn. Det är väldigt enkelt att skanna in ett brev och sedan lägga till eller dra ifrån text som man tycker. Frågan är hur många patienter som råkat ut för detta och fått sina liv helt slagna i spillror?

Med tanke på att läkarkåren får statens dyraste utbildning gratis så borde kanske de sökande personlighetstestas. Som det är idag är det väldigt svårt att bli läkare men alla som kan bli läkare får bli läkare. Man borde åtminstone kunna kräva en viss empati, etik och moral så att de värsta fallen av narcissism rensas bort. Om läkarstudenterna till äventyrs, och mot förmodan, skulle ha ett uns av moral så mals denna snabbt ner under utbildningens gång. De lär sig av äldre kolleger att kollegialiteten betyder allt, patienten är bara ett verktyg i karriären. Och i och med att läkarkåren är den enda yrkeskår som har total ansvarsfrihet så lär detta snedvridna och narcissistiska synsätt fortsätta några generationer till. Skall vi få en förändring krävs en förbättrad läkarutbildning och då är det minst tre ämnen som behöver införas; etik och moral, lag och rätt, samt analysförmåga och källkritik.

Efter Paulo Macchiarini-affären på Karolinska Institutet talades det mycket om kirurg-kårens omnipotens. Att det inte var en slump att det som hände, och sopades under mattan, hände just inom kirurgin då kirurger skolas i att se sig själva som övermänniskor. Det spelar ingen roll om en människa dör under kniven för den människan är ändå inte viktig jämfört med kirurgen själv. Detta är, för oss patienter, en sanning som är prövande att nå.

Själv har min tilltro till sjukvården av naturliga skäl helt havererat. Jag har alltid haft höga tankar om läkare och sjuksköterskor. Jag har varit den första som skrivit på krav om högre lön för sjuksköterskor och bättre villkor för sjukvårdsanställda. Jag har helt fått ompröva mina åsikter. Jag har fått en insikt om den svenska sjukvården som jag gärna varit utan. Det har begåtts så många brott mot mig av så många; läkare, sjuksköterskor, klinikchefer, verksamhetschefer, enhetschefer, handläggare och en, av sjukvården, mutad advokat. Av alla som gjort mig illa i den här berättelsen så spelar S:t Eriks Ögonsjukhus i en liga för sig. De hade alla möjligheter att hjälpa mig, att använda sunt förnuft och att analysera situationen. I stället valde de att tro på sagor och på skrönor, på tomtar och på troll, och att offra patienten. Detta är en skam för Sverige.

Med hjälp av finurlighet och brottsliga handlingar har Firma Fiffel & Båg och Dr GH lyckats avvärja risken att behöva stå till svars för skadorna de åsamkat mig. Med tanke på operationens brutalitet, att linsen låg i spänn upp och ned med benen avbrutna i 18 månader, att iris skadats av dessa sylvassa plastbitar, och att det sannolikt finns andra skador som inte är dokumenterade, så utgår jag ifrån att dessa skador är bestående och kommer att förvärras över tid. I skrivande stund har det gått nästan 3 år sedan massakern på mitt öga och livet har tagit en brutal vändning. Synen är bedrövlig och smärtan konstant och jag har inte någonstans att vända mig för att få hjälp. Distriktsläkarens information om att jag var persona non grata var inte överdriven.

Hela den här processen har varit väldigt tärande och jag kan nog tänka mig att många människor hade gett upp och kanske inte överlevt. Själv blir jag aldrig den glada, positiva och optimistiska människa jag var innan sjukvården så skoningslöst förstörde mitt liv. Jag är den ende som inte gjort något fel och ändå är det jag som utsätts för denna ofattbara ondska. Det som gör det extra svårt att leva med är att de som gjort mig mest illa och som har gjort allt de kunnat för att jag inte ska få någon hjälp, är just de som är anställda att hjälpa. Första regeln i Läkarförbundets etiska regler lyder som följer; “Läkaren ska i sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, följande människokärlekens och hederns bud.”. Jag överlåter åt var och en att själva bedöma om denna regel följts i mitt fall …

Nu är Berättelsen om ett Öga slut. Jag lovade er en historia som innehöll lögner, förtal, jäv, mygel och korruption, och jag tycker att jag hållit vad jag lovat. Jag slutar med en tänkvärd anekdot från min ungdom:

När jag bodde i Jerusalem för över 30 år sedan så bodde jag granne med en äldre dam som överlevt förintelsen. Hon led av värk och hade svårt att gå och jag rådde henne i min ungdomliga dumhet att söka läkare, vilket hon vägrade. När jag envisades med mina oombedda råd, tittade hon länge och bestämt på mig, sedan sa hon såhär:

Glöm aldrig bort att den yrkeskår som var snabbast med att följa Adolf Hitler, var just läkarkåren.”

 

7 Replies to “Berättelsen om ett öga”

  1. Jag har erfarenhet av exakt liknande problematik som denna berättelse innehåller. Inte mig personligen, utan en sedan länge avliden arbetskamrat. Min rekommendation till patienten, i ett tidigt läge, är att det inte fungerar utan saklighet i konversationen till vårdgivare. Visst kan smärta orsaka förargelse väckade beteende hos vem som helst. Men läkare är lika mycket och lite människa som vi vanligt folk. Att gå varligt fram i vardagen och visa respekt resulterar oftast i samma bemötande.

    1. Mmm… det kan man ju tycka. I det här fallet handlar det om en väldigt ödmjuk patient som hade alldeles för stort förtroende för läkarkåren. Det jag kan rekommendera andra i samma situation är att mycket tidigare i förloppet ta hjälp av kunniga människor i sin omgivning och att aldrig ensam besöka läkare.

    2. I det här fallet handlar det om en mycket ödmjuk patient som inte var beredd på läkarkårens enorma omnipotens och narcissism. Förargelseväckande beteende är något helt annat som i alla fall den här patienten inte sysslar med. Grova brott har begåtts av sjukvården och patienten är den ende som har betett sig normalt.

  2. Tack för din välskrivna och lärorika text. Jag tackar dig för din styrka och beklagar det lidande du fått utstå. Jag hoppas PatientPerspektiv lyfter ditt exempel på bästa sätt så läkare, chefer och politiker förstår att de förföljs med blåslampa så länge liknande fall fortgår och de är en orsak till lidande, lögner och gubbpolitik där de med makt håller varandras ryggar som skydd!

    1. Beteende som detta är helt förkastligt inom professionen och ska ut i ljuset. Det handlar alltid för oss om patientens upplevelse av det skedda.

    2. Det är min förhoppning också. För mig är det oerhört viktigt att sanningen kommer fram så att den inte går i graven med mig. Jag är fullt medveten om att det finns människor som kommer att misstro mig men med tanke på vad jag varit med om är det mindre viktigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.