Om tilltalet är till diagnosen

Av Peter Doland

Om tilltalet är till diagnosen och inte till personen

2003 var jag utsatt för en lagvidrig kränkning av psykiatrin. 2012 upprepades samma sak, fast med annan personal. Övergreppen handlade i båda fallen om att ta ifrån mig makten över mitt eget liv, min självkänsla och förmåga, men i första hand – mitt inflytande. Det var ett övergrepp på hela min person. I det första fallet blev jag avskriven från min enhet av en överläkare som samtidigt halverade min medicinering (starka benzodiazipiner), samtidigt som han gick på semester. Under en sommar fylld med abstinens var jag utlämnad åt min ångest. När han återvände kom hoten och skriken i telefon. Vid det här laget ansåg de ett att mina önskade byten var en del av min sjukdomsbild. Och kanske det låg något i det, men i första hand ville jag ha folk som jag passade ihop med då den sociala biten var viktig. Och inte kom fem timmar försent eller bara försvann på semester.

”Inte ha med psykiatrin att göra”

Den andra händelsen skedde nästan på samma sätt: per telefon fick jag veta att jag ”inte har med psykiatrin att göra”, varpå min BA (Behandlingsansvarig) lät meddela att han skulle höra av sig. Efter det vidtog en lång sträcka av metoder bestående av ignorans, förminskning och en ovilja att svara på mina meddelanden. Jag upplevde först en total sågning av mitt värde, senare en lågaktning av min person. Det framgick inte minst i de sarkastiska kommentarerna han skickade per sms. Som om han medvetet eldade på konflikten, eller försökte kväsa …jag vet inte vad. Olustigt var det. Och olagligt, vilket ledningen bekräftade till slut i mitt ärende.

Jag fick rätt. I svaret på anmälan fastslog läkare att ”behandlingen” inte skett på ett demokratiskt sätt vilket är en förutsättning. I vårdarens försvar hävdade han att man i vissa fall måste kringgå lagens råmärken och att jag tydligen var ett sådant fall.

Det hade tagit ett par år innan jag fick iväg anmälan. De första åren gick jag omkring som en zombie, utan egen vilja eller liv. Jag fick bolla erfarenheterna med mitt boendestöd för att jag till slut själv skulle inse att vad jag varit med om var ett övergrepp (så hjärntvättad var jag). En kontroll av psykiatrins egna stadgar kring diagnosen emotionell personlighetsstörning lät mig förstå att denna typ av åkomma ska behandlas med både tålamod varsamhet. Inget av detta hade jag varit med om.

Det man i DBT (Dialektisk beteendeterapi), kallar för ”mentalisering”; att få koll på sina egna reaktioner i sociala miljöer är en viktig del av den sortens terapi som riktar sig till diagnosen boarderline. Men jag förnekades terapi, dels för att jag, som man sa, både var för gammal och dels för att jag var man. Platserna reserverades uteslutande för unga kvinnor. Nåväl, jag krävde inte terapi, men om man besitter sådana kunskaper ämnet kunde det förmedlas ändå, tänkte jag, av ansvariga vårdare. Tydligen inte.

Vilket syfte?

Vad syftet är med att bryta ner människor psykiskt är för mig fortfarande höljt i dunkel. Det måste finnas många andra vägar att gå. Den behandlare jag hade påstod rakt ut att jag inte var som ”andra patienter” och därför inte gick att samtala med. Jaha. Hade han försökt? I min anmälan påtalade jag den vaghet med vilken jag blev bemött och informerad dvs ingen för mig viktig information om diagnoser, behandlingsmetoder, orsak osv dryftades med mig i enrum.

Kanske var jag beslagen med sådan ilska att jag framstod som omöjlig, men det är heller inte sant – i början bjöd jag på min historia vitt och brett men förväntade mig att bli återgäldad i någon substantiell form. Men tydligen var jag bara ”en störning”, nothing less nothing more. Ändå var jag inget hot mot någon, jag var visserligen arg men jag var aldrig fysiskt aggressiv. Jag var verbal. Visst. Mina önskemål var att bli sedd utifrån mitt tillstånd och min situation.

Bilden av en själv genom ” de andra” framträder

Som sagt gick det några år innan jag började tänka ”kritiskt” på det inträffade. Jag insåg att det som var det mest destruktiva av allt var min ”beroendeställning”, att jag var beroende av en relation som uppenbart var skadlig och direkt livsfarlig. Man ska ha klart för sig att när Jaget slås ner och det motiveras på endera sätt, är det väldigt svårt att hitta en egen legitim motkraft och agera. Det är det hemska i när man internaliserar en härskarkraft, att man åsidosätter ens friska jag – det av integritet, värde och rättigheter – utan istället plöjer en fåra i hjärnan som inte är ens egen. Bilden av en själv genom ” de andra” framträder.

För att ta hjälp av socialpsykologin kan man referera till det man kallar ”den andre”. Som barn tar man ”den andres” roll, som oftast är ens föräldrar, alltså ”signifikativa andra”. Alltså, att man uppmärksammar sig själv genom ”den andre”, man speglar sig i den andre. Också genom att anta den andres roll så utvecklas empati; vi förstår genom sätta oss själva i någon annans situation. Och vi använder vår begreppssvärld till att tolka vår omvärld full av symboler. Basic.

Det här går givetvis att applicera på sjukvårdens utövning av makt. Bara situationen i sig – att vara i händerna på någon med makt över ens liv – kan vara traumatiskt. Ofta är behandlare också i numerärt överläge vilket förminskar den roll man har ännu mer.

Också, av en roll så förväntas det något

Från en som kallar sig Behandlingsansvarig (BA), förväntar man sig allt som står under begreppet ”behandling”. Men även där är rollerna olika och individuellt styrda så man vet inte vad man får. Emellertid förväntar man sig som patient att behandlare ska ha ett öppet intresse, ett infall som fördjupar och fångar upp aspekter, tex. tidigare händelser i vården. Men görs det? Mitt svar är nej. Det läggs istället över på patienten att ta ansvar för själv, därmed har man om inte dödat så skadskjutit relationen redan i sitt initieringsskede.

patienten ska vara delaktig, en agent, för sitt eget tillfrisknande

Men även från patientens sida förväntas det saker: hen ska vara positivt inställd till förslag (mediciner, aktivitetshus), kanske även i de mest stigmatiserande momenten då omdömen av patienten redogörs på ett papper så förväntas det att hen inte ska ta anstöt utan vara oberörd, kanske tacksam, allrahelst neutral. Vidare ska patienten vara delaktig, en agent, för sitt eget tillfrisknande. Sägs det. Men här blir det ju en konflikt: å ena sidan ska patienten acceptera allt vad vården erbjuder men å andra sidan vara sin egen agent?! Om agenten säger: Nej jag tycker/upplever/vet detta! Så vore det rent kontraproduktivt (en överläkares favorituttryck). För då skulle patienten agera självständigt, vara självständig och ta egna beslut. Kanske skulle patienten finna vad den inte finner inom Landstingsvården – ett emotionellt djup, bli sedd och bekräftad sina existentiella rättigheter. I så fall skulle hen bli en omöjlig och i viss mån överflödig part att behandla och medicinera.

Lite av detta ligger till grund för det jag blev utsatt för. Jag vände mig nämligen, efter mångåriga erfarenheter av psykiatrin direkt mot deras grundvalar och diskurser (filosofi och tillvägagångssätt). Jag såg igenom nålsögat och började inse att jag faktiskt förtjänade något bättre än åratal av negativ input, underkastelse och undergrävande. För det som i relationerna alltid hade upplevts som en sten i magen visade sig också undantagslöst som skadligt. En relation med en behandlare som fann ett nöje att i sitt yrkesliv sms trycka ner sina patienter blev till slut för mycket även för mig.

Kan man verkligen enbart bedöma människor utifrån en diagnos?

Vad är en diagnos – några iakttagelser, förtryckta blad, bekräftande beteendemönster? De kan lika gärna varit framprovocerade. Diagnoser säger inte allt och ska heller inte göra det, men idag är den för det mesta allt. Och symptom som växer fram ur en dålig jordmån kan det också sättas diagnoser på. Vad den framförallt gör, om behandlaren nöjer sig med det, är att stigmatisera patienten till den grad att hen inte kan ge uttryck för något utan att det silas genom ett diagnosfönster. Spänningen i relationen, oviljan, olusten, kan också hjälpa till att förstärka diagnosbilden och sen är allt över. För med ett sådant ”mentalt bälte” kan ingen människa uthärda.

Om tilltalet är till diagnosen och inte till personen

Då pressas Jaget samman till en kritisk punkt som antingen leder till utagerande eller självdestruktivitet. Eventuellt också uppgivenhet. Detta tror jag är vad som hände mig. Och vad man då verkligen behöver är en människa som tror på en.

6 Replies to “Om tilltalet är till diagnosen”

  1. Det konstigaste med läkare är att de studerar vårt medvetande men tycks inte vilja erkänna att patienter också verkligen har detta känsliga medvetande.
    “Compassion is the signature of Higher Consciousness. Non-violence is the tool to evolve into the Higher Consciousness.”
    ― Amit Ray, Nonviolence: The Transforming Power

    Vad är en diagnos? Det är något som förändras genom tid och rum.
    En diagnos är väl tänkt att vara ett sätt att hålla isär begreppen. Det ser inte ut att lyckas precis…
    Det som är än mer problematiskt är det tolkningsföreträde som kan träda i kraft som bara leder till prestigelåsningar.

    Det är sant som du skriver – en patient börjar ofta fundera över sina mänskliga rättigheter bara utifrån det faktum att ens ha med vårdkulturen att göra.

  2. ”Vad är en diagnos – några iakttagelser, förtryckta blad, bekräftande beteendemönster?”

    I den här texten förstår jag det som att det handlar uteslutande om psykiatriska diagnoser. Psykiatriska diagnoser – det leder till att patienter blir stämplade och om en person med en psykiatrisk diagnos – vare sig denna/e har den diagnosen eller ej – leder till att ingen lyssnar. Psykiatriska diagnoser kan även användas för att mobba ut en patient ur vårdkulturen så att denna/e ens får svårt att få adekvat vård.

    Pebbles Karlsson som råkat få psykossjukdom pga. förlossningar skriver, bloggar och försöker påverka förändring. När hon ska söka i den somatiska vården måste hennes psykiatriker skriva att det hon söker för inte har med hennes psykossjukdom att göra. Intrycket jag får är att man använder psykiatriska diagnoser på ett sätt somatiska diagnoser inte hanteras som. Det är extremt konstigt.

    Det är ett allvarligt patientsäkerhetsproblem. Personer med psykiatrisk diagnos har för hög frekvens cancer och hjärtsjukdomar. De dör mer av det än självmord.

    En debattartikel av Pebbles i Vårdfokus häromåret: https://www.vardfokus.se/tidningen/2016/nr-1-2016-1/lyssna-pa-patientengaller-inte-alla/

    1. Absolut är det så! Det vittnar en rad av våra hjälpsökande om. Vårdens belastning idag är en bidragande del – kan man dyvla över en patient till psyk, är det en fördel för då slipper vanliga vården behandla. Vanligt förekommande. Och därmed börjar ett evigt bollande fram och tillbaka, patienten hamnar i ”det-är-inte-vårt-ansvar-dilemmat”.

    2. Ja det är ju skrämmande. Men sådan kraft har den stigmatiserande faktorn. Det finns ett liv före och efter kontakt med psykiatrin. Ibland tror jag, nej jag vet, att somliga förstorar diagnosbilder för att, som du säger, stämpla individen, varpå man slipper ansvar kring en nedåtgående trend i patientens vårdkarriär.

  3. Man kan också utläsa en moralism. Patientens leverne bakas samman med diagnosticering men ännu värre: för hur behandlingen utformas.
    Jag tog upp konkreta exempel i texten, men problemet är att det mest drabbande är det outsagda. Diskursen, hur man tror sig ”veta” mer än patienten och bär en min av ointresse och oåtkomlighet utan att det för en sekund utbyts förtroliga gester säger ju en hel del om psykiatrins förhållningssätt. Det är framför allt den som är nedbrytande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.